Året då allting flöt

2011 var ett händelserikt år. Då fanns en debatt- och mediegranskningssajt som hette Second Opinion, och jag skrev där ibland. När det närmade sig nyåret 2011/12 bad Second Opinion mig att summera året. Det gjorde jag.

Det här blev Håkan Juholts år. Från nästan okänd till i var mans mun och blick på några veckor. Han blev mediernas kelgris veckorna före kongressen där han valdes till partiordförande, och både han själv och hans mustasch trivdes uppenbarligen i strålkastarljuset.

Av Resumé fick jag frågan hur länge smekmånaden skulle vara. Jag svarade ungefär så här: – Jag tror att det kommer att hålla i sig i ungefär två månader innan rapporteringen blir mer kritisk. Man kommer att söka efter ”Dagens Juholtare”. Snart får medievärlden nog av allt gosande med Juholt – inte ens Carola kunde vara pressens kelgris för evigt.

Jag brukar vanligen inte skryta med mina siargåvor, men här var jag i framkant. Dock är det ju inte bara Socialdemokraterna som har haft stora problem med både form och innehåll. Miljöpartiet präglades länge av vakuumet innan Maria Wetterstrands och Peter Erikssons efterträdare hade valts, och Vänsterpartiet är inte i mål än.

Storpolitiskt har Greklands pekuniära och politiska konkursbo satt sin prägel på EU:s 2011 – det känns som om det mesta flyter och mest handlar om att parera och hantera. Ambitionen att bygga långsiktigt politiskt ledarskap kommer på skam efter varje ny svallvåg.

Det har förvisso inte saknats mediedrev, och även om Caremas verkliga och upplevda missförhållanden så småningom kom att sysselsätta nära nog alla redaktioner samtidigt kan ingenting mäta sig med Håkan Juholt-drevet. Han har alltså rätt i att den närgångna granskningen av honom har varit exceptionell, men han överdriver när han förutsäger att forskningen kommer att ägna sig åt hans drev i decennier.

Håkan Juholt kastade sig gång på gång i offentlighetsbassängen med rejäla plask, och det dröjde inte länge innan han slog ner med magen först. Libyen – aj! Ny pensionsöverenskommelse – ouch! Utsparkning av ekonomikompetens – uff! Och i ett obevakat ögonblick: #hyresersättningsgate. PANIK! PRESSKONFERENS! PUDEL!

Juholts blixtpudel illustrerar den allt tätare symbiosen mellan politik och medier. Aftonbladets förrädiskt tvärsäkra text om riksdagsreglerna gled omedelbart in i partiledarens kungspudelbudskap och det var ingen hejd på självkritiken. Så gott som alla medier följde efter. Både drevobjektet och det avslöjande mediet var ju överens om hur klara ersättningsreglerna var. I alla fall dag 1.

Någon vecka efter drevkulmen diskuterades affären i TV4:s Kvällsöppet. Jag var själv på plats och skämdes över den ”skyll på någon annan-taktik” som Aftonbladets Lena Mellin excellerade i. Visst, det stod i vår tidning att reglerna var glasklara, ”men det var ju riksdagsförvaltningen som hade sagt att det var så”. Synd bara att det inte framgick av rapporteringen. AB hade inte kvalitetssäkrat sina påståenden. Spårbarhet nolla.

Så även pressetiken flyter. Särskilt flexibla är många redaktioner i sin tillämpning av spelregeln ”Ge korrekta nyheter”. Det är främst källkritiken som brister.

Vad som händer efter nyår vet jag inte. Men jag gissar att graden av självkritik i mediebranschen som helhet ligger kvar på nuvarande betryggande nivå. Trots enstaka uppmuntrande undantag.

Annat som vi kanske minns från 2011:

Expressen hade koll på Ola Lindholm men fick skulden för alla mediers rapportering om knarkmisstankarna.

Mordet på en 4-åring i Ljungby innebar en extrem mediebelägring, men polisen behöll både kall hjärna och varmt hjärta.

Kvällisarna klev fram som egna aktörer under Almedalsveckan och gjorde live- och webbteveshow av den myllrande mötesplatsen Visby.

De flesta medierna gjorde gemensam sak mot trollen som hade format kommentarsfälten till en hatfylld kloak.

Bengt Ohlssons träffsäkra hålstickande i DN på ballongen ”Kulturslussen” tog loven av NIMBY-försöket. Tack för inspirationen, Bengt! (Aj!)

medborgare, f d journalist, seniorkonsult på K-Street Advisors