Diverse

Vilseledande rapportering om insatsen i Afghanistan (Newsmill)

De sista åren på 00-talet startade ett yrvaket medialt intresse för vad Försvarsmakten hade blivit i allmänhet och det som uträttades i Afghanistan i synnerhet. Jag hade 2010 lämnat myndigheten sedan mer än ett år, och tyckte att jag då kunde använda min “frihet” till att tala klarspråk om hur märklig och enögd debatten och journalistiken om den militära insatsen i Afghanistan tenderade att vara. Den här artikeln publicerade på debattsajten Newsmill, som gjorde stor nytta under några år men som sedan länge är avsomnad.

DOP text i Newsmill 20100210 Vilseledande rapportering om insatsen i Afghanistan

Om privat offentlighet och digital vänskap

Hur offentlig är jag när jag kastar ur mig en kommentar på Facebook eller Twitter? Vad är det för typ av relation som jag har med mina över 200 “vänner” på Facebook? Är det okej att citera digitala bekanta och med deras mer eller mindre genomtänkta statusrader som bas konstruera en kulturartikel?

Jag har grubblat en del på begreppet vänskap sen jag kom med i Facebook. Först blev jag oerhört överraskad när för mig okända personer sökte kontakt för att med en knapptryckning bli min vän. Jag ombads också att “bekräfta” att vi var vänner, trots att vi i allmänhet aldrig hade setts. Länge har jag haft som huvudprincip att “ignorera” vänskapsförfrågningar om jag inte känner till personen eller uppfattar att vi har något gemensam som knyter oss samman.
Även om det nog var obetänkt av Edvard Unsgaard (som är min vän på Facebook) att uttrycka sig som han gjorde om avföringen, städerskan och arbetslinjen så blev jag inledningsvis illa berörd av att hans spontana och förmodligen lite skämtsamma statusrad på FB lyftes upp till storpolitik.
Precis som Bo Madestrand skriver i dag i DN Kultur har jag sett FB som ett “semioffentligt rum, där man kan småprata och skvallra, ungefär som på krogen”. De flesta av oss formulerar oss annorlunda om vi sitter på en barstol än om vi står i en talarstol – vilket är helt naturligt och inte automatiskt innebär att vi är oärliga i någon av situationerna.
Men räcker det att klicka på “ignorera förfrågan” från okända vänaspiranter för att undgå risken att bli “åsiktsoutad” i den stora offentligheten? Jag gissar att svaret är nej, för jag märker att min egen syn på begreppet vänskap framstår som starkt daterad när jag är i sammanhang där yngre, digitalerfarna personer dominerar.
Ändå tycker jag att det bör finnas ett slags lojalitet mellan personer som kallar sig vänner, även på Facebook. Debatt är bra, skilda åsikter är bra – men om du känner att du vill ta heder och ära av någon som du följer för att han är din vän på Facebook, då bör du nog avveckla vänskapsstatusen med en lika enkel knapptryckning som när den uppstod.
Man skadar inte sina vänner i offentligheten.
Kanske Facebook skulle skapa en ny relationskategori, vid sidan av “vännerna”. Vad sägs om “ytligt bekant utan lojalitetsplikt”?

Uffe Larsson gjorde skillnad

Uffe Larsson är född samma år som jag. Igår dog han – föll ihop i hemmet och hittades livslös. Pang – så är han borta.

Han var en entreprenörstyp, minst sagt. På 80-talet hade vi ganska tät kontakt – vi hjälpte och hade nytta av varandra. Jag var programledare på Radio Stockholm och han sprutade ur sig underhållningsidéer och ville marknadsföra och dra till sig publik och sponsorer. I praktiken blev han en återkommande radioprofil som bjöd på gratis underhållning när han hade vägarna förbi. Så spontant var det i Radio Stockholm under “de gyllene åren”.

Då var han stor och tjock och redan tunnhårig. Han spelade mycket på de där svagheterna, även om vemodet och känsligheten ofta trängde fram i röst och blick. Han var otroligt varm, rolig och uppmärksam så jag tror aldrig att jag sa nej när han ringde och erbjöd sig att göra ett studiobesök.

Sedan gick det många år utan att vi hade någon kontakt – så när som på ett hej under något premiärkalas eller så. Men för något år sen ringde han plötsligt en dag och ville få Försvarsmaktens sponsorstöd för något teaterprojekt, om jag minns rätt. Jag kunde inte hjälpa honom, men det blev ett långt och böljande samtal om de vägar som vi rört oss på sedan 80-talets ungdomliga lättsinne.

Uffe Larsson var så mycket entreprenör så att han lätt kunde uppfattas som jobbig när han ringde och ville “ha draghjälp”. Men han var i första hand generös och omtänksam. Och påfallande ärlig och rättfram, inget “slingeling”. Jag hade känslan av att han följde sitt hjärta och gjorde sitt allra bästa. Jag saknar honom.

Nu ska jag blogga oftare

Igår flyttade jag över mina gamla blogginlägg till den här platsen. Det är smidigare och jag kan också med lätthet blogga från min iPhone.

Så räkna med att jag kommer att sprida mina visdomsord till era törstande sinnen med kortare intervall framöver!

Dopping spelar solo – avskedsintervjun

I början av 2005 vandrade jag ut från Radiohuset och avslutade därmed min sista period som heltidsanställd på radion. I den här omgången hade jag först tillhört P1-morgon (efter avhoppet från TV4 Nyhetsmorgon) men efter ett par år hade jag övergått till Studio Ett som jag sedan var trogen fram till januari månads utgång 2005. I samband med det här gjorde tidningen Journalisten en profilintervju med mig.

Rubriken blev “Dopping spelar solo”. Jag hade satt mig ner vid det piano som på den tiden utgjorde en del av möblemanget i Studio 8, och både fotografen och reportern hakade på och fann en tacksam vinkel för både bilden och rubriken.

Jag lägger in detta under sommaren 2020 (femton år efteråt) och är rätt nöjd när jag ser vad jag uppgav för drivkraft och motto för reportern Anna Eriksson. Nämligen “att lyfta undan schabloner ur samtidsskildringen och att ha kul” respektive “Tänk själv!”. I artikeln berättar jag att jag har svårt att anpassa mig i stora organisationer och att radion “vet inte om de har något jobb till mig än”. Jag berättar också att jag gärna vill ägna en del tid åt skrivande journalistik. Och “en fast anställning är inte livets mening för Staffan Dopping”. Dessutom kritiserar jag “idén om den egna ofelbarheten”. När denna intervju gjordes och jag just hade tagit steget från public service-jätten hade jag ingen aning om att jag ett halvår senare skulle stega in på myndigheten Försvarsmakten som dess första informationsdirektör.

Ur artikel i Journalisten 1-7 feb 2005, “Dopping spelar solo”.

Passiv rökare i desperat utspel: STOPPA BOLMANDET

Hänsynslösa rökare har i alla tider varit ett störningsmoment, men problemen utomhus ökade i och med att allt fler arbetsplatser började förbjuda alla rökning inomhus. Och jag har väl ibland varit före min tid. Denna debattartikel i Expressen publicerades hösten 2003 – två år innan rökning i caféer och restauranger förbjöds. Men här hade jag valt fokus på bolmandet på perronger och utanför köpcentrum.

P.S. september 2019: I somras infördes generellt förbud mot rökning på alla perronger, busshållplatser, affärsentréer, lekparker mm. Rökarna hade då i decennier avstått från att självmant ta hänsyn till icke-rökande medmänniskor. Så det blev förbudslösningen. Rätt logiskt, tyvärr.

Studio Ett exakt ett år efter terrorattentaten 11 september

Här är det Studio Ett special som Monica Saarinen och jag ledde från kl 16 den 11 september 2002, precis ett år efter terrorattentaten mot New York och Washington. Med bl a Anna Lindh, Maud Olofsson, Carl Bildt och Magnus Ranstorp. Första filen: 16-timmen. Andra filen: 17-timmen. Copyright: Sveriges Radio

Studio Ett – Hägglunds fåfänga önskan om en borgerlig skuggregering

Här är ett morgonsamtal i Studio Ett som verkligen är i min smak. KD:s dåvarande partiledare Göran Hägglund och Moderaternas Per Unckel (som dog alltför tidigt) i oenigt samtal om behovet av att servera en borgerlig skuggregering före valet. Det var inte tråkigt, inte talepunktsmässigt och inte gravallvarligt. När direktsända samtal med politiska profiler är intressanta och hyggligt transparenta så är de åt det här hållet, inbillar jag mig.

Radioframtidssamtal när Radio Stockholm fyller 25

I maj 2002 fyllde Radio Stockholm (och ett gäng andra lokalradiostationer) 25 år. Då samlade programledaren Ulf Elfving tre journalistiska profiler vid Hötorgshallen (eller var det Östermalms- eller Söderhallen?) för att diskutera radions nuläge och framtid. Gästerna var, förutom jag själv, Annika Hagström och Åke Kjällqvist. Jag noterar att en av mina repliker var att “när det sitter för mycket i väggarna brukar jag söka mig om efter något annat”.

Studio Ett – skotten i Göteborg, Janne Josefsson mot åklagaren

Här är ett klipp ur Studio Ett (morgonupplagan), sannolikt hösten 2001, när jag intervjuer överåklagare Björn Eriksson och även låter denna diskutera direkt med SVT:s Janne Josefsson om åklagarens förnyade begäran att få del av videoinspelningar från EU-kravallerna i Göteborg 2001 där en ung man sköts av polisen.