För mycket show hotar Almedalsveckan

Den här texten skrev jag, ombedd av Svt Opinion, inför Almedalsveckan 2017

Staffan Dopping pr-konsult

Det var bättre förr. Många är de Almedalenkonnässörer som på senare år talar om årets demokratiska samhällscirkus i tämligen dystra ordalag, och det gäller även om de fortfarande tycker att skälen för att vara på plats ännu är starkare än skälen emot.

Jag vill inte gå så långt som att säga att Almedalsveckan är i kris, men det känns faktiskt lite skakigt.

Flera av de faktorer, som historiskt ligger bakom veckans formidabla framgång, är på väg åt fel håll.

Några av dessa faktorer har vi kunnat se under lång tid:

· allt starkare tendens till elitarrangemang

· mindre dialog och mer av uppträdande och talkshow

· balansen mellan partipolitik och andra aktörer har förskjutits

· säkerhetsaspekterna påverkar stämningen negativt

· allt svårare att spontanmöta ledande politiker på gatorna

· orimligt dyrt boende

· en vecka är för långt, åtta dagar svåruthärdligt

Det lär inte gå att få tillbaka den oerhört uppknäppta atmosfär som rådde på 80- och 90-talen när veckan ännu hade benämningen ”politikerveckan” och de enda evenemangen var själva partiledartalen i Almedalsparken och partiernas ekonomiska seminarier.

Politiska reportrar och ekonomijournalister var på plats år efter år, men övriga Sverige var någon annanstans.

Först på 90-talets slut började förvandlingen i och med att näringslivet och andra intresseorganisationer började ta plats och den medeltida staden utvecklades till en mötesplats under hela dygnet.

Men nu har någonting hänt. De ledande politikerna i Sverige är allt mindre synliga på dagar och kvällar; partiledarna dimper i allmänhet ned på Gotland bara något dygn innan de ska tala och tiden i Visby är hårt inbokad med staber och mediestrateger.

Chansen att stå öga mot öga med Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Magdalena Andersson eller Jan Björklund på Donners Brunn är numera minimal.

Ju högre politisk nivå, desto mer aktar man sig för att finnas i uppsluppna miljöer där risken att man hamnar på bild – eller mobilvideo – är överhängande.

Terrorhotet spelar också in, och efter mordet på Anna Lindh har både Säpo och de politiska högdjuren själva snäppt upp säkerhetstänkandet.

Ett statsråd som dricker öl med en känd företagsledare och hamnar på en undersökande journalists smartmobil är för övrigt en av komponenterna i Per Schlingmanns just utkomna roman ”I maktens öga” som utspelar sig under Almedalsveckan.

I en Facebookgrupp om Almedalen skriver förre moderatprofilen Gunnar Axén att antalet riksdagsledamöter som kommer att delta i Almedalsveckan tycks bli rekordlågt.

Diskussionen kring Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Visby har också påverkat, även om NMR:s hyra av mark inte innebär att man ingår i det officiella programmet.

Ja, jag är orolig för att Almedalsveckan har passerat sitt zenit när det gäller trovärdigheten.

Även om en del av dem som ständigt har skåpat ut arrangemanget och vrålat om att eliten festar på andras bekostnad skjutit långt över målet så närmar vi oss en gräns när det inte längre framstår som rimligt och rätt att lägga tid och pengar på att vara i Visby på årets dyraste vecka.

Det mest kritiska är om det politiska inslaget tunnas ut ännu mer. Jag talar då förstås inte om partiledartalen på kvällarna.

Det stora värdet har varit mötena, de öppna samtalen. Under den gotländska solen och i skuggan av Visbys vackra murar och rosenträdgårdar har makthavare och gräsrötter, idealister och forskare, hög och låg kunnat träffas och diskutera på riktigt.

Även om de tusentals seminarierna nästan ignoreras av de flesta medierna så har de varit avgörande för Almedalsveckans storhet, bredd och betydelse.

Men allt bygger på att beslutsfattarna i stat och kommun också är här. Det blir ingen riktig demokratisk mötesplats om de förtroendevalda i allt större utsträckning stannar hemma.

Den här utvecklingen har redan pågått i närmare tio år. Och samtidigt har mediehusen sett veckan som en arena att smälla upp sina tält och scener på. För de flesta journalister är det här inte ett pågående demokratiskt samtal som man kan följa, referera och delta i.

I stället producerar medierna själva mer och mer show, och seminarier utvecklas mot event för inbördes beundran när inflytelserika politiker uteblir.

Jag hoppas att något kan vända utvecklingen. Det är INTE mer show och fler storbildsskärmar som är räddningen när det är Almedalsveckans legitimitet som är hotad. Men vad ska då göras – har jag något recept? Nej, tyvärr.

Almedalsveckan är inte en konstruktion som kan styras uppifrån och ned. Det är en mix, ett koncept, en helhet som vi är många som bidrar till.

Om veckan blir mindre och mindre angelägen för politiker på riksnivå kommer till slut delar av näringslivet och organisations- och folkrörelsesverige också att överväga sitt deltagande här. Och då startar en spiral nedåt.

Kanske det är dags att låna några tankar från den danska varianten, Folkemødet, där man hinner med tre partiledartal på en enda dag. Kanske de stora mediehusen kunde prova att skapa färre egna föreställningar och i högre grad visa nyfikenhet för de många seminarierna?

Kanske de politiska partierna kunde göra mer för att skapa dialog och nya mötesformer och ta mer plats på dagarna?

Nyckelordet för Almedalsveckan har i många år varit mötesplats. Det är det som är kärnan. I möten är man deltagare och inte bara publik.

Om Almedalsveckan ska fortleva behöver vi mer samtal och mindre show.

Staffan Dopping
Kommunikationsexpert, moderator, f d journalist i radio och tv, Almedalenräv