Här är en lite längre bit ur morgonprogrammet dagen efter folkomröstningen om EU där ett episkt gräl mellan Per Gahrton och Carl Bildt är det starkaste intrycket. Här får man höra också uppladdningen inför det utbrott som nog var ofrånkomligt.
Här är en del av programmet “Tiden” i misslyckade reklamradioprojektet Storstadsradion. Här hade vi fått jazzmusikern Arne Domnérus till studion, och på telefon var hans vän och kollega Putte Wickman också med. Sedan kom dånande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som hade rollen som en av programmets “storstadshjärnor”.
Psykoanalytikern Staffan Lang var en av gästerna i Storstadsradions program “Tiden”, som jag ledde i början av 1994 innan stationen gick i konkurs. Producent var Ulf Kristofferson.
(Det här är ett utdrag ur den sista programtimmen på drygt 20 minuter och vi kommer in abrupt i samtalet med Staffan Lang, som beskrev väljarattityder och -känslor ett halvår för EU-omröstningen.)
När jag går igenom minnen och artefakter från min tid på Radio Stockholm kommer jag inte undan Sven-Roland Engström. Han var först reporter på regionalradion, sedan på lokalradion och de senaste åren var han ständigt (men på en halvtidstjänstgöring) trafikreporter. Han var en viktig person under mina första formativa radioår.
När Sven-Roland plötsligt dog på jobbet på Radio Stockholm i september 1993 var jag själv på plats, jag hade gjort en kortare comeback på den radiostation som hade betytt så mycket för mig yrkesmässigt på 80-talet. Några få timmar efter hans död ledde jag ett snabbt planerat minnesprogram om Sven-Roland. Min mor hade vänligheten att spela in sändningen, och här är resultatet:
Det extremt missprydande parkeringshuset Elefanten hade i åratal varit en irritation för innerstadsflanörer i allmänhet och för Radio Stockholms legendariske chef Harald Norbelie i synnerhet. Men Elefantens dagar var räknade.
När jag hade en kort comeback på Radio Stockholm hösten 1993 kom det politiska beskedet om att Elefanten skulle förpassas till de sälla jaktmarkerna. På plats fanns reporter Anders Wennersten tillsammans med Stockholmspartiets vice gruppledare Stella Fare, och i studion fanns Harald Norbelie och jag själv.
Det här var strax efter JAS-kraschen mitt i Stockholm. Carl Bildt var statsminister, och Louise Hamilton och jag ledde ett intervjusamtal med honom i Studio Ett den 4 augusti.
Under sina första artistår var Lena Philipsson ytterst medieskygg. Hon gjorde några få intervjuer “för att man måste”, men det var inte lätt att komma innanför skalet.
När jag arbetade på TV4-nyheterna de första dryga två åren var jag “kultur- och nöjesreporter”. Jag gjorde ett försök att komma Lena Philipsson lite mer inpå livet, och här är resultatet:
I slutet av 80-talet, medan jag grubblade över min yrkesmässiga framtid, kände jag en stark längtan till att skriva mer. Jag hade helt och hållet ägnat mig åt talad journalistik ända sedan min praktiktid på radion 1976. Enda undantagen var min tid på Värnpliktsnytt och 2-3 artikeltexter som jag författade på TT.
Medan jag arbetade på Malmö-tv med “Tyck om TV” fick jag en förfrågan från Göteborgs-Posten om att göra längre porträttintervjuer för söndagsbilagan. En fantastisk möjlighet för mig, och jag älskade verkligen att testa min förmåga att skapa intressanta texter enbart med pennan och skrivmaskinen. Bland dem som jag intervjuade för GP är Dan Ekborg, Stephan Rössner, Camilla Thulin och Yvonne Ryding.
Den intervju som jag minns allra bäst är den med skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt. Inte för att den var svår, men för att Carl-Gustaf var en så vänlig och okomplicerad människa och tycktes ha all tid i världen. Vi hade setts några gånger genom mitt yrke och jag kände det – rätt eller fel – som om han var en kompis. Åldersskillnaden på 36 år var oviktig.
Intervjun gjorde jag några timmar före kvällens föreställning på Vasateatern av “Inte nu, älskling”. Det är en “dammig” pjäs, sa han med låg röst när vi promenerade bland kulisserna mot teaterns fikarum.
Jag kände mig stolt över porträttet av Carl-Gustaf. Vi ägnade en hel del av intervjun åt politiska spörsmål och hans sociala bakgrund. Fotograf var Rolf Adlercreutz.
Under 1989 tjänstgjorde jag under en period som programledare i Radio Stockholms långkörare Salong Samtiden. Just den här fredagen hade jag besök av den skånske bankikonen Hans Cavalli-Björkman, moderatpolitikern Ulf Adelsohn och artisten Tommy Körberg. Som en fast medlem i salongsgänget den här perioden fanns Lars Thornell, som då var försäkringstjänsteman men som tidigare varit nyhetsjournalist på Ekot i många år.