Demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen hamnade i blixtbelysning efter SVT:s avståndstagande från ett inlägg av Jimmie Åkesson i partiledardebatten. Igår meddelade SVT:s nuvarande programdirektör Jan Helin att man ska avstå från den typen av efterhandsmarkeringar som gjordes i slutet av programmet. Det hela har varit obegripligt för publiken och har också gett många intrycket att programföretaget tar ställning mot ett parti, ansåg Helin.

Det kan vara belysande att påminna sig om hur SVT tidigare har resonerat om opartiskheten och hur kritik mot företaget har hanterats.

Jag har själv i många år varit djupt engagerad i frågor om opartiskhet och saklighet, och i samband med Soran Ismail-affären 2014 skrev jag en artikel på DN Kultur om den valhänthet och förvirring som rådde i public service-företagen i just opartiskhetsfrågan och att SVT och SR borde bli mer konkreta om vad de menar med paradorden. 

Den texten handlade inte explicit om demokratibestämmelsen, men i debatten om huruvida det hade varit rätt att plocka bort Soran Ismail som programledare i Morgonpasset med tanke på valåret användes den paragrafen ofta som argument för att Ismail borde ha fått ha kvar sin roll. Allt hade blandats ihop i en rätt diffus och motsägelsefull offentlig debatt, och jag bedömde att förvirringen var ett utslag av otydligt ledarskap i dessa frågor.

Mitt inlägg på DN Kultur var också föranlett av ett långt inlägg av SVT:s dåvarande programdirektör Robert Olsson, där han i tämligen blommiga ordalag beskrev hur SVT och SR förväntades klara de utmaningar som hängde ihop med att “den subjektsstyrda journalistiken” breder ut sig. Min uppfattning var att den texten skapade fler nya frågetecken i stället för att räta ut gamla, och jag tog därför till orda den 28 mars. Jag skrev bland annat:

Det mesta tyder på att inte ens den egna personalen bottnar i de stolta paradorden, och Soran Ismail-affären är nog det som tydligast har åskådliggjort osäkerheten. Ska det vara så förtvivlat svårt att med något mått av precision kunna beskriva vad opartiskhet är i praktiken?

En av svagheterna när public service-bolagens chefer höjer sin stämma i offentligheten är att de sällan är konkreta…. I stället hamnar många SR- och SVT-företrädare uppe bland molnen när de uttalar de högtidliga orden om opartiskhet, förtroende och oberoende.

Med mitt inlägg ville jag ge mitt bidrag till en begriplig och konkret diskussion om vad som kunde och borde göras för att programföretagen skulle kunna förbättra sin hantering av de centrala frågorna om opartiskhet och hävdande av det demokratiska statsskickets grundidéer. I stället för ett svar i sakfrågan bemöttes jag med påfallande nedlåtande fraser av Robert Olsson, jag hade enligt honom “uppenbarligen inget att bidra med”. Vad gäller min bedömning att inte ens den egna personalen bottnar i de stolta paradorden skrev Olsson: “Jag menar att Staffan Dopping har fel. Och att detta bevisas varje dag.”

Någon månad senare formulerade jag ett längre inlägg om vad demokratiparagrafen egentligen innebär.

Mer än fyra år senare arrangerar SVT den stora slutdebatten med partiledarna där den mest diskuterade frågan blir SVT:s eget avståndstagande från ett uttalande av Sverigedemokraternas partiledare, och som nu har fått programledningen att initiera en förändrad arbetsmetod i direktsändningar vad gäller opartiskhet och demokratibestämmelsen. Hur hade det varit om diskussionen för mer än fyra år sedan hade blivit mer av dialog i stället för poserande, förnekande av problem och ett förlöjligande av kritikerna?

Fotnot 1: Det ska betonas att Jan Helin inte var programdirektör 2014. Men de fundamentala principerna om uppdrag, oberoende, kvalitet och opartiskhet bör givetvis inte vara en personfråga.

Fotnot 2: Jag satt inte i Granskningsnämnden för radio och tv 2014. Ledamöterna i nämnden utses av regeringen. Jag utesluter inte att det samtal som jag i många år har försökt föra om medier i allmänhet och public service i synnerhet kan ha utgjort en av grunderna till att jag föreslogs till detta uppdrag.