Podden på tiden – FROSTENSONPODDEN
Den här podden, bara fyra dagar före valet, spelades in i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan (ett gatunamn som inte är alldeles lätt att uttala).
Den här podden, bara fyra dagar före valet, spelades in i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan (ett gatunamn som inte är alldeles lätt att uttala).
Den här gången kommer vi redan på en tisdag – vi spelade in på Foam Bar på Karlavägen i Stockholm.
Det här talade vi om:
Stormen runt Hanif Balis vapenfoto, vi ger en sansad analys i en febrig prevaldagsatmosfär
Aftonbladet klantade sig rejält när opinionsläget i Sverige skulle illustreras grafiskt
Sara Danius’ Sommarprogram var lysande även om vi inte är ense om varje detalj
Lyssnarrespons efter vårt snack om klimatfrågan i förra podden
Gymnasieministerns debattartikel om flumskolan – det är något av en pudel
Nazisterna får tillstånd att demonstrera i Stockholm, men får de marschera?
Jimmie Åkessons essentialistiska människosyn
… och lite om Staffans nya uppdrag på Sveriges minsta mediehus Kvartal
Dagens podd heter, av skäl som inses om man lyssnar på den, “avbrytarpodden”
På dagordningen idag stod:
Afrikahettan
Dödsskjutningen av Eric med Downs syndrom
Partiernas valaffischer
Partiledardebatten hos RFSL där SD framträdde i form av en uppblåsbar elefant
Sommar med Anna Hedenmo
Beyoncé lär skriva alla texter om sig själv i nya Vogue
Burkaförbudet i Danmark
Saudiarabien blåser till diplomatisk strid med Kanada
Verkligheten är inte svart eller vit, även om nazisternas närvaro i Visby under den andra halvan av veckan var ett verkligt problem, för att ta till en underdrift. Flera föreningar och personer har skrämts bort, vilket ju är precis tvärtemot vad vi önskar av Almedalsveckan. Men frågan är om det är rättvist (och klokt) att skildra Visby som en plätt på jorden där Nordiska motståndsrörelsen har tagit över?
Många talar om vårt land som något att vara stolt över. För egen del passar ordet stolthet inte in särskilt bra när jag ska beskriva Sverige, vår kultur, vårt samhällssystem. Men när det gäller våra grundlagar – de som beskriver de demokratiska värden som sakta men säkert har vuxit fram i vårt land – är det nästan så att stolthet passar bäst. Jag medger att jag blev indoktrinerad som liten; i skolan fick jag lära mig att tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och demonstrationsfrihet var finfina saker som gjorde Sverige speciellt. Det var som att Sverige hade lyckats bli ”Demokrati med extra allt”. Och det här var bärande komponenter i just vår samhällsmodell.
Under årets Almedalsvecka har polisen som vanligt fått ta emot kritik för att den inte tillräckligt snabbt och hårdfört kört antidemokratiska individer på båten. Anekdoterna om hur polisen fört bort demokrater som höjt sin stämma medan den låtit nazisterna stå kvar är otaliga. Och polisens svar har varit att den tolkar grundlagen efter bästa förmåga, baserat på domar och rättspraxis. Samtidigt som den rättänkande ”mannen på gatan” tycks ha en solklar lösning på dilemmat: ”KÖR UT DEM!”
Jag borde inte behöva informera om att jag avskyr NMR och deras åsikter, men jag skriver det ändå för säkerhets skull. Och jag finner det oroande att en våldsbenägen rörelse som verkligen vill avskaffa demokratin kan utnyttja demokratins fundament för att komma närmare sitt mål och göra intrång i den annars demokratiska gemenskapen här i Visby.
Men hur ska vi göra då? Jag tror inte på idén att bara beordra polisen att bli strängare. Att den ska sluta att behandla NMR:s ansökan om att få hålla möten och demonstrera annorlunda än andra medborgare och föreningar – för då måste vi ju rucka på de principer i grundlagarna som vi brukar hålla högt. Ändå måste vi ju få bort NMR-människornas hot och sabotage mot det öppna samtalet i Almedalsveckan. (Jag skriver NMR-människorna, för de är väl människor i alla fall? Eller ska vi i Sverige börja säga att ”vi är för alla människors lika värde, med undantag för de individer som kan kopplas till nazisterna”?)
Min egen uppfattning, efter två Almedalsveckor i rad med nazister på plats i Visbys innerstad, är att Almedalsveckan inte klarar av sådan närvaro framöver. Det blir för otryggt för en betydande andel av dem som flanerar, diskuterar och minglar här – och en del kommer över huvud taget inte att ta sig till Visby om de vet att det är stor risk att plötsligt stå öga mot öga med en muskelfixerad gosse med pikéskjortbudskapet ”Vi är folket” på ryggen. Eller fem på samma gång.
Men jag tror inte på att förbjuda medlemskap i organisationen NMR – i alla fall inte på kort sikt. Det vore ett mycket stort avsteg från föreningsfriheten. Så vad kan göras på kortare sikt? Jag tror att ett första steg kan vara att Region Gotland gör ett kraftigt uttalande där man medger utan omsvep att Almedalsveckan kan vara svår att genomföra på ett rimligt bra sätt med nazistisk närvaro. Om erfarna jurister sedan kan undersöka om det är möjligt att införa ett lokalt förbud under Almedalsveckan för personer som bevisligen vill störta demokratin och har våld på sitt program (och sin personliga brottslista) kanske polisen helt enkelt kan stoppa dem redan innan de gått i land i Visby. Utan att ändra grundlagen.
Jag frågade en polisman i dag som stod vid SVT:s paviljong och frågade hur veckan hade varit. Svaret var ”lugn”. Ja, från polisens perspektiv var det sannolikt en rimlig summering av veckan, men de personer som har hotats och även fysiskt attackerats av nazister (av vilka jag känner en personligen) har givetvis en diametralt motsatt bild. Och som vårt samhälle ser ut i dag är bilden av Almedalsveckan faktiskt lika betydelsefull som hur den var i verkligheten.
Så medan några medieprofiler använder sitt medieutrymme för att beskriva årets vecka som ”bedrövlig” eller ”kapad av en folkmordsideologi” vill jag säga att jag delvis håller med, men jag är genuint rädd för de allra enklaste lösningarna. Samtidigt vill jag värna Almedalsveckans bästa karaktärsdrag.
Flera av partiledarna har i rungande formuleringar tagit heder och ära av nazisterna. ”Ni har inte här att göra – det här är ett demokratiforum!” röt Stefan Löfven. Jag håller med. Frågan är bara hur man håller dem borta från Visby.
Eller är frågan så svartvit att många är beredda att kasta ut barnet med badvattnet? Ska Sverige förbjuda NMR och bura in anhängarna?
Nazisterna har ett ondskefullt budskap, och är farliga på riktigt. De hatar de värden som de flesta av oss sätter högt. Men när dessa nazister börjar utgöra ett hot mot dessa värden – är rätt svar då att vi erbjuder lite mindre demokrati – i trygghetens namn?
Jag tänker på Jens Stoltenbergs ord efter massakern på Utöya, för jag tror att hans respons på det vidriga terrordådet kan peka mot svaret vi söker. Och nu behövs Almedalsandan också i det offentliga samtalet framöver. Mer demokrati, inte mindre.
Så mitt grundtips idag inför 2019 är att vi bör pröva reformerad lokal ordningsstadga och specialbestämmelser för Visby under Almedalsveckan. Jag tror att Region Gotland bör ta initiativet. Visst kan vi sätta stopp för nazisternas vidriga störningar utan att sluta tro på vår samhällsmodell?
P.S Jag tror inte på att förstärka det offentliga samtalet i Visby genom att gå omkring med bajskorvsballonger under Almedalsveckan. Kontraproduktivt, enligt min mening. D.S
P.S 2 Rubriken har uppdaterats och ytterligare någon språklig justering har gjorts sedan texten först publicerades.
UPPDATERING 13 juli: En vecka efter mitt inlägg kommer justitie- och inrikesministern med ett förslag (som han tydligen presenterat ihop med utbildningsminister Gustav Fridolin) om att stifta en lag som gör att Sverige kan förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer. Läs mer HÄR.
Spelar det någon roll om någon liten detalj (detaljer är oftast små) inte stämmer, om helheten ändå är riktig? Jag har mött många, och faktiskt en hel del journalister, som inte tycker att det är något att hänga upp sig på. Nå, det får stå för dem; jag anser att det är av stor vikt att fakta är rätt. Helst alla fakta, inte bara de viktigaste. Så här är mitt bidrag till att invända mot den felaktiga berättelsen om Olof Palme och Almedalen och ett försök att höja utsikterna för att den korrekta skildringen tar över i framtiden.
Så här: Jo visst höll Olof Palme tal i Almedalen 1968. Men han var inte ensam. Det var den 25 juli, Palme var nybliven utbildningsminister och han framträdde tillsammans med näringsminister Krister Wickman. Det hela hade utannonserats i Gotlands Folkblad, och det var inte fråga om renodlade tal. Palme och Wickman skulle också svara på publikens frågor, framgår det av annonsen.
Lastbilen då? Tja, det fanns ingen där 1968. Palme och Wickman talade från en mobil scen, med ett välvt tak i fonden (en “estradvagn”). Jo, det var i Almedalen, en bit från Kruttornet, men något flak var det inte. Vagnen var av en typ som användes vid evenemang av typ Barnens Dag. Palme var fritidsklädd med tröja och skjorta utan slips. Näringsministern stod vid hans sida.
Men det är inte de här uppgifterna som brukar kopplas till Almedalsveckans ursprung. I stället upprepas den envisa uppgiften om att Palme skulle ha stått på ett lastbilsflak. Varifrån kommer den? Ja, det har nu krupit fram att Palme höll ett anförande i Almedalen tolv år tidigare, redan 1956 (Palme var då 29 år och aktiv i SSU). Och den gången stod han på ett lastbilsflak, som hade försetts med en talarstol i form av en kateder. 1956 alltså. Men det tillfället kan inte rimligen beskrivas som starten på Almedalsveckan. I så fall fyller den 62…
1968 var det valår i Sverige. Året efter höll Palme inget tal i Almedalen. Men 1970 var han tillbaka, och nu stod han i alla fall på något slags släpvagn med en presenning som tak; den var inte ett lastbilsflak, men det är det närmaste ett flak man kan komma. Men det var inte 1968. Såvitt känt finns inget foto från tillfället.
1968 stod han som sagt på en estradvagn med ett slags rundat tak (ni kan se taket på den lilla bilden ovan). Olof Palme stod inte på ett flak med klippor och barrskog i bakgrunden. Den topografin existerar inte nära Kruttornet i Almedalen. Ändå är det ett foto med just sådan natur som i specialnumret av Dagens Samhälle sägs illustrera Palmes historiska tal 1968. Det är alltså inte sant. Bilden är visserligen från rätt år, och den är sannolikt från ett regelrätt valmöte. Men den är inte från Almedalen, den är av allt att döma inte från juli och den är helt säkert tagen på fastlandet.
Hur vet jag nu allt detta? Jo under arbetet med boken om Almedalen (Almedalen – makt, magi och möten”, Handelshögskolan 2018) har jag och andra fått kontakt med gotlandiana-profilen Anders R Johansson, som har forskat kring Palme och Almedalen. I sin tidning Haimdagar (nr 3-4/2016) har Johansson försökt reda ut skrönorna om Palme och lastbilsflaket. Trots att han gjorde detta redan för två år sedan har de falska uppgifterna fortsatt att spridas (även i vår bok, dessvärre; jag är inte oskyldig själv.)
Men nu är det väl ändå dags att vi slutar sprida osanningen om Palme och lastbilsflaket!? Särskilt märkligt är det att publicera ett foto där Palme står i full politikerkostym med en barrskog i bakgrunden och hävda att detta är det historiska tillfället som lade grunden för Almedalsveckan.
*********************************************
Detta klarläggande om var och hur Olof Palme startade Almedalen-sagan är sannolikt inte av revolutionerande natur. (Och Anders R Johansson var först.) Men kan det finnas ett egenvärde i att vi i det offentliga samtalet slutar att upprepa falsarier, om det är otvetydigt att det är just falsarier? Jag anser det.
Stort tack till Anders R Johansson och tidskriften Haimdagar som till största delen utgör min källa till denna bloggtext
P.S Aftonbladet publicerade samma uppgifter som ovan i en artikel av Robert Aschberg den 5 juli, alltså fem dagar efter att denna bloggtext såg dagens ljus.
Region Gotland har också uppdaterat sin information om Palmes tal i Almedalen 1968, och mer fakta och fler bilder från händelsen finns HÄR.
Podden spelades för första gången in på uteserveringen vid Centralbadet i Stockholm.
De hotas med utfrysning och våld – människorna som vill lämna islam. Dagens Nyheters reportage om exmuslimer analyseras
Professorn som varnade för den nya skolpedagogiken hyllades… men hans eget skrå hämnades på honom. Vågar man vara visselblåsare?
Uppdrag Granskning har vänt sina kameror mot sin egen bransch – journalistiken. Men vad händer när man tittar på MeToo med kritiska granskarögon? Vi har sett senaste UG
Dessutom: scoopet (inom citationstecken) som pekar ut Palmes mördare…
… och infallen när vi sitter där under träden på Centralbadet.
I dag arrangerade Språktidningen ännu en gång Språkforum, en heldag om svenska språket med forskare, språkvårdare och språkentusiaster. Jag var en av de entusiastiska åhörarna, och efter att språkdagen var över samlade jag några av deltagarna till ett samtal om det som hade varit.
Vi samlades i baren på Rival, där Språkforum hölls. Gäster är:
Maria Bylin, språkvårdare på Institutet för språk och folkminnen
Maria Arnstad, redaktör på Språktidningen
Lennart Hellspong, professor i retorik på Södertörns högskola
Annika Andersson, universitetslektor i svenska som andraspråk, Linnéuniversitetet
ur ordsvallet:
För andra gången i poddens historia har vi en tredje person med. Och gästen i denna podd är Hanif Bali, politiker, programmerare och provokativ. Detta är vår hittills längsta podd, men Hanif hade mycket att säga. Och vi också.
Idag bevärdigade vi Haymarket vid Hötorget med vår närvaro. . Och bland det som vi tar upp är:
Ebba Busch Thor på turné med Bert Karlsson (och i viss mån Stig-Björn Ljunggren)
Hanif Bali lämnar Twitter och partistyrelsen, men är kvar på Facebook/ det hela började med ett tips från Nyheter Idags Chang Frick om kontakt mellan UD och Patrik Oksanen. Och i DN talades om en misstänkt rysk avlyssning. Och Bali skickade vidare. Det blev droppen för partiledningen.
Facebook i förtroendekris. Sålde uppgifter till Cambridge Analytica som i sin tur riggade kampanjer för Donald Trump. Stor turbulens nu på Facebook.
Nordkoreas utrikesminister i Stockholm. Kim och the Donald ska träffas i maj. Och Loretta kom just med sin bok om Nordkorea.
Böneutrop fortsätter att dra till sig intresse och nya debattinlägg. Bl a av Eli Göndör och i dag av Marika Lindgren Åsbrink. Har vi lösningen?
Svenska kyrkan kommer med dopstatistik för 2017. Fyra av tio barn (i befolkningen i stort) döps numera. Antalet medlemmar är 6 109 546.
Benny Fredrikssons självmord. Gjorde medierna rätt?
Den här texten skrev jag, ombedd av Svt Opinion, inför Almedalsveckan 2017
Det var bättre förr. Många är de Almedalenkonnässörer som på senare år talar om årets demokratiska samhällscirkus i tämligen dystra ordalag, och det gäller även om de fortfarande tycker att skälen för att vara på plats ännu är starkare än skälen emot.
Jag vill inte gå så långt som att säga att Almedalsveckan är i kris, men det känns faktiskt lite skakigt.
Flera av de faktorer, som historiskt ligger bakom veckans formidabla framgång, är på väg åt fel håll.
Några av dessa faktorer har vi kunnat se under lång tid:
· allt starkare tendens till elitarrangemang
· mindre dialog och mer av uppträdande och talkshow
· balansen mellan partipolitik och andra aktörer har förskjutits
· säkerhetsaspekterna påverkar stämningen negativt
· allt svårare att spontanmöta ledande politiker på gatorna
· orimligt dyrt boende
· en vecka är för långt, åtta dagar svåruthärdligt
Det lär inte gå att få tillbaka den oerhört uppknäppta atmosfär som rådde på 80- och 90-talen när veckan ännu hade benämningen ”politikerveckan” och de enda evenemangen var själva partiledartalen i Almedalsparken och partiernas ekonomiska seminarier.
Politiska reportrar och ekonomijournalister var på plats år efter år, men övriga Sverige var någon annanstans.
Först på 90-talets slut började förvandlingen i och med att näringslivet och andra intresseorganisationer började ta plats och den medeltida staden utvecklades till en mötesplats under hela dygnet.
Men nu har någonting hänt. De ledande politikerna i Sverige är allt mindre synliga på dagar och kvällar; partiledarna dimper i allmänhet ned på Gotland bara något dygn innan de ska tala och tiden i Visby är hårt inbokad med staber och mediestrateger.
Chansen att stå öga mot öga med Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Magdalena Andersson eller Jan Björklund på Donners Brunn är numera minimal.
Ju högre politisk nivå, desto mer aktar man sig för att finnas i uppsluppna miljöer där risken att man hamnar på bild – eller mobilvideo – är överhängande.
Terrorhotet spelar också in, och efter mordet på Anna Lindh har både Säpo och de politiska högdjuren själva snäppt upp säkerhetstänkandet.
Ett statsråd som dricker öl med en känd företagsledare och hamnar på en undersökande journalists smartmobil är för övrigt en av komponenterna i Per Schlingmanns just utkomna roman ”I maktens öga” som utspelar sig under Almedalsveckan.
I en Facebookgrupp om Almedalen skriver förre moderatprofilen Gunnar Axén att antalet riksdagsledamöter som kommer att delta i Almedalsveckan tycks bli rekordlågt.
Diskussionen kring Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Visby har också påverkat, även om NMR:s hyra av mark inte innebär att man ingår i det officiella programmet.
Ja, jag är orolig för att Almedalsveckan har passerat sitt zenit när det gäller trovärdigheten.
Även om en del av dem som ständigt har skåpat ut arrangemanget och vrålat om att eliten festar på andras bekostnad skjutit långt över målet så närmar vi oss en gräns när det inte längre framstår som rimligt och rätt att lägga tid och pengar på att vara i Visby på årets dyraste vecka.
Det mest kritiska är om det politiska inslaget tunnas ut ännu mer. Jag talar då förstås inte om partiledartalen på kvällarna.
Det stora värdet har varit mötena, de öppna samtalen. Under den gotländska solen och i skuggan av Visbys vackra murar och rosenträdgårdar har makthavare och gräsrötter, idealister och forskare, hög och låg kunnat träffas och diskutera på riktigt.
Även om de tusentals seminarierna nästan ignoreras av de flesta medierna så har de varit avgörande för Almedalsveckans storhet, bredd och betydelse.
Men allt bygger på att beslutsfattarna i stat och kommun också är här. Det blir ingen riktig demokratisk mötesplats om de förtroendevalda i allt större utsträckning stannar hemma.
Den här utvecklingen har redan pågått i närmare tio år. Och samtidigt har mediehusen sett veckan som en arena att smälla upp sina tält och scener på. För de flesta journalister är det här inte ett pågående demokratiskt samtal som man kan följa, referera och delta i.
I stället producerar medierna själva mer och mer show, och seminarier utvecklas mot event för inbördes beundran när inflytelserika politiker uteblir.
Jag hoppas att något kan vända utvecklingen. Det är INTE mer show och fler storbildsskärmar som är räddningen när det är Almedalsveckans legitimitet som är hotad. Men vad ska då göras – har jag något recept? Nej, tyvärr.
Almedalsveckan är inte en konstruktion som kan styras uppifrån och ned. Det är en mix, ett koncept, en helhet som vi är många som bidrar till.
Om veckan blir mindre och mindre angelägen för politiker på riksnivå kommer till slut delar av näringslivet och organisations- och folkrörelsesverige också att överväga sitt deltagande här. Och då startar en spiral nedåt.
Kanske det är dags att låna några tankar från den danska varianten, Folkemødet, där man hinner med tre partiledartal på en enda dag. Kanske de stora mediehusen kunde prova att skapa färre egna föreställningar och i högre grad visa nyfikenhet för de många seminarierna?
Kanske de politiska partierna kunde göra mer för att skapa dialog och nya mötesformer och ta mer plats på dagarna?
Nyckelordet för Almedalsveckan har i många år varit mötesplats. Det är det som är kärnan. I möten är man deltagare och inte bara publik.
Om Almedalsveckan ska fortleva behöver vi mer samtal och mindre show.