december 2010

Regeringens obegripliga informationsstrategi

Det var ett ansvarsfullt och samlande budskap som statsministern levererade klockan 12.30 i söndags. Utan att veckla in sig i polisiära detaljer och hypoteser om gärningsman och syfte manade han till lugn och besinning och försvarade det som vi brukar kalla det öppna samhället.
En gedigen kommunikationsinsats – men ändå misslyckad.

19 timmar är en lång tid när ett spektakulärt våldsdåd har inträffat mitt i huvudstadens hjärta. Men så lång tid tog det innan regeringen gav sig tillkänna. Ja men utrikesminister Carl Bildt hade ju twittrat redan vid midnatt, invänder en och annan. Ja, men hur tyst var det inte fram till dess? Dessutom var det inte i regeringens namn som han twittrade, det klargjorde Fredrik Reinfeldt igår och upprepade i dag.

I en regering är det extra viktigt att ansvar och åtgärder följs åt, inklusive uppgiften att kommunicera. Så vems ansvar (det politiska) var det här i lördags kväll? En våldsam explosion som kan ha varit ämnad att döda oskyldiga. Rimligen justitieministern. Om det riskerar att bli ett nationellt trauma – lämpligen statsministern. Var det natten till i söndags utrikesministerns fråga? Knappast.

I dag säger Beatrice Ask att hon tyckte att det fanns anledning att invänta polisens slutsatser.

Det tyckte uppenbarligen statsministern också, men inte Carl Bildt. Det går inte att frigöra sig från bilden av en regering som är djupt oenig om informationsstrategi efter en stor och dramatisk händelse (”svår påfrestning” som det heter i många styrande dokument på myndighetsnivå). Jag gissar att Per Schlingmann redan har frågan på sitt bord, för en regering som strider internt om informationsansvar och principer för kommunikationen kommer att hamna i trubbel igen.

Men vad kan då en regering säga timmarna efter ett våldsdåd innan ännu röken och stanken från sprängmedlet lämnat det snötäckta julhandelsstockholm? Jo faktiskt det mesta av det som en regering har anledning att säga – nämligen att visa att den delar allmänhetens oro, försäkra att ansvariga myndigheter tar allvarligt på uppgiften och understryka vikten av att vi alla håller huvudet rimligt kallt och inte blir lättfångade byten för ryktesspridare och mörkmän. Det budskapet är inte avhängigt innehållet i en brottsplatsundersökning.

Men den här rollförväxlingen – att politiker vill ha ”på fötterna” i en konkret utredning – är vida spridd i vårt land. Det är mer regel än undantag att statsråd och andra politiker får svara på frågor om operativa beslut och taktiska val hos en myndighets medarbetare. Som i Agenda igår, där justitieministern ombads uttrycka bedömningar av bevisläge och dithängande utredningsfrågor. Detta trots att Säpochefen också fanns i studion och skulle intervjuas direkt efter.

Jag har flera exempel på roller som förväxlats intill perversionens gräns. Som när försvarsministrar får journalistfrågor om vilka fordon som borde finnas i Afghanistan medan ÖB förväntas besvara frågan om när Sverige ska gå med i Nato.

Om ledande politiker fortsätter att ”spela med” och svara på utredningstekniska frågor i medierna, då blir regeringens kommunikationsuppgift närmast omöjlig. Jag förväntar mig inte att journalisterna ska avstå från att ställa ”fel” frågor, men justitieministrar borde tydligt markera vad som är myndighetsjobb och vad som är politiskt ansvar. Och utrikesministern borde åtminstone samspela med kollegan på justitiedepartementet när han (i sak riktigt, visar det sig) twittrar om en pågående brottsutredning. Men allra bäst hade varit om polisen hade informerat om terrorbrottet natten till söndag. Och om justitieministern hade varit det första statsråd som gav sig tillkänna med politiska kommentarer när ryktesspridningen satte fart i lördags.

När det händer något nationellt dramatiskt nästa gång.. vem har då ansvar att först vända sig till folket? Alla mår bäst av att det står klart för alla var kommunikationsansvaret ligger. Och om det är politiskt eller operativt. Läge att snacka ihop sig i regeringen.

Wikileaks – vilken läcka?

I kölvattnet på Wikileaks senaste famösa massläcka kommer Sveriges förhållande till Nato och USA i blixtbelysning. Nu sprids tidigare sekretessbelagda USA-rapporter där dels USA:s interna bild av Sverige skildras, dels blir det tydligt hur svenska politiker som Sten Tolgfors och Urban Ahlin uppfattas av den amerikanska sidan.

Jag är inte förtjust i Wikileaks’ strategi att urskillningslöst masspublicera dokument som i många fall varit hemligstämplade på goda grunder. Särskilt när det har bäring på soldaters och enskildas säkerhet har tilltaget varit hänsynslöst. Men det har sina poänger med denna unikt höga transparens, även om jag anar att den kommande svenska debatten riskerar att skjuta högt över målet. Så jag utbrister: vilken läcka?

Många kommentatorer gräver fram en välkänd och välprövad tolkning av de nu publicerade dokumenten och interiörerna från Washington och USA:s Sverigeambassad. Den om att ”var det inte det vi trodde? Allt är ett hyckleri, Sveriges utrikespolitik är helt USA-styrd och försvarspolitiken går bara ut på att smörja USA och lägga grunden för ett Nato-medlemskap, bakom ryggen på svenska folket. Alliansfriheten är en bluff, och den har omvärlden genomskådat för länge sedan.”

Det blir lätt så att en och annan öppen dörr slås in när det spillts över ny bensin på den gamla ”Sverige är inte neutralt”-brasan. Att de citerade budskapen om USA-vänlighet uttalats i slutna rum och nedtecknats i hemliga dokument gör inte konspirationstemperaturen lägre.

Men vad är det som har avslöjats egentligen? Att Sverige inte är alliansfritt? Det är ingen hemlighet för dem som kan läsa innantill. När Sverige blev medlem av EU gick vi in i en politisk gemenskap som kan beskrivas som en allians. I samband med det ändrades också den officiella säkerhetspolitiska doktrinen till att Sverige är ”militärt” alliansfritt. Just det, vi är inte medlem i någon försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men vi är med i EU. Vi är alltså inte alliansfria. Stämmer.

Neutraliteten då? Ja den avskaffades i praktiken ännu tidigare. Av gammal vana händer det att både politiker och journalister talar om ”vår neutralitet”. Men det är ju bara okunnigt. Den har, precis som det nämns i ett av de publicerade Wikileaksdokumenten, lagts på historiens skräphög. Stämmer. Inget avslöjande.

En del tycks tro att Sverige har kunnat minska det militära försvarets resurser räknat som andel av BNP utan att tappa i försvarskraft. Men det går givetvis inte. Sverige kan inte längre försvara sig på egen hand, och det är därför som de senaste försvarsbesluten präglas av resonemanget att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra”. Dessa andra är länder och organisationer som vi samarbetar med redan nu. De heter EU, Norden, Nato och FN. Viktigast är EU.

Men samma länder som ingår i EU är med minst 80-procentig täckning också medlemmar av Nato, och de flesta har bara en försvarsmakt per land. Sverige är partnerland till Nato, och redan på Ingvar Carlsson-tiden bestämdes att vi skulle ha en hög ambition för vårt aktiva deltagande som Nato-partner.

I den officiella utrikespolitiken har det i decennier talats om ”den transatlantiska länken”. Det är en kärnpunkt i Sveriges reella utrikes- och säkerhetspolitik, och den bygger på många tänkares bedömningar. Denna ”länkdoktrin” är förklaringen till att svenska regeringar fortsätter med nära USA-kontakter på alla nivåer inom de flesta områden. Men det är givetvis olyckligt (minst sagt) om denna politik skulle bedrivas helt utan förankring. Och det är väl här som det kärvar, eftersom både USA och Nato ses som svordomar i stora delar av den svenska politiska debatten.

Ändå kan den transatlantiska länken inte sägas vara något som har byggts på i hemlighet. Den stadfästs i många regeringars utrikesdeklarationer. Den är antagen gång på gång av Sveriges riksdag. Men den transatlantiska länken är hos många svenskar antingen misskänd eller okänd.

Vad vi än tycker om den förda politiken så bör kärnan i vår säkerhetspolitik föras in på banan och diskuteras ingående och omgående. Det bör bli föremål för tydliga ställningstaganden från de politiska partierna och får för min del gärna bli en valfråga 2014.

Det duger inte att Sverige har en säkerhetspolitisk bas som inte är förankrad hos medborgarna. Nu är nog möjligheten för en grundlig – och spännande – debatt bättre än på länge. Särskilt om vi nu koncentrerar oss på den sakliga grunden för vår säkerhetspolitik, och inte stirrar oss blinda på läckorna.

Och så vore det väl fan om inte både politiker, journalister och varenda kotte klarade av att skilja på alliansfritt och militärt alliansfritt?

Jag är väl inte alldeles säker på att debatten som stundar blir så saklig och sansad som jag skulle önska, men OM det blir en bred och öppen debatt som inte har som huvudsyfte att knacka ner enskilda politiker som omnämns i tidigare hemliga dokument…. då är jag rätt glad. Tack för det, Wikileaks!