Media

Förvirrat om tryckfriheten

Många har med rätta tagit till orda i debatten om Sverigedemokraternas obehagliga inlägg igår i Aftonbladet. Jämförelsen med 30-talets Tyskland är av allt att döma befogad. Nu är tid för var och en att fundera över var vi står i fråga om dels värdegrund, dels synen på tryck- och pressfrihet.

Att Aftonbladets chefredaktör valde att publicera i strid med rådet från advokat Peter Althin är uppseendeväckande. Menar han att det kan vara okej att begå ett tryckfrihetsbrott (hets mot folkgrupp) för att han därigenom låter SD avslöja hur hemska de är?

Om du inte är säker på att du INTE begår det förhatliga brottet hets mot folkgrupp så bör du hålla inne med en publicering, anser jag.

Jag hörde på Ekots tidningskrönika att någon ledarskribent ansåg att det skulle vara “censur” att inte publicera Jimmie Åkessons debattartikel. Jaha, det måste innebära att vederbörande vill avskaffa alla tryckfrihetsbrott. Pressfriheten blir total, allt är tillåtet?

Tryckfriheten har starkt stöd i Sverige just därför att den inte är gränslös. Man får inte förtala enskilda eller hetsa mot olika folkgrupper. Det tycker jag är bra. Och ribban för att det ska vara åtalbart är tämligen hög, så friheten är omfattande. Men inte total. Pressen ska inte kunna vara ett verktyg för att kränka grundläggande mänskliga rättigheter.

Om du håller med om detta synsätt så var Aftonbladets publicering rimligen oförsvarlig. Särskilt om Jan Helin faktiskt själv bedömde att den kunde vara brottslig.

Men det finns argument och utrop nu i den allmänna debatten som jag alls inte förstår, till exempel att medier inte ska “ge utrymme” till Sverigedemokraterna. Att erbjuda en rimlig och balanserad rapportering om detta politiska parti är självklart för stora medier, om de tar sin informationsuppgift på allvar. Men det är samtidigt viktigt att publicisterna markerar var de själva står i fråga om de grundläggande demokratiska värdena. Detta sker bäst i en öppen debatt. Men en debatt som inte “ger utrymme” åt tryckfrihetsbrott.

Inte alls tråkigt pris

Säga vad man vill om Nobelpriset, men de möts alltmer sällan med gäspningar. Särskilt litteratur- och fredsprisen, förstås. Både Svenska Akademien och Stortingets Nobelkommitté har förmåga att skapa “snackisar”.

Dagens fredspris till president Obama är i mina ögon en kioskvältare, fast jag såg att en Metro-reporter hade räknat ut vem som var pristagare genom att artisterna till fredsgalan i Oslo indirekt pekade ut presidenten. Är fredspriset i allt högre utsträckning en pekpinne och en press på vinnaren att förändra sitt beteende i framtiden? Det känns inte som om det är belöningen för väl utförda fredsgärningar utan snarare en uppmaning och en restriktion inför det som komma skall.

När Peter Englund igår presenterade litteraturpristagaren Herta Müller avbröts han av stormande applåder. Trots att journalister ofta förklarar att de ska vara oberoende och inte vara supporter till någon så är det av någon anledning comme il faut i Börshuset i oktober varje år att klappa händerna åt makten. Märkligt, men lite gulligt. Det säger en hel del om litteraturprisets varumärke.

SvD:s grova anklagelse var falsk

Så har det alltså slagits fast från självaste Justitiekanslern: Svenska Dagbladets sensationella anklagelse i mitten av januari mot Försvarsmaktens informationsstab var en anka. Påståendet om brott mot grundlagens efterforskningsförbud saknade grund, slår JK fast efter en prövning som föregåtts av en sju månader lång förundersökning utförd av City åklagarkammare. Det ska bli intressant att se hur tidningen kommer att rätta till sitt misstag/fadäs/lögn (välj det begrepp som passar).

Anklagelsen gick ju ut på att den stab av informatörer i Försvarsmakten, som jag ledde fram till den 8 december i fjol, skulle ha ägnat sig åt att medvetet bryta mot reglerna i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen genom att jaga journalisters källor bland soldater i Afghanistan. Svenska Dagbladet publicerade i flera artiklar påståenden om att informationsstaben ”begärt” att det skulle samlas in mejl mellan medier och soldater och detta på ett sätt som skulle ha inneburit ett brott mot förbudet för myndigheter att efterforska mediers källor.

Det som i själva verket hade hänt (och som jag redovisade i en artikel på Brännpunkt den 23 mars) var att den soldat som fått mejl från SvD:s journalist självmant hade bett om kommunikativt stöd av sin press- och informationsofficer på campen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Det går knappast att tala om efterforskning av källa, när ”källan” själv kontaktar en medarbetare inom myndighetens informationstjänst för att få hjälp att svara en påstridig reporter.

Men det var just den bilden som Svenska Dagbladet målade upp i januari: lömska informatörer, utan respekt för grundlagen, som maktfullkomligt försöker dammsuga in alla eventuella kontakter mellan soldater i internationell tjänst och medieredaktioner på hemmaplan. Detta var alltså den bild som tidningen SvD gav på nyhetsplats av Försvarsmaktens informationstjänst.

Nu har JK beslutat att förundersökningen ska läggas ned:

Justitiekanslerns bedömning

Med hänsyn till resultatet av förundersökningen finner Justitiekanslern att

det inte har framkommit att något brott mot efterforskningsförbudet skulle ha förekommit. Justitiekanslern beslutar därför med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att förundersökningen ska läggas ned.

Ärendet avslutas härmed.

Från JK finns inte en stavelse som utgör stöd för det som Svenska Dagbladet påstått vara fakta. Ingen efterforskning har skett, punkt slut. Svenska Dagbladet har på nyhetsplats publicerat rappakalja (och har också på ledarplats refererat till ”avslöjandet”).

För mig personligen är det givetvis tillfredsställande att jag har stöd av ett JK-beslut när jag förbehållslöst har uttalat att Svenska Dagbladets anklagelser är struntprat, påhitt. Men det är också en lättnad för de hårt arbetande informatörerna i Försvarsmakten, som på senare tid har intensifierat ansträngningarna för att modernisera kommunikationen i myndigheten. Öppenhet, resultat, ansvar lyder de centrala värdegrundsorden. De ska vara vägledande också för informationen. Och under min tid som informationsdirektör ägnades mycket möda åt att kraftfullt betona hos både förbandschefer och informatörer i hela landet vikten av den största respekt för Tryckfrihetsförordningens bestämmelser och anda.

När SvD slungade ut sin osanna anklagelse om brott mot efterforskningsförbudet följde ett 50-tal svenska medier efter. De återpublicerade SvD:s påståenden, och många beskrev tidningens uppgifter om otillåten mejlinsamling som ett ”avslöjande”. Det samlade Mediesverige valde att tro på anklagelsen om att Försvarsmaktens informationsstab bröt mot grundlagen. Nu vet vi att det var fel.

Om SvD inte kraftfullt erkänner sitt misstag, och det på ett sätt som inte kan missas av publiken vare sig på papper eller på nätet, så har tidningen förlorat en stor del av sin heder. En rättelse bör dignitetsmässigt vara i paritet med det fel som har begåtts. Då duger inte en rund och resonerande korrigering på sidan 2.

Alla kan göra fel. Men hur man tar ansvar för sina fel varierar högst betydligt.

Sveriges fredssoldater och ord på glid

När det smäller till i Afghanistan rycker medier och politiker till och börjar tala om vårt förband i Mazar-e-Sharif i norra delen av det outsägligt fattiga och outvecklade landet. Men många av dem som skriver berättelsen om det som sker glider förrädiskt på orden.

Jag påstår inte att det är medvetet. Men tyvärr förblir Sveriges Afghanistaninsats gåtfull och svårbegriplig för en majoritet av befolkningen, trots all trycksvärta när svenska soldater öppnat eld utomlands.

Ordval och signalord

Det finns en rad oklarheter och glidningar när journalister och politiker skildrar enskilda dramatiska händelser i Afghanistan. Nästan undantagslöst bidrar de till att måla upp en icke-relevant bild av vår nuvarande säkerhetspolitik. Med nästan omärkliga ordval och signalord undviker de att berätta om det som i dag präglar Försvarsmaktens operativa verksamhet, medan inslag som sedan länge övergivits till synes lever kvar i språkbruk, faktaurval och perspektiv.

Exempel 1: Sverige deltar numera endast i multinationella insatser på det militära området. Att genomföra insatser ”tillsammans med andra” är själva grundbulten i den säkerhetspolitik som ställdes om 2003 och 2004. Det var ett kraftigt brott med det gamla, stenhårt blågula försvaret.

Blågult perspektiv

Ändå talas det ständigt om den ”svenska styrkan” i Afghanistan – som om Sverige ensamt hade att hantera säkerhetsutmaningarna i det krigshärjade landet. Ja, när det är fokus på helikopterkapacitet så ger rapporterna oftast intrycket att svenska soldater inte kan sjuktransporteras i något annat än svenska helikoptrar.

Det blågula perspektivet är påfallande dominant. SOM OM EU:S SÄKERHETSSTRATEGI FRÅN DECEMBER 2003 INTE FANNS – den som blev starten för Sveriges TILLSAMMANS MED ANDRA-strategi. Den som bl a manifesterades i Nordic Battlegroup.

Exempel 2: Sverige har inte längre ordet alliansfrihet i sin övergripande säkerhetsdeklaration, ännu mindre ”neutralitet”. Vi är ”militärt alliansfria” – ingenting annat.

Neutraliteten väcks upp på nytt

Ändå kunde vi på SVT Text-TV förra veckan läsa nyheten att försvarsminister Tolgfors, som vill närma EU till Nato, inte ser att det skulle ”påverka neutraliteten”. Ordet fanns inte med i försvarsministerns uttalanden, det fanns inte ens med i det TT-telegram som fick stor spridning. Ändå hittade en texttv-medarbetare på att belysa Tolgfors-utspelet i ljuset av ”neutraliteten”. Som avskaffades för många år sedan. Jag har också hört nyhetsankare i Svt tala om neutralitet som om det var ett uttalat mål än i dag.

Exempel 3: Den blåa baskerns era hänger kvar. Många journalister tycks tro att alla Sveriges militära utlandsinsatser är ”fredsbevarande”.

Fred kan behöva tvingas fram

Men efter Srebrenica blev det isande tydligt för världssamfundet att plikten att rädda civila liv kan vara omöjlig att upprätthålla om soldaterna bara har mandat att ”bevara freden”. Så gott som alla internationella insatser, oavsett om de har FN- eller Nato-hatt, är numera fredsframtvingande. Det är betydligt öppnare insatsregler än de som gällde förr, och det finns skäl till det. Ändå använder många journalister (och också politiker, ruskigt nog) ordet fredsbevarande om nu pågående insatser. Utan att de ens har brytt sig om att kolla.

Exempel 4: Sverige utkämpar inte ett ”krig” i Afghanistan. Vi deltar i en multinationell säkerhetsbyggande operation, som bygger på ett FN-mandat och som syftar till att möjliggöra för Afghanistans lagliga regering att bygga upp ett demokratiskt samhälle.

Isaf bygger upp ett samhälle

Det är inte svårt att läsa FN-resolutionen om vad Isaf-insatsen i Afghanistan syftar till, och de som besökt förbandet i Mazar-e-Sharif har alla kunnat se vad som är operationens fokus – nämligen att skapa säkerhet, skydda och möjliggöra humanitärt arbete och biståndsinsatser, och att utbilda och stödja landets eget samhällsbyggande. Ändå skildras operationen ofta som ”Sveriges krig i Afghanistan”. Det faktum att USA också ingår i en annan afghanoperation tas till intäkt för att beskriva Sveriges verksamhet där med samma begrepp och syften.

Nyheterna borde vara rena

Visst, det finns en debatt om de komplikationer som naturligen finns när så många utländska aktörer samtidigt verkar i ett land som Afghanistan. Bilden är inte entydig och verkligheten är inte svartvit. Men det jag kommenterar här är NYHETSRAPPORTERNA. Och de borde ju vara renade från polemiska ordval och synsätt, eller hur?

Summa summarum: Sveriges försvars- och säkerhetspolitik 2009 är en helt annan än den som gällde på 80- och 90-talen. Operationer i Afghanistan, Tchad och Aden-viken är väsensskilda från dem på Cypern och i Libanon på 80-talet, exempelvis.

För att kunna skydda civilbefolkningen krävs numera vanligen ett fredsframtvingande mandat. Operationerna har nästan undantagslöst FN-mandat, även om de skulle ledas av Nato. Svenska soldater tar betydande risker varje dag, för att bidra till arbetet för fred och stabilitet.

Allt detta görs i multinationellt samarbete, och just detta i sig bygger säkerhet och stabilitet i Sverige och i vårt närområde, enligt den säkerhetsstrategi som regeringen ställde sig bakom för cirka fem år sedan.

Jag ser inte hur svenska folket ska kunna få en realistisk bild av våra pågående militära utlandsinsatser om inte journalister och politiker slutar att glida på orden. Oavsett om det beror på okunskap eller en vilja att vrida tiden tillbaka.

Ingen reklam för pressetiken

Jag skulle gärna vilja höra argumentet från de utgivare som menar att det är befogat att ange att den svårt skadade mannen i skottdramat igår i Gamla Stan är greve, men att han inte ska namnges. Om hans identitet ska skyddas (av legitima pressetiska skäl får man anta) så ska han ju inte identifieras bakvägen via titel, yrke, kön osv framgår ytterst klart av sextonde paragrafen i de spelregler som både Journalistförbundet, PK och Tidningsutgivarna ställt sig bakom.

På samma sätt blir jag betänksam när den misstänkte skytten pekas ut som medieprofil respektive reklamman. Jaha, vad jag ska göra med den kunskapen om jag i övrigt förväntas ha förståelse för att identiteten inte ska publiceras? Ska jag fundera i banorna ”det är en reklamman av den här typen som nu är anhållen för mordförsök i två fall”?

Antingen finns det ett tillräckligt allmänintresse för att identifiera – och då ska man göra det. Eller också är skälen för att skydda privatlivets helgd starkare, och då ska personen vara så anonym som det bara går. Man måste bestämma sig när man har ett publicistiskt ansvar.

Många medier och journalister vill både ha kakan och äta den, vilket leder till en osmaklig förening av suddig anonymisering och identifierande personuppgifter. Denna ”mellanmjölksprincip” är numera så vanlig så att jag misstänker att det finns gott om journalister som faktiskt tror att det är god eller i alla fall hygglig pressetik att förfara så.

Såvitt jag förstår av det jag tagit del av fram till nu så finns ingen allmänintressant ”reklamvinkel” på den tragedi som utspelades igår. Och då är den misstänktes yrkesbakgrund givetvis irrelevant.

Men driften att berätta det man som reporter vet är ofta stark, vilket är begripligt. Det är därför som de pressetiska reglerna finns och också är utomordentligt tydligt formulerade.

Men vi ser allt oftare glidningar som i dag och avståndet ökar mellan pressetikens högt ansedda regler och den publicistiska praktiken. Det är ytterst farligt för pressfriheten om dubbeletiken blir norm.

Den oerhörda anklagelsen

I januari påstod Svenska Dagbladet på nyhetsplats att den informationsstab som jag ledde fram till den 8 december i fjol skulle ha brutit mot grundlagen genom att efterforska tidningens källor. Det skulle ha skett genom att staben begärde att all mejltrafik mellan SvD och en soldat i Afghanistan skulle ”samlas in”. I dag skriver jag i ett inlägg på debattsidan Brännpunkt att den anklagelsen är en fabrikation utan stöd i verkligheten. Du kan läsa min artikel HÄR.

Jag nämner också ett annat exempel på angrepp och misskreditering av Försvarsmaktens informatörer, nämligen när fyra redaktörer i december anklagade informationsstaben för sabotage och desinformation. Jag har kommit fram till att båda dessa händelser är tecken på stridigheter mellan journalister och informatörer. Det handlar rimligen om journalistiska utfall som har avsikten att skada förtroende för Försvarsmaktens professionella informatörer.

I anslutning till mitt inlägg på SvD Brännpunkt i dag har redaktionschefen och ansvariga utgivaren publicerat en kommentar eller ett ”svar”. Och svaret är goddag yxskaft.

I all korthet har jag tre huvudbudskap:

Tidningens mycket allvarliga påstående om att Försvarsmakten skulle ha brutit mot grundlagens förbud att efterforska källa är grundlöst.
Min övertygelse är att anklagelsen är författad med avsikten att skada Försvarsmaktens informationsstab.
Den här händelsen, och några andra, ser jag som tecken på en hårdnande relation mellan professionella informatörer som grupp och vissa redaktioner.

Tidningsledningen förvränger i sitt svar mina ord om syftet med Försvarsmaktens webbplats. Men i fråga om mitt påstående att tidningen är ute och cyklar när den utslungar en grov anklagelse mot Försvarsmaktens informatörer har redaktionschef och ansvarig utgivare ingenting att säga.

Nu ska jag själv göra en tolkning. Jag tolkar SvD:s kommentarstext som att tidningen står fast vid anklagelsen att Försvarsmaktens informationsstab har begått grundlagsbrott. Men underligt nog säger de inte det rakt ut. Jag hoppas att arbetsbelastningen hos JK inte får till följd att JK-utredningen dröjer alltför länge.

Fotnot: Jag har också skrivit en text om mediernas agerande generellt i försvarsfrågor och vad som kännetecknat den bevakningen. Den kan du läsa på den mediekritiska sajten Second Opinion (www.second-opinion.se).

Namnge av rätt skäl!

Några medier har valt att namnge den 51-åring som är misstänkt för att ha dödat en 29-årig kvinna i Gällivare i höstas. Och det må vara hänt. De vedertagna etiska reglerna för medierna slår fast att man noga ska ”överväga” konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Medierna bör avstå från sådan publicering om inte ett ”uppenbart allmänintresse” kräver att namn anges.

Det här kan ju låta som att tröskeln för att berätta vem som har gjort något eller är misstänkt ska vara synnerligen hög. Men det beror på. Om exempelvis ett mord får helsidor i så gott som alla stora medier under en period så måste det nog anses vara ett stort allmänintresse, åtminstone om man hyser någon som helst respekt för mediernas förmåga att spela en väsentlig roll i samhället.

Och allmänintresse ska uttydas på det kvalificerade sättet, ungefär ”legitimt intresse i allmän mening”. Vilket är något annat än nyfikenhet.

Men både tillämpningen av pressetiken och debatten om den har länge varit svajig. Många journalister gör det lätt för sig och har hoppat över fasen ”läsa på”. Ofta ser vi hur upprörda röster angriper de medier som valt att namnge t ex en misstänkt mördare, medan alla andra etiska tvivelaktigheter förblir okommenterade.

För det första ska man inte stirra sig blind på enskildheten namnpublicering. Den övergripande paragrafen i de etiska spelreglerna handlar om respekt för den personliga integriteten. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.” Vissa händelser ska över huvud taget inte skildras i medierna, därför att den skada det vållar på dem som berörs inte motsvaras av ett tillräckligt starkt allmänintresse – så tolkar jag denna grundregel.

Men OM det finns skäl att publicera så måste ju mediet göra en bedömning av vilka fakta som är relevanta att föra vidare till allmänheten. OM identiteten, namnet, är ett sådant faktum så bör det givetvis publiceras. Mediernas uppgift är ju att sprida uppgifter om händelser och skeenden.

Men om identiteten INTE behöver föras vidare till publiken, då träder en senare etisk paragraf i funktion, nr 16: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” Denna paragraf har alla journalister indirekt ställt sig bakom, genom att Journalistförbundet och Tidningsutgivarna sluter upp bakom dessa regler.

Så OM det är fel att namnge personen som är misstänkt för Gällivare-mordet – vad krävs då av en ansvarsfull och återhållsam publicering? Ska man skriva att mannen är 51? Ska man skriva att han är jägare? Ska man fylla spalterna med uppgifter om mannens förflutna som gör att tusentals personer kan identifiera honom genom alla personliga fakta om tidigare jobb, konflikter och utseende? Svaret är nej. Om han inte ska identifieras ska han inte identifieras.

Detta framgår av pressens etiska spelregler som finns på varenda redaktion runt om i landet. Läses de? Vet ej. Följs de? Svar nej.

Mitt kapitel i läroboken om radio

I slutet av min radiobana fick jag en förfrågan om att skriva ett kapitel i en lärobok om radio, “Den självkörda radioboken”. Jag hade i uppdrag att beskriva programledarrollen så handfast som möjligt. Men min skildring av radio som jag anser fungerar handlade också om hur reportrar kan skapa intresse och bilder hos publiken och om rytm och samspel.

Den här boken blev ingen bästsäljare, men min tidigare kollega Björn Häger (som skriver om intervjuteknik i boken) har på Facebook uttryckt sig mycket uppskattande om mitt kapitel. Jag väljer att publicera det här, för den som till äventyrs undrar vad det stod i den där boken under rubriken “När gröna lampan lyser”.

(Boken utgavs på Liber. Redaktör var Karin Hagelin Feldt.)

När gröna lampan lyser

Därute: publiken. I studion: du själv. Framför dig: mikrofonen. Gröna lampan tänds.

Direktsändningen börjar. Den kan antingen upplevas som en risk – en marig och skrämmande ribba att ta sig över. Eller som en framåtkraft, en språngbräda som ger impulser och energi. För mig gäller oftast det senare – men så kändes det sannerligen inte i starten…

Jag har under mina radioår sänt både ren underhållning och helt talade samhällsprogram plus blandformer. Givetvis finns en del skillnader. Din förmåga att ställa in dig på rätt humör spelar ännu större roll i underhållande sammanhang, men annars dominerar likheterna. Så här har jag gjort på senare år, när jag har förberett ett direktsänt ”Studio Ett”:

SÅ BÖRJAR JAG

Tillsammans med andra medarbetare ägnar jag en stor del av tiden före sändning åt att välja och vraka bland uppslagen. Vilken nyhet, konflikt, företeelse är värd att tas med? Vilka ”ljud” bör finnas med. Jag räknar intervjugäster som ljud – men också ljudeffekter och bandade avsnitt ur tidigare program och inspelningar. Radio behöver också bilder, och det är just vad ljudillustrationer är.

löpet

Hur kan ämnet eller frågan skärpas till? Det behövs ett fokus som lockar till lyssning. Ofta kommer en vinkel, ett perspektiv när jag spånar på löpsedeln – ”löpet”. Det försöker jag göra i rätt god tid: egentligen slipar jag på löpet så fort jag är färdig med allt resonerande och bollande om sakinnehållet och vilka personer som vi vill och kan ha med. Alltså innan jag skriver övriga manus.

Det är vid löpförfattandet som småtråkiga och ovinklade ”i dag presenterade Bosse Ringholm en rekordstor statsbudget” kan omformas till ”Bosse Ringholm förvånade alla – ingen trodde att enprocentsmålet för biståndet redan hade uppnåtts”. Eller ”Efter fyra år gör Loket comeback som programledare i TV4:s Bingolotto” blir ”lagom tjock man i sina bästa år kan inte tänka sig någon bättre lämpad än han själv att ha hand om lyckohjul och färgfemmor”.

påan

Sen dags för manuset. Hur omfattande och noggrant pratmanus som behövs är individuellt, men för egen del skriver jag ytterst detaljerade inledningar (påor, om man så vill) till alla studiosamtal. Jag vill ha ett vårdat men personligt och i bästa fall schvungigt talspråk. Jag ska helst inte behöva byta ut ett enda ord i sändning för att undgå att det ”känns läst”. I annat fall har jag använt styltigt skriftspråk, och då har jag inte gjort jobbet bra.

Så här påade jag ett inslag om Ericssons första riktigt goda kvartalsrapport efter de tunga åren:

Det var en leende koncernchef som plockade russinen ur kvartalsrapporten i morse: 4,3 miljarder i vinst – det var väl inga dåliga nyheter, tycktes Carl-Henric Svanberg tänka… men Ericsson-aktien sjönk i dag – trots vinstrapporten… nånting fick marknaden att ana oråd, trots allt… Men hur talas det runt lunchbord på Ericsson i dag, efter flera års kris och massuppsägningar? Studio Etts David Gustafsson tar pulsen på Ericsson:

Påatexten är i starten ett försök att frambringa en bild: en solig VD-nuna med ordet ”framgång” intatuerat i pannan. Sedan en ansats till intressehöjande motsättning: varför sjunker aktiekursen när vinstmiljarderna rullar in? Formuleringen ”runt lunchbord” ger en tydlig vink om att det är vanliga anställda som kommer till tals närmast. Det blir personliga skildringar av koncernens läge i dag, inte pompösa budgetanalyser. Dessutom presenterar jag reportern som står bakom det kommande inslaget. Allt talar för att publiken vill veta vem som håller i rodret i förväg – inte när mötet och upplevelsen är över.

Kort eller lång?

Men hur lång bör en påa vara? Ja, eftersom jag förhoppningsvis har ”hottat upp” utgångspunkten i löpet så kan jag åka snålskjuts på det när jag sen ska skriva påan. Kort är bättre än långt. Men båda alternativen medför risker. Jag vill inte skriva så kort att publiken inte hänger med när samtalet eller inslaget drar i gång, men jag vill inte heller bli så komplett och mångordig att det känns segt och orytmiskt. Det senare brukar vara den risk som man oftast löper. Jag försöker ta ut svängarna i formuleringar, men håller igen bluddret!

Något mer mångordig kan inledningen ibland få vara om den har kryddats med lite humor. Då blir förstås kravet på ett ”naturligt” framförande extra betonat. Så här kanske:

På nästan varje bil finns det ett slags spak, i direkt anslutning till ratten… spaken har den funktionen att om den buffas till så startar en yttre lampa, ofta flera till och med, att blinka! Funktionen kallas blinker eller körriktningsvisare och var mycket vanlig i början och mitten av 1900-talet. Min kollega Anders Diamant på Efter Tre har forskat närmare kring den signalkultur som numera tycks ha förlorat mark. Till Anders’ stora ilsk… eh, förvåning:

Det här är inte rätta kapitlet för att närmare utveckla intervjuandet – den saken sköter min skarpögde kollega Björn Häger på annan plats. Men låt mig bara slå fast att värdet av ett genomtänkt intervjumanus inte kan överskattas. Detta ska innehålla frågor som GÅR att svara på och som känns mer som en inbjudan än en order. Det här är särskilt grundläggande när intervjun ska sändas direkt.

FESTENS VÄRD

Ja, så var det själva direktsändningen. Målet med hela ansträngningen. Jag har numera förmånen att arbeta med professionella ljudtekniker efter självköraråren på Radio Stockholm. Jag är väl medveten om att många av landets radiomakare i dag måste vara sin egen tekniker. Men oavsett körningsteknik: det måste finnas LUST kring studion och sändningen. Direktsänd radio är på sätt och vis en fest. I alla fall är det ett evenemang och de som får göra sig hörda i programmet kan betraktas som vip-gäster. Du är värd/värdinna. Lyssnarna är övriga gäster. Och de blir nöjdast om de får något att smaka på bums och om de kan känna sig förvissade om att festen bjuder på flera välsmakande rätter, med lagom avstånd emellan. Inga tankar på att gå hem på länge, förhoppningsvis!

Som programledare har man makten att sätta tonen. Att färglägga atmosfären. Jag försöker att plocka fram ett slags koncentrerad optimism minuterna före direktsändningen (”det här kommer att bli lysande…”). Jag peppar både ljudtekniker, producenten och mig själv – och också de gäster som redan har dykt upp. Jag förser mig också med kaffe och svalt vatten – och tar vanligen med mig kilovis med tidningar, pressklipp och telegram in i studion. Egentligen har jag inte tid att glutta i dem under pågående sändning, men känslan blir ändå att jag skulle kunna kontrollera fakta som jag glömt. Eller att stjäla en god formulering eller så. Andra kanske vill ha med sig en filt, en snusdosa eller ett gosedjur. Jag tar med mig trycksaker.

Det jag nyss skrev kan låta som att jag är extremt pompös och självcentrerad i studion. Var jag ligger på den skalan får andra bedöma, men jag tror faktiskt att direktsändningar behöver ett nervcentrum. Och det är lugnast för alla om det är programledaren som utgör detta centrum. Ingen är tacksam för att den som ska leda direktsändningen gör sig gråare än nödvändigt och ber om ursäkt för sig själv. Ta kommandot – för allas skull!

STUDIO ELLER UTIFRÅN

Ibland sänder man från någon annan plats än studion: från ett nöjesevenemang på stan, en partikongress eller från en presskonferens. Sådana sändningar kan låta mycket olika, men ofta pulserar de av nerv och närvaro. Programledaren (eller reportern) tycks få kraft och inspiration av själva platsen och aktiviteten runt omkring. Även om vederbörande själv skulle känna sig vilsen och utlämnad blir resultatet vanligen engagerande och lättlyssnat. Att göra många sändningar utifrån (att sända ”HF” som vi oftast talar om) innebär också en nyttig träning i att hantera människor och händelseförlopp som inte helt kan styras i förväg. Vinsten, förutom att det kan bli levande radio, är en höjd kompetens i framtida studiosändningar!

Men det finns några vanliga fallgropar, där drösvis med radiojournalister som lämnat studion lätt hamnar:

Intervjuobjektsraseriet

Hjälp, ge mig någon att intervjua! Helst flera! Många HF-reportrar jagar livet ur sig för att få tag på någon att ställa frågor till när sändningen börjar. Det är vanligt att reportern glömmer bort sin egen förmåga att samla intryck och iakttagelser och att förmedla dem i direktsändning.

Visst, det är inget fel att använda människor som hjälp. Men om det gäller en sändning från en plats där saker händer så bör gäster, experter och andra inblandade på platsen inte få nästan hela din sändningstid. Det blir lätt ”fråga-svar-fråga-svar” för hela slanten. Vart tog miljöerna vägen? Bilderna, ljuden, atmosfären? Figuren som plötsligt dök upp?

Nej, det är DU som är huvudvittnet. Du har ju ögon att se med, och dem ska du använda från den stund du kom till platsen! Se dig omkring, skriv ner omedelbara iakttagelser, släng käft med några av dem du möter, skaffa dig en ungefärlig bild av det hela. Formulera i huvudet på prov några tänkbara skildringar av platsen och det som händer där. Tänk dig en sändning där du står för allt snacket!

Har du intryck och material nog för att hålla låda i 3-4 minuter? Bra! Då har du gjort basjobbet. Nu kan du rekrytera en gäst eller en faktakälla eller spännande intervjuperson. Men se intervjun som bara en ingrediens av flera i din radiorapport. Gästen är inte rapporten!

Mikrofonens fastklistring vid munnen

En tydlig skillnad mellan att sända HF resp. från studio är att det vanligen är du själv som håller i mikrofonen vid sändning utifrån. Det kan vara både en belastning och en tillgång.

Fixeringen vid någon att intervjua leder ofta till att man inte flyttar mikrofonen till någon annan position än sin och det eventuella intervjuobjektets mun. Det kan betyda att du och lyssnarna går miste om informativa och fantasistimulerande ljudeffekter av olika slag. De kan finnas bara några decimeter bort. En kaffeautomats porlande, löpande fötter som indikerar fart eller brådska, sorlet av röster en bit ifrån, en motor som startas… om man flyttar mikrofonen mot marken eller åt det håll där något händer så får man gratis ”bilder” i inslaget. Mikrofonen samlar sådana ljud lika duktigt som den gör med mänskliga röster.

Att berätta om arbetets alla moment

Det finns en stark lockelse att informera lyssnaren om allehanda handgrepp kring sändningarna – saker som publiken inte har någon nytta av att känna till. Nu ska vi släppa in en ny lyssnare, och jag hoppas att vi har med oss Gunnar Marconi i Hörby. Eller och nu är det dags för den här välkända signaturen. Det här pratöverskottet förekommer förstås också när vi är i studion, men det förstärks i regel hos den som är ute ”i verkligheten”. Det blir vanligen en belastning för publiken, anser jag. Påpekandet om allt som reportern måste tänka på står i viss mån i vägen för det egentliga innehållet.

Du behöver exempelvis inte säga att ”bredvid mig här i rummet står Kalle Pettersson, och jag vill börja med att fråga dig XYZ”. Om vi hör att du säger ”Kalle Pettersson, hur går det till när du XYZ” så förstår vi att Kalle står där och det är helt uppenbart med att du börjar med att fråga xxx…

Ticsen vi vill slippa höra

Det finns många andra ”språkliga tics” som hörs titt som tätt i HF-inslagen. Hur många känner sig inte tvingade att börja med en nästan militäriskt formulerad positionsangivelse: ”jag befinner mig på…”? Nej, hoppa över befintlighetsverben och gå direkt på det du ser och upplever. Man kan exempelvis inleda så här: ”En välskött gräsmatta med mer än en kilometer till närmaste hus. Hundratals spänstiga fötter som är ute efter att göra mål. Det blåser kyliga vindar, men det gör inte så mycket för nästan alla här har pälsat på sig ordentligt. Det här är Gärdets stora gröna fält och här pågår den stora juniorfotbollsturneringen sen i förmiddags…”

Och avslutningen på HF-inslaget? Hur bör den utformas? Tja, det viktigaste är att du inte gör sällskap med dem som har svårt att motstå den här fallgropen: ”och därmed så lämnar vi över till studion”. Burr… det som kanske var ett personligt och spänstigt samtal eller referat förbyts i en kantig och formell ”överlämning”. Förutom den trista klangen innebär uttrycket också att studioprogramledaren berövas möjligheten till en kortare lättsam konversation med HF-reportern. För en sådan skulle ju omedelbart bevisa att det ännu inte är dags för ”överlämning”.

Nej, bättre är att ge några personliga reflektioner kring den plats och händelse som vi har besökt några minuter, kanske att signera det hela med ”det här är Bengt Boll, på Gärdet”. Och om du vet att människan i studion inte ska dra i gång en skiva eller jingel direkt så kan du gärna säga den personens förnamn – sånt låter (och är) alltid trevligt. Och det känns sällan krystat. ”Lisbeth…”. Namn! Bland det bästa man kan säga i radion.

Så kliv upp ur fallgropen, om du har hamnat i någon av dem (vi har alla varit där!). Ta din naturliga plats som lyssnarnas ögon och öron mitt i verkligheten.

INTE ALLVARLIGT MEN DIREKT

Min radioverklighet på senare år har alltså varit aktualitetsmagasinet och det är i allmänhet rätt seriöst. Inte sällan till och med väldigt seriöst! Men jag har under årens lopp också utsatt mig själv och lyssnarna för ett par tusen direktsända timmar med en klart underhållande inriktning. Hur annorlunda var det? Jag försöker dra mig till minnes de främsta utmaningarna från den tiden.

Mest musik

Musiken var mer än halva innehållet i programmen ”Sommarpuls”, ”Meny Stockholm” och ”Kaffe med Dopping” som sändes i Radio Stockholm i olika perioder på 1980-talet. Och det präglade min uppgift som programledare. Oavsett om det var jag eller någon annan som hade valt låtarna så var det nödvändigt att hantera musiken på bästa sätt, och för min egen del så betydde det att jag var rätt urkramad redan av plattvändandet. Jag tajmade ”intron” och ”outron”, plockade ut de mest klockrena jinglarna och mixade och snackade och försökte vara rolig och informativ på samma gång. Låtarna låg inte på hårddisk på den tiden utan var faktiskt gammaldags vinyl under nästan hela 80-talet. Jag självkörde, även om jag hade producenthjälp under ett par år.

Men musiken är långt ifrån den enda kontrasten. Radioprogrammen tenderar att bli längre när kategorin är underhållning. 3-4 timmar. Flera gånger i veckan, ibland fem. Då blir det inte mycket tid och kraft kvar till det vinkel- och manusmässiga finlir som jag har varit inne på. Det blir kanske inget manus alls. Och så var det oftast i Sommarpuls (Radio Stockholm 1983 – fortsatte sedan som ”Storstadspuls”, programmet sändes mån-fre 12.30-16.45).

Hur skapas en succé?

Trots ringa resurser och inga manus blev det en bedövande succé, som faktiskt gav ringar på vattnet (radiovågor?) långt utanför huvudstaden. Pojkarna Maasing (Ulo) och Dopping (undertecknad) chockade den dåvarande Riksradion med en lättsam radiokompott som hördes precis överallt inom täckningsområdet. Var vi genier? Stöddes vi av en dyr men hemlig redaktion? Var publiken köpt?

Naturligtvis inte. I dag skulle programmet sannolikt inte fungera eftersom det vi erbjöd i stort sett redan sänds – kanske inte just i den mixen men i delar. Då, 1983, fanns emellertid inte flera timmar långa radiosjok med snärtigt presenterad pop- och rockmusik. Ulo och jag valde själva plattorna, vilket hördes. Bra eller dålig musik, det var tydligt att programledaren själv stod bakom låtvalet.

Vi dunkade jinglar för det egna programmet. Jinglar med sådant sound förekom i stort sett inte i allmänradion. Vi smattrade våra egna namn lika hårt, vi la in Ekots och TT:s telegramnyheter på hel timme och vi höll koll på trafiken och vädret. Och så HF, HF, HF. I början var jag HF-reporter när Ulo satt i studion och tvärtom. Men förberedelserna var alltså minimala.

Poängen var att vi var ute i den huvudstad som vi hävdade att programmet var en naturlig del av. Ett konstverk avtäcks i Humlegården – vi var där och sände. Värmebölja – vi uppsökte de hetaste platserna och talade med de mest påklädda. Ny attraktion på Gröna Lund – vi provåkte. Allt i direktsändning.

Det är svårt att bena upp det som funkade så bra i Sommarpuls. Det var i stort sett ”nu kör vi”. Basen var den personligt hållna musiken, som var snyggt mixad och en programledare som var en självklar del av soundet. Men sen var det entusiasm, lek, utflykter, vänskapliga tråkningar, rena chansningar och en hel del tomma infall. Det var knappast hög kvalitet i sina enskildheter, men känslan i de drygt fyra timmarna var kristallklar. Det var vår huvudstad som var i fokus, och programledaren älskade Stockholm. HF-rapporterna från staden blev en chans till snärtiga dialoger; numera anställer man en särskild ”sidekick”. Vi hade inget fast bollplank så vi fick snappa upp den som fanns till hands!

Efter några år var slentrianen farligt nära. När schemalagd HF-reporter var sjuk eller förhindrad av annat skäl sändes ibland hela eftermiddagar utan något enda liveinslag utifrån och pulsen avtog. Då kunde det bli ensamt och stumt.

Distansen till musikbranschen

På sätt och vis kände jag mig nog lite som artist de där åren som jag skulle hålla uppe en underhållande puls i programmen. Publiken förväntade sig en bra show och jag visste vad jag måste leverera. Under dessa år kunde jag känna lite väl mycket samhörighet med den bransch som var en naturlig del av programmen. Vi var nog lika älskade av popstjärnor och skivbolag som av stockholmarna. Då var det aningen svårt att vara programmens smittande entusiastiska generator och samtidigt markera oberoende och självständighet från musik- och artistlivet. Men publiken blev aldrig lämnad i sticket, det kan jag försäkra.

Sammanfattningsvis: Det är nog nödvändigt att försätta sig själv i en ”förhöjd” stämning när det handlar om direktsänd underhållning, i alla fall har det varit så för mig. Manuset är inte nyckeln här, utom i regelrätta intervjuer förstås. Den säkraste medicinen för att uppnå detta mål är nog att se till att programledaren har det bra, slipper så mycket rutinjobb kring programmet som möjligt och ständigt påminns om vilket fynd vederbörande är!

MYCKET PÅ EN GÅNG

En sändning kan innehålla många olika inslag, gäster och ljudkällor. Då ska man inte bara vara värd, samtalsledare och trygghetscentrum. Du bör fungera som ”jonglör” också! Här handlar skickligheten inte bara om att hålla i gång många saker i luften samtidigt – det gäller att kasta in nästa boll vid rätt tidpunkt.

Låt säga att jag ska ägna mig åt utbrändhet i någon kvart eller så. Jag har en expert (i studion), ett bandat avsnitt där en känd person har öppnat sitt hjärta om hur utslagen hon kände sig en period. Dessutom en person på plats i studion som själv har varit utbränd. Och folk som får ringa in till programmet. Vad gör jag i sändningen?

Blanda och ge

Jag använder den kända, bandade rösten som ingång – som kick. Släpper sedan in några telefonörer som får ge sin bild. När telefonrösterna har fått säga sitt kommer ”den utbrände i studion” in. Han eller hon kan berätta i vilken mån telefonlyssnarnas beskrivning stämmer för honom/henne. I slutskedet varvar jag experten, ”den utbrände” och eventuellt ytterligare någon telefonör.

Varför? Ja, att den kända personens ”bekännelse” är en bra start är väl närmast självklart. Chansen att de personliga orden berör och sätter sig i magen på publiken är stor. Om jag vill ha med lyssnare på telefon så bör de komma in tämligen tidigt, för om man skulle ha studiogästerna med tidigt och telefonörerna sent så blev risken för upprepningar stor. Tillsammans med de inringande rösternahar det gett publiken en hygglig bild av hur utbrändheten uppfattas av den som har upplevt det själv. Då är det dags för experten att träda in (och bli presenterad). Efter ett par-tre utredande svar kan det vara dags för ”den studioutbrände”. Han eller hon kan sedan komplettera experten och ge olika konkreta exempel på hur tillvaron ser ut och upplevs för den som är mitt i eländet.

Telefonörer är bäst i början

Man kan väl säga att inringande telefonröster i regel är ett bra inslag i program som berör mänskliga upplevelser, men när det handlar om längre sjok bör lyssnare på telefon komma in tämligen tidigt. Skälety är att om man skulle ha med studiogästerna tidigt och telefonörerna sent så blev risken för upprepningar stor. Lyssnare som fajtas för att komma igenom telefonslussen uppfattar sannolikt det som sägs i programmets början rätt dåligt. Därför är det bättre att de medverkar tidigt. Innan så mycket har hunnit sägas.

Mitt främsta tips här är att inte lägga allt som är känslosamt i början så att hela den senare delen ägnas åt analys,; samtalet mår bra av att känslor och identifikation sprids ut över hela sändningsytan!

ATT VARA OCH VERKA NERVÖS

Jag var ytterst nervös i början av min radiokarriär. Och början av min karriär varade i åratal. Jag ville visserligen väldigt gärna tala i studiomikrofonen, men den gröna lampan gav mig samma grundkänsla som när man hör sitt namn ropas ut på folktandvården. Rösten blev klämd, andningen forcerad och läsningen stötte ofta på patrull. Jag hade för bråttom helt enkelt, och enskilda ord behandlades styvmoderligt av tunga och läppar.

Det finns emellertid tröst, kan jag se så här efteråt. Tröst 1: Nervositeten hörs oftast inte så mycket i radion som man själv tror. Tröst 2: Träning är en effektiv bot.

Det gäller alltså att tala ofta och ymnigt i radio, trots att man är nervös. Det är bra om man kan öva både manustext och helt improviserade inslag. Fila länge och ingående på dina manus och be kolleger att gå igenom texten. Läs upp och inhämta synpunkter från dem som inte sett vad du skrivit. Försök att vidga ditt ordförråd genom att slå upp ord och uttryck. Sprängladdningar kan göra annat än bara ”detonera”. Människor kan inte bara prata, några gillar ännu att ”tala”. Politiska beslut kan få följder, inte bara ”konsekvenser”.

Rösten och ljudbildningen är givetvis grundläggande för talande radiomedarbetare. Jag var en flitig gäst hos logopeden under flera år. Till att börja med erkände jag för mig själv att jag var nervös. Jag drömde om att en dag kunna gå in till studion, med eller utan manus, och snegla på den gröna lampan och inte bli skraj!

I dag blir jag ytterst sällan stressad eller skärrad av själva direktsändningen. Vad har hänt sedan de första, nervösa radioåren? Jo, träning, träning. Feedback. Lyssning på förebilder. Träning. Beröm. Träning, logoped. Manustraggel varvat med fri svada. Maniskt (men lustfyllt) slående i ordlistor. Lyssning på egna program. Mer träning. Åren går – vart tog nervositeten vägen? Jag saknar den nästan… men då och då har den knackat på dörren och vill in. I dag är den oftast välkommen.

ATT AVSLUTA ELLER RUNDA AV

När jag närmar mig slutet av en intervju eller ett studiosamtal så är frågan hur jag ska avsluta. Helst ska det kännas som att här är det lagom att runda av. Eventuellt ska deltagarna tackas, men allt ska gå lugnt och elegant till. Hur åstadkommer man det?

Svar: planering. Just avslutningar är svårt att helt improvisera – särskilt om man stirrar på en obeveklig sekundvisare. Därför bör avrundningen, inklusive omnämnande av gäster, finnas med i manuset.

I regel är det, som sagt, naturligt att berätta vilka röster som var med. Men det bör inte vara det sista som sägs före nästa inslag. Du som har lett samtalet bör ha sista ordet. Och en princip som oftast fungerar är att man upprepar själva grunden till det som just har sagts. Till exempel ”Det var NN och OO som samtalade om olika sätt att förändra försvaret apropå ÖB:s kraftigt minskade budget” eller ”och nu är det bara timmar innan vi vet om Pathfinder blir ett lyckat rymdäventyr. Klockan 22 i kväll ska farkosten landa på Mars yta”.

En summerande, pedagogisk upprepning av vad som var utgångspunkten i det vi nyss har hört i radio fungerar nästan alltid som inbromsning – både fakta- och känslomässigt. Peroratio kallar retorikexperterna slutklämmen för. Den förtjänar lika mycket omsorg som inledningen (som heter exordium på retoriska).

Det sitter ofta inte fel med en lätt syrlig fras på slutet, men den bör inte vara så kraftfull att det uppfattas som ett övergrepp mot materialet eller gästerna. Så här avslutade jag ett Studio Ett-samtal om den senare fällda radiosketchen i vilken det hade påståtts att kungen var död:

”Sista frågan: Olle Stenholm, du sitter inte med i granskningsnämnden, men om du hade suttit där – hur skulle domen ha låtit?

Olle Stenholm fick vara domstol här – allmänhetens pressombudsman. Och Dan Granlund, P3:s programchef är den misstänkte. Allt i enlighet med dramaturgin som sägs vara ryggraden i P3-programmet Hej domstol. Granskningsnämnden nästa!”

PROGRAMMET OCH JAG

Den som leder ett ofta återkommande radioprogram, med god plats för den egna rösten och personligheten, blir till slut tätt sammankopplad med produkten. Särskilt om ditt eget namn återfinns i programtiteln, men också annars. Är det ett problem?

Eftersom jag har haft många olika programledaruppdrag genom åren så har jag också erfarit helt olika förhållningssätt vad det gäller personens synlighet. I Radio Stockholms pulsprogram var det självklart att jag skulle stå ”långt fram” med mig själv i sändningen – det var ju ”Sommarpuls med Staffan Dopping”. Om jag känner att det här är”mitt program” så öppnas också en kran till sidor av mig själv som då vågar sig ut i programmet.

Lyfta fram sig själv

När jag tio år senare skulle debuttala i P1:s Studio Ett så kände jag mig osäker. Skulle jag dölja eller lyfta fram mig själv? Ingen sa något rakt ut, men traditionen (den som i gamla medieföretag ”sitter i väggarna”) basunerade ut att jag skulle hålla nere min egen person. Då var vi dessutom två om programledarskapet och hur skulle det bli om den ena parten började orera om sina egna funderingar och etablera en helt egen stil ut i etern? Nej, bäst att ligga lågt med sig själv. Så kände och tänkte jag när jag på allvar skulle börja göra ”seriös” radio.

Vad händer när man håller tillbaka sig själv som programledare? Jo, det kan liknas vid att man inte visar hela sitt ansikte. Man håller sig själv i lite stramare tyglar och försöker agera som man tror att man ”bör”. Det blir inte automatiskt dåligt, men det fungerar som en broms. Ett filter och en självcensur.

I takt med att jag blev tryggare i min nya roll började jag ta ut de personliga svängarna mer. Jag märkte snart att det uppskattades. Lyssnare gav mig positiv respons, men också kolleger. Ingen bad mig att återgå till de stramare tyglarna! Jag hade nog varit lite för angelägen att ”känna in” de oskrivna reglerna. Ofta uppmärksammar vi det som talar för det återhållsamma och missar anledningarna till ett mer personligt tilltal med inslag av lättsamhet. Men seriöst innehåll bärs inte fram bättre av den som är stel och högtidlig.

Men om jag blir du och tjenis med publiken så att jag blir viktigare än programmet? Är det verkligen bra?

Allmänheten tjänar på personlighet

Ja, jag tror att det är bra med programledare som visar sig själva – även i program som inte primärt syftar till att underhålla. Men det betyder inte att programmets betydelse minskar. Däremot ökar programledarens chans att förstärka programmets roll. Det kan ju möjligen medföra att radioföretaget blir beroende av sina programledare – men det tycker jag inte är någon allvarlig nackdel…

Skämt åsido (fast det var nog inte särskilt skämtsamt egentligen) – också i ett mer övergripande perspektiv finns det vinster att skörda om programledare är tydliga och personliga. När allmänheten får ett grepp om dem som levererar deras nyheter och bidrar till deras världsbild så kan den lättare avgöra vem eller vilka den är beredd att lita på.

NÄRVARON

Jag har ovan gjort ett antal försök att ringa in sådant som är viktigt under och inför direktsända radioprogram. Jag upptäcker att rätt mycket av min skildring handlar om manus, men egentligen är det ju annat som avgör om en direktsändning blir bra. Problemet är att det är svårfångat. Kanske är det därför som jag har väntat så länge med att formulera dessa rader. Det handlar om rytm, om att lyfta dem som intervnjuas, att hålla i tråden utan att vara fyrkantig och låst och om att undvika långprat och saggighet. Det handlar om att ge helheten spänst och tempo och om att vara tydlig i sin egen roll. Men hur?

Direktsändningen har störst chans att gripa tag i sina lyssnare om den som leder den har förmåga att dela sitt sinne i två och själv blir en lyssnare. Om programledaren lyckas kommer samtalets innehåll och rytm att samverka som stämmor i en komposition (gissa vem som står på dirigentpulten). Så här kanske “lyssnarjaget” säger till “programledarjaget”:

– Få se nu, hur låter det här för publiken just nu? Den har bara hört röster som är negativa till det utspel som vi dryftar, är det inte läge att snabbt kasta in en anhängare? Och har det som sagts fram till nu verkligen varit begripligt för den som inte har följt det här tidigare? Hmm, det skulle inte sitta fel med ett slags faktaruta här… och vad kan komma sen? Kanske jag kan lätta upp det hela med att berätta kort hur lite jag själv visste om det här före programmet? Hm, det har bara varit monologer hittills, trots att vi har tre gäster i programmet med olika bakgrund – jag måste försöka tussa ihop dem bättre…

Den som leder sändningen måste alltså då och då sätta på sig publikens öron. Men det ska vara med optimistens uppsyn och sinnelag; programledarens personlighetsklyvning syftar till att hitta rätt, inte att leta fel.

Om det här fungerar så kommer det mesta i programmet att skimra. Gästerna blir levande och charmiga, utsända reportrar gör det de ska och publiken lämnar inte radioapparaten eftersom den känner sig utvald och respekterad. Och den som är programledare kommer att känna samma sak som sina lyssnare: närvaro.

Men hur uppnår man den där eftersträvansvärda schizofrenin? Eh… nästa fråga!

Dags att sluta som heltidsanställd på radion

Hösten 2004 tyckte jag att kostymen på Sveriges Radio var för trång. Dels tyckte jag att organisationen hämmade ett smart och smidigt arbete för att få riktigt bra dagliga program, dels var jag störd av det nya “idiotstoppet” för extraknäck som en ny chef hade infört. Här är Sveriges Radios text om att jag skulle sluta. Och några pratminus av mig själv, som väl tydligt indikerar mina skäl för att än en gång ta farväl. (Men det blev den allra sista gången, skulle det visa sig.)

Trailer för SVT-programmet Tyck om TV 1990

Försöket att göra insändar-tv om tv med tv-publiken som innehållsproducent ägde rum på Malmö-TV hösten 1989 och vårterminen 1990. Jag har berättat lite om detta inte helt framgångsrika experiment, och det blev ingen fortsättning heller. (Och själv gick jag till nystartade TV4.) Men här är en av de trailer som vi skapade i ett försök att locka seriös tv-kritik till våra “Tyck om TV-automater”. Lite nostalgi mm.