Samhälle

Deprimerande Debatt

Jag kom in mitt i kvällens “Debatt”, och det är givetvis inte ett idealiskt sätt att ta del av ett samhällsprogram. Men jag förstår att en av diskussionerna gällde hur Sverigedemokraterna ska “hanteras”.

Jag har inget knivskarpt svar på hur Jimmie Åkessons främlingsfientliga förening bäst ska mötas. Men jag är säker på att det inte görs genom att kränka den grundlagsfästa mötes- eller föreningsfriheten.

Därför blir jag bestört när en etablerad vänsteraktivist som Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet Socialisterna försvarar de sabotage som genomförts mot Sverigedemokraterna. Tanken att mötes- och demonstrationsfriheten bara gäller vissa grupper och sådana opinionsyttringar som faller mig själv på läppen är grotesk men inte ovanlig. Sen säger Lundberg utan att hans yttrande får en enda hörbar kommentar: “Det är en demokratisk skyldighet att stoppa ett parti som inte är demokratiskt”.

Jag känner mycket stark motvilja mot Sverigedemokraterna. Men hur är demokratisynen hos dem som anser att en politisk huvudfiende är rätt instans för att avgöra om en annan politisk organisation är demokratisk?

Banna inte mörkret. Tänd ett ljus.

Håll din fart för vårt klimat

Klimathotet hänger just nu över alla andra politiska framtidsfrågor. Förväntningarna på våra politiker är högt ställda, och det närmaste halvåret är ovanligt betydelsefullt med tanke på klimatkonferensen i december i Köpenhamn.

Men störst effekt och trovärdighet uppnås om alla är delaktiga och visar engagemang också i praktisk handling. Det är alltid bekvämast att lägga allt ansvar på politikerna, men jag vill att vi alla, du och jag, ska bidra till en önskad utveckling. Och i klimatfrågan är det ovanligt lätt, i alla fall om vi tillhör dem som kör bil ibland.

Trafiksäkerheten

Jag tillhör en minoritet bland Sveriges bilförare. Jag håller alltid fartgränserna. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att aldrig medvetet överträda tillåten hastighet. Mitt viktigaste skäl till att vara så ”fartstrikt” var till en början trafiksäkerheten – det är sedan länge belagt att ju lägre medelhastighet i vägtrafiken, desto färre omkomna och svårt skadade. Jag har helt enkelt sett det som moraliskt omöjligt att försvara ett beteende som ökar riskerna för fler döda i trafiken.

Men det finns också en trivselaspekt i fartfrågorna, speciellt på 50- och 30-sträckor som alltid ligger invid bostäder. Bullret från biltrafiken ökar betydligt vid högre fart, och jag anser mig inte ha rätt att utsätta boende för mer akustisk nedskräpning än nödvändigt.

Färre döda borde räcka

Egentligen borde ju värdet av att bidra till färre döda och skadade räcka för att motivera bilister att aldrig överträda hastighetsgränser. Men det är uppenbart att det för en majoritet krävs mer. Kanske klimatutmaningen är den ”extrapuff” som skulle kunna förmå fler att hålla farten.

Belastningen på klimatet blir klart högre när en bil körs i högre farter. Dagens förbränningsmotorer fungerar helt enkelt så, vilket innebär att jag bidrar mindre till växthuseffekten om jag kör i 70 än i 90, exempelvis. Enligt DN den 20 juli är besparingen 700 000 ton koldioxid per år om alla Sveriges bilister håller fartgränserna. Observera – det är inte krypkörning vi talar om. Bara att vi inte kör fortare än maxfarten!

Kan du leva med insikten?

Om du tillhör dem som kräver klimatresultat av Fredrik Reinfeldt och andra ledande politiker – kan du då leva med insikten om att du själv pytsar ut onödigt mycket koldioxid i atmosfären för att du njuter av höga farter? Hur ser det moraliska resonemanget ut i så fall?

Jag har egentligen ytterligare ett skäl att hålla fartgränserna. Det legala. Jag anser att det är rätt att ansvariga samhälleliga instanser utfärdar regler för det gigantiska samarbetsprojekt som vi kallar vägtrafik. Jag anser att Vägverket har större förutsättningar att göra rimliga bedömningar i fartgränsfrågor än jag själv och alla andra individer som trafikerar landets vägar. När en fartgräns har beslutats i laga ordning är det rimligt att vi respekterar den. För hur blir det om varje enskild bilist får mandat att fatta individuella fartgränsbeslut?

Alltså: jag har bestämt mig för att aldrig överträda Vägverkets och kommunernas hastighetsgränser. Tänk om vi kunde bli många. Det är ett agerande som räddar liv – uppåt 150 per år om beteendet skulle komma att omfatta alla bilister i Sverige. Vill du vara med i den livräddningsaktionen eller föredrar du att stå utanför?

Ett tungt skäl har tillkommit

Och nu finns det som sagt ett lika tungt skäl till, om inte tyngre: att bidra till att rädda jorden från klimatkatastrof. Det räcker givetvis inte som enskild åtgärd, men det är ett bidrag och det har en mätbar effekt.

Det är dags att förskjuta svenska bilisters ofta lättsinniga syn på fartgränserna. Det handlar ju inte bara om människoliv. Det handlar om hela vår planets överlevnad.

Håll din fart. För vårt klimat.

Försvarsdebatt som stampar

Under Almedalsveckan på Gotland hade jag nöjet att besöka Säkerhetspolitiskt sommartorg, paraplybegreppet för tolv organisationer som tillsammans skapar en försvars- och säkerhetspolitisk arena i sommarfagra Visby. Efter bara två säsonger känns skapelsen etablerad, efterlängtad och – självklar.

Den sista dagen innehöll ett seminarium med brett anslag. Rubriken var ”Korten på det försvarspolitiska bordet”. Försvarsminister Sten Tolgfors inledde med en grundlig, men hastig, genomgång av målbilden för ett militärt försvar i stark förändring. Efter honom opponerade sig hela den rödgröna oppositionen, i lite olika tonarter, men det var uppenbart att försvarsministerns stolthet över den nya Försvarsmaktens höga beredskap inte hade sin motsvarighet bland socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De tycktes helt enkelt inte se några säkerhetspolitiska motiv till att skruva upp tillgängligheten till uppemot 50 000 soldater och sjömän insatsklara på cirka en vecka.

Det var rätt beklämmande att åse den starka splittringen i svensk försvarspolitik. Trots eniga försvarsberedningsrapporter framstår divergenserna om vad vi ska ha det militära försvaret till större än på många år. Och när de två största partierna träter så våldsamt om försvarspolitiken kan en sak sägas tämligen säkert: det är inte möjligt att uppnå en folkförankring om försvaret, vare sig det vi har i dag eller det som ska vara fit for fight 2014.

En tanke slog mig under det säkerhetspolitiska grälet i Björkanderska magasinet i Visby. Kan det vara så att de politiska partierna är kraftigt oeniga om själva omvärldsbilden? Om den strategiska dynamiken i vårt närområde, om Rysslands förmågor framöver, om graden av osäkerhet kring en möjlig utveckling i hela norra Europa?

Jag ville ställa den frågan till de närvarande politikerna, men tyvärr fanns det inte plats för mer än tre inlägg från auditoriet så min fråga hänger inte ens i luften. Seminariet berörde över huvud taget situationen runt om vårt land bara bisatsmässigt, om ens det.

Om det är så att partierna i riksdagen har en betydande oenighet om vårt omvärldsläge – då borde försvarsdiskussionen handla om det. Trätor om helikopterversioner, upphandlingar av stridsfordon och storleken på stående förband i alla ära – men om resonemangen inte grundas på den verklighet som vi lever i, då blir de inte bara irrelevanta. Hela försvarsdebatten blir också obegriplig för större delen av svenska folket.

Ett skarpt experiment i demokrati

Hurra för Almedalsveckan! Den pulserande mötesplatsen som bara växer år för år förtjänar beundran och stöd, men succéer som den här hamnar gärna i onåd hos förståsigpåarna. Det har blivit dags att ”ta ner” den på jorden, tycks många mena sedan flera år. Men Almedalsveckan är ett fantastiskt lyckat experiment i delaktighet och demokrati, som hela den fria världen (åtminstone våra europeiska grannar) borde ta efter.

Jag deltar i år för femte gången i evenemanget som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor. Den hette länge politikerveckan, men har ni noterat att den beteckningen har kopplats bort? Nu är det bara Almedalsveckan (men det låtsas inte TV4 och Svt Rapport om utan säger att politikerveckan har dragit i gång).

Ärrade Almedalsrävar har skaffat sig egna ”mat- och sovklockor” för en helgjuten dag i sommarfagra Visby. Efter en närande frukost i lämplig miljö är det läge att scanna dagens seminarieprogram – ibland kan dagens första seminarium kombineras med frukosten och då uppstår synergifördelar. Så fort man rör sig i centrala Visby stöter man på folk som man känner – eller gärna vill känna – och spontana möten och visitkortsbyten sker hela tiden.

Sedan börjar gissningarna om vad dagens partiledartal ska innehålla för utspel – fast det är ju redan på presskonferensen några timmar tidigare som eventuella nyheter brukar komma. Klockan 17 varje dag har PR-proffsen på Prime ett redan klassiskt rosévinsmingel, som är en utmärkt laddningsdepå . Sedan promenad till den vackra parken för själva partiledartalet. Och därefter kommer den både roliga och klargörande utfrågningen av partitalaren, oftast strålande genomförd av Lars Adaktusson under rubriken ”Efterfrågat”. Imitatören Göran Gabrielsson garanterar skrattnivån. Allt gratis, förstås.

Problemet är att det är nästan omöjligt att klämma in en middag i programmet. Särskilt om man är i Visby också för att jobba.

Men bortsett från de rent privata nytto- och glädjeämnena i ett Almedalsbesök finns också en ostridig samhällsnytta. I Visby arrangeras under denna vecka inte mindre än tusen seminarier, och så gott som alla är öppna för vem som helst. Alla är gratis, och vanliga intresserade medborgare är lika välkomna som politiker, journalister och lobbyister att komma med inlägg eller begära klarlägganden. Det är ÖPPENHET i sin prydno. Det är praktisk demokrati, där diskussion och delaktighet sitter i högsätet.

Att det är lobbyisters och PR-byråernas Mecka är i mina ögon inget som sänker betydelsen. Eftersom de flesta uppträder med öppet visir och respekterar traditionen av öppenhet och delaktighet så är det bara att tacka och ta emot. När journalister beskriver Almedalsveckan så förekommer inte sällan magsura kommentarer om att PR-maffian regerar och att det är omöjligt att ragga politiska nyheter i detta sammelsurium av möten och utspel.

Ja, om den levande demokratins högsta syfte hade varit att generera nyheter och underlätta journalistens produktionsförutsättningar – då hade kritiken varit motiverad. Men om man värdesätter medborgarens möjligheter att ta till sig fördjupad kunskap i viktiga samhällsfrågor, och själv kunna diskutera med makthavare, experter och förtroendevalda, då borde berömmet ligga närmare till hands.

Almedalsveckan är unik i hela världen. Låt inte förstelnade Janteattityder bidra till att försvaga denna fantastiskt öppna och demokratiska mötesplats!

Sverker står för öppenhet

I sex år framåt med början i slutet av mars heter Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson. Det är en rekorderlig karl, som jag har haft nöjet att arbeta med under de dryga tre år då jag tjänstgjorde i Försvarsmakten.

Sverker är som de flesta långväga generaler på många sätt präglad av den historia och kultur som genomsyrade det militära försvaret under större delen av förra seklet. Men han är inte sämre karl än att han förändras och utvecklas med den tid som han lever och verkar i, och den Sverker som jag har lärt känna står för öppenhet.

Och med öppenhet menar jag inte att lite menlöst öppna dörren för den som vill titta in, utan en aktiv hållning som innebär att lämna bunkern, gå ut på samhällsarenan och ge sin berättelse.

Sverker Göranson är också bra på dialog, och han personifierar det situationsanpassade ledarskapet. Jag tror att många anställda i Försvarsmakten kommer att gå till jobbet nu med känslan att de ”känner” ÖB.

Sverker har emellertid en liten kommunikativ egenhet. Man kan tro att han ser en EU-koppling till varenda diskussion som rör förband och förmågor. Men ofta är det IO han menar och inte EU; hans utpräglade skånska gör det dock lite svårt att höra skillnaden. Jag är ändå övertygad om att han brinner lika mycket för Europeiska Unionen som för InsatsOrganisationen.

Passiv rökare i desperat utspel: STOPPA BOLMANDET

Hänsynslösa rökare har i alla tider varit ett störningsmoment, men problemen utomhus ökade i och med att allt fler arbetsplatser började förbjuda alla rökning inomhus. Och jag har väl ibland varit före min tid. Denna debattartikel i Expressen publicerades hösten 2003 – två år innan rökning i caféer och restauranger förbjöds. Men här hade jag valt fokus på bolmandet på perronger och utanför köpcentrum.

P.S. september 2019: I somras infördes generellt förbud mot rökning på alla perronger, busshållplatser, affärsentréer, lekparker mm. Rökarna hade då i decennier avstått från att självmant ta hänsyn till icke-rökande medmänniskor. Så det blev förbudslösningen. Rätt logiskt, tyvärr.