oktober 2009

Förvirrat om tryckfriheten

Många har med rätta tagit till orda i debatten om Sverigedemokraternas obehagliga inlägg igår i Aftonbladet. Jämförelsen med 30-talets Tyskland är av allt att döma befogad. Nu är tid för var och en att fundera över var vi står i fråga om dels värdegrund, dels synen på tryck- och pressfrihet.

Att Aftonbladets chefredaktör valde att publicera i strid med rådet från advokat Peter Althin är uppseendeväckande. Menar han att det kan vara okej att begå ett tryckfrihetsbrott (hets mot folkgrupp) för att han därigenom låter SD avslöja hur hemska de är?

Om du inte är säker på att du INTE begår det förhatliga brottet hets mot folkgrupp så bör du hålla inne med en publicering, anser jag.

Jag hörde på Ekots tidningskrönika att någon ledarskribent ansåg att det skulle vara “censur” att inte publicera Jimmie Åkessons debattartikel. Jaha, det måste innebära att vederbörande vill avskaffa alla tryckfrihetsbrott. Pressfriheten blir total, allt är tillåtet?

Tryckfriheten har starkt stöd i Sverige just därför att den inte är gränslös. Man får inte förtala enskilda eller hetsa mot olika folkgrupper. Det tycker jag är bra. Och ribban för att det ska vara åtalbart är tämligen hög, så friheten är omfattande. Men inte total. Pressen ska inte kunna vara ett verktyg för att kränka grundläggande mänskliga rättigheter.

Om du håller med om detta synsätt så var Aftonbladets publicering rimligen oförsvarlig. Särskilt om Jan Helin faktiskt själv bedömde att den kunde vara brottslig.

Men det finns argument och utrop nu i den allmänna debatten som jag alls inte förstår, till exempel att medier inte ska “ge utrymme” till Sverigedemokraterna. Att erbjuda en rimlig och balanserad rapportering om detta politiska parti är självklart för stora medier, om de tar sin informationsuppgift på allvar. Men det är samtidigt viktigt att publicisterna markerar var de själva står i fråga om de grundläggande demokratiska värdena. Detta sker bäst i en öppen debatt. Men en debatt som inte “ger utrymme” åt tryckfrihetsbrott.

Jag ger upp i mediastriden

I många år har språkmännens rekommendation varit “ett medium, flera medier”. Samtidigt tycks journalister och andra i den pratande klassen älska latinska pluraländelser, så det blir “media” allt oftare. På 80-talet gick jag med i Kaj Karlholms medieklubb – det enda kravet för medlemskap var att man brukade formen medier och inte media.

Jag har varit uthållig och principfast, men nu ger jag upp. Jag hör ibland mig själv säga “media”, ofta för att inte i onödan skapa friktion med den person som jag för tillfället samtalar med. Dessutom är ju media inte helt fel, så länge det handlar om plural.

Men – det finns en gräns som jag inte passerar! Jag kommer aldrig att tala om media som singular. Det är ju fnoskigt att bruka latinska pluraländelser och samtidigt avslöja att man inte förstår skillnaden mellan ental och flertal.

Så att jag ger upp i mediastriden innebär inte att jag kommer att säga som Ekots röster i Sveriges Radio nyss, som hänvisade till uppgifter i “svensk media”. Det är ungefär lika elegant som att säga svensk grodor, svensk problem eller journalistisk inkompetenser. Och jag VET att Sveriges Radios språkvårdare sedan länge starkt avråder från att säga svensk media. Ändå låter det som det gör i radion.

Förlåt, Kaj, att jag sviker medieklubben när du sedan länge är död och inte kan föra mig tillbaka till den rätta vägen! Men jag startar i dag en ny klubb: svenska media-klubben. Jag ger aldrig upp engagemanget för ett språk som fungerar.

Inte alls tråkigt pris

Säga vad man vill om Nobelpriset, men de möts alltmer sällan med gäspningar. Särskilt litteratur- och fredsprisen, förstås. Både Svenska Akademien och Stortingets Nobelkommitté har förmåga att skapa “snackisar”.

Dagens fredspris till president Obama är i mina ögon en kioskvältare, fast jag såg att en Metro-reporter hade räknat ut vem som var pristagare genom att artisterna till fredsgalan i Oslo indirekt pekade ut presidenten. Är fredspriset i allt högre utsträckning en pekpinne och en press på vinnaren att förändra sitt beteende i framtiden? Det känns inte som om det är belöningen för väl utförda fredsgärningar utan snarare en uppmaning och en restriktion inför det som komma skall.

När Peter Englund igår presenterade litteraturpristagaren Herta Müller avbröts han av stormande applåder. Trots att journalister ofta förklarar att de ska vara oberoende och inte vara supporter till någon så är det av någon anledning comme il faut i Börshuset i oktober varje år att klappa händerna åt makten. Märkligt, men lite gulligt. Det säger en hel del om litteraturprisets varumärke.

Civila samhället finns och funkar

Det finns både journalister och politiker i Sverige som menar stat och kommun när de talar om “samhället”. Som tycks se privatpersoner, företag och intresseföreningar som något ovidkommande i debatten. Rätt ruskigt, tycker jag. Samhället är större än staten och den offentliga sektorn. Faktum är att du och jag också är del av samhället.

Ett färskt exempel på att enskilda kan ta en samhällsroll är ett opinionsarbete som jag själv och ett antal andra föräldrar i Nacka har drivit för att skydda våra barn från beroendeframkallande energidrycker.

Vi har inte kallat in en enda myndighetsperson i detta, utan vi har uttryckt oss i debattartikel, i tidningsartiklar och i direkt dialog med livsmedelshandlare. Vi har vädjat till Coop, Vi-butiker, Hemköp och Lidl att de ska göra sin del för att inte barn i 10-12-årsåldern utvecklar ett fullt beroende av Red Bull, Battery, XL och andra socker- och koffeinbombdrycker.

Hemköp införde snabbt en åldersgräns, de andra har tvekat och grunnat på saken. Men i dag bestämde chefen för Coop Extra här i Orminge att hans butik inför en 15-årsgräns nu på måndag. Heder åt Fredrik Hedenberg för det beslutet!

Det är inte olagligt att sälja energidrycker till barn. Det finns ingen rekommendation från handelns centrala branschorgan om att avstå från att sälja Red Bull och de andra taurindryckerna till barn. Ändå har Pressbyrån, Hemköp och nu Coop Extra bestämt sig för att ta ett socialt ansvar och samverka med oss föräldrar.

Jag är väldigt glad för Coop Extra-chefens beslut. Jag är också nöjd med att kunna visa att det går att åstadkomma resultat utan att partier, tillsynsmyndigheter eller staten blandar sig i. Det finns ett civilt samhälle och vi kan som enskilda medborgare påverka tillvaron för oss själva och våra barn.

Så här skriver Coop Extra i ett mejl sent i eftermiddag:

Vi på Coop Extra Orminge inför en åldersgräns på 15 år för alla energidrycker av typen Red Bull, Monster, Battery, X-ray, Burn, Afternoon wake up cal eller liknande dryck.

Detta gäller från och med måndag den 5/10-09.

Vi hoppas att alla handlare lokalt här i boo följer efter , vi ser också gärna att vi har en gemensam syn på åldersgränsen.

Vi har samverkat om åldersgränsen och typ av dryck med föräldragruppen som tagit tag i problemet.

Vi hoppas på stöd och förståelse från alla inblandade parter.

Fredrik Hedenberg

Butikschef

COOP EXTRA ORMINGE

Tack igen, Fredrik. Nu väntar vi på Food Market och Mattorget, två Vi-butiker som har grubblat på det här. Vi väntar också på Lidl, som fram till nu inte i något sammanhang har medgivit att de har något samhällsansvar. Går ett sådant att förena med “konceptet”?

Jag är glad i dag. Och jag kan utlova att jag som kund kommer att favorisera handlare som ser socialt ansvar som en del av ett framsynt företagande.

Upplagd av Staffan Dopping kl. fredag, oktober 02, 2009