Förvirrat om tryckfriheten

Många har med rätta tagit till orda i debatten om Sverigedemokraternas obehagliga inlägg igår i Aftonbladet. Jämförelsen med 30-talets Tyskland är av allt att döma befogad. Nu är tid för var och en att fundera över var vi står i fråga om dels värdegrund, dels synen på tryck- och pressfrihet.

Att Aftonbladets chefredaktör valde att publicera i strid med rådet från advokat Peter Althin är uppseendeväckande. Menar han att det kan vara okej att begå ett tryckfrihetsbrott (hets mot folkgrupp) för att han därigenom låter SD avslöja hur hemska de är?
Om du inte är säker på att du INTE begår det förhatliga brottet hets mot folkgrupp så bör du hålla inne med en publicering, anser jag.
Jag hörde på Ekots tidningskrönika att någon ledarskribent ansåg att det skulle vara “censur” att inte publicera Jimmie Åkessons debattartikel. Jaha, det måste innebära att vederbörande vill avskaffa alla tryckfrihetsbrott. Pressfriheten blir total, allt är tillåtet?
Tryckfriheten har starkt stöd i Sverige just därför att den inte är gränslös. Man får inte förtala enskilda eller hetsa mot olika folkgrupper. Det tycker jag är bra. Och ribban för att det ska vara åtalbart är tämligen hög, så friheten är omfattande. Men inte total. Pressen ska inte kunna vara ett verktyg för att kränka grundläggande mänskliga rättigheter.
Om du håller med om detta synsätt så var Aftonbladets publicering rimligen oförsvarlig. Särskilt om Jan Helin faktiskt själv bedömde att den kunde vara brottslig.
Men det finns argument och utrop nu i den allmänna debatten som jag alls inte förstår, till exempel att medier inte ska “ge utrymme” till Sverigedemokraterna. Att erbjuda en rimlig och balanserad rapportering om detta politiska parti är självklart för stora medier, om de tar sin informationsuppgift på allvar. Men det är samtidigt viktigt att publicisterna markerar var de själva står i fråga om de grundläggande demokratiska värdena. Detta sker bäst i en öppen debatt. Men en debatt som inte “ger utrymme” åt tryckfrihetsbrott.