Försvarsdebatt som stampar

Under Almedalsveckan på Gotland hade jag nöjet att besöka Säkerhetspolitiskt sommartorg, paraplybegreppet för tolv organisationer som tillsammans skapar en försvars- och säkerhetspolitisk arena i sommarfagra Visby. Efter bara två säsonger känns skapelsen etablerad, efterlängtad och – självklar.
Den sista dagen innehöll ett seminarium med brett anslag. Rubriken var ”Korten på det försvarspolitiska bordet”. Försvarsminister Sten Tolgfors inledde med en grundlig, men hastig, genomgång av målbilden för ett militärt försvar i stark förändring. Efter honom opponerade sig hela den rödgröna oppositionen, i lite olika tonarter, men det var uppenbart att försvarsministerns stolthet över den nya Försvarsmaktens höga beredskap inte hade sin motsvarighet bland socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De tycktes helt enkelt inte se några säkerhetspolitiska motiv till att skruva upp tillgängligheten till uppemot 50 000 soldater och sjömän insatsklara på cirka en vecka.
Det var rätt beklämmande att åse den starka splittringen i svensk försvarspolitik. Trots eniga försvarsberedningsrapporter framstår divergenserna om vad vi ska ha det militära försvaret till större än på många år. Och när de två största partierna träter så våldsamt om försvarspolitiken kan en sak sägas tämligen säkert: det är inte möjligt att uppnå en folkförankring om försvaret, vare sig det vi har i dag eller det som ska vara fit for fight 2014.
En tanke slog mig under det säkerhetspolitiska grälet i Björkanderska magasinet i Visby. Kan det vara så att de politiska partierna är kraftigt oeniga om själva omvärldsbilden? Om den strategiska dynamiken i vårt närområde, om Rysslands förmågor framöver, om graden av osäkerhet kring en möjlig utveckling i hela norra Europa?
Jag ville ställa den frågan till de närvarande politikerna, men tyvärr fanns det inte plats för mer än tre inlägg från auditoriet så min fråga hänger inte ens i luften. Seminariet berörde över huvud taget situationen runt om vårt land bara bisatsmässigt, om ens det.
Om det är så att partierna i riksdagen har en betydande oenighet om vårt omvärldsläge – då borde försvarsdiskussionen handla om det. Trätor om helikopterversioner, upphandlingar av stridsfordon och storleken på stående förband i alla ära – men om resonemangen inte grundas på den verklighet som vi lever i, då blir de inte bara irrelevanta. Hela försvarsdebatten blir också obegriplig för större delen av svenska folket.