Jag lägger ner språkkritiken mot SR o Svt

 

Det finns två sätt att se på kritik: a) som något störande, onödigt som man vill slippa eller b) något positivt, utvecklande – ett kvitto på att man håller på med något viktigt. Inom universitetsvärlden är granskning och kritik en nödvändighet och en självklarhet.

Jag har levt efter den senare principen – har försökt i alla fall – och det har inneburit att jag i många år har kommenterat och haft synpunkter på det som publiceras i publicserviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television. Jag har haft fokus på det språkliga, dels då jag har ett eget intresse för det, dels för att de två programföretagen har ett särskilt ansvar för att vårda språket. Nu lägger jag ner den rena språkkritiken mot SR och Svt.

Jag har tidigare arbetat på både SR och Svt, och redan som anställd deltog jag flitigt i diskussioner om både språk, saklighet och pressetik. Jag har ända sedan jag blev journalist för 40 år sedan sett ett livligt offentligt samtal (och internt också för den delen) som en viktig komponent i en öppen demokrati med välfungerande medier. År 2002 tilldelades jag Sveriges Radios språkpris, ett erkännande som man skulle kunna tolka som att juryn ansåg mig ha engagemang och färdigheter som kunde vara till nytta för åtminstone radion.

Nå. Jag slutade på Studio Ett för elva år sedan och betraktar mig i dag som en vanlig medborgare och lyssnare – om än med egen erfarenhet av att ingå i det sändande laget. Jag har inte sett det som fel att jag har uttryckt egna och kritiska synpunkter på delar av det utbud som publicserviceföretagen erbjuder. Jag betalar tv-avgift som (nästan) alla andra.

tagga ner tweet av Helene Nyman

Men det har varit skralt med lyssnandet från företagen och medarbetarna. Nästan allt jag framför kvitteras med iskall tystnad. Även om jag har ”mentionerat” en utpekad redaktion på SR eller Svt på Twitter är reaktionen i minst nio fall av tio ignorerande. Fast häromdagen blev jag av en redaktör på Svt ombedd att “tagga ner”.

Jag ser helt enkelt ingen mening med att fortsätta försöka ha en dialog med SR och Svt i språkfrågor. Det blir huvudsakligen en monolog. Och jag vill inte känna mig som en patetisk rättshaverist, vilket faktiskt är en uppenbar risk om man återkommande ropar och tror sig ha något intressant att säga men inte får svar.

Definitionen på en idiot är ju en person som gång på gång begår samma handling men förväntar sig ett annat resultat. Så nu lägger jag ner just denna del av mitt bidrag i offentligheten.