juli 2009

Sveriges fredssoldater och ord på glid

När det smäller till i Afghanistan rycker medier och politiker till och börjar tala om vårt förband i Mazar-e-Sharif i norra delen av det outsägligt fattiga och outvecklade landet. Men många av dem som skriver berättelsen om det som sker glider förrädiskt på orden.

Jag påstår inte att det är medvetet. Men tyvärr förblir Sveriges Afghanistaninsats gåtfull och svårbegriplig för en majoritet av befolkningen, trots all trycksvärta när svenska soldater öppnat eld utomlands.

Ordval och signalord

Det finns en rad oklarheter och glidningar när journalister och politiker skildrar enskilda dramatiska händelser i Afghanistan. Nästan undantagslöst bidrar de till att måla upp en icke-relevant bild av vår nuvarande säkerhetspolitik. Med nästan omärkliga ordval och signalord undviker de att berätta om det som i dag präglar Försvarsmaktens operativa verksamhet, medan inslag som sedan länge övergivits till synes lever kvar i språkbruk, faktaurval och perspektiv.

Exempel 1: Sverige deltar numera endast i multinationella insatser på det militära området. Att genomföra insatser ”tillsammans med andra” är själva grundbulten i den säkerhetspolitik som ställdes om 2003 och 2004. Det var ett kraftigt brott med det gamla, stenhårt blågula försvaret.

Blågult perspektiv

Ändå talas det ständigt om den ”svenska styrkan” i Afghanistan – som om Sverige ensamt hade att hantera säkerhetsutmaningarna i det krigshärjade landet. Ja, när det är fokus på helikopterkapacitet så ger rapporterna oftast intrycket att svenska soldater inte kan sjuktransporteras i något annat än svenska helikoptrar.

Det blågula perspektivet är påfallande dominant. SOM OM EU:S SÄKERHETSSTRATEGI FRÅN DECEMBER 2003 INTE FANNS – den som blev starten för Sveriges TILLSAMMANS MED ANDRA-strategi. Den som bl a manifesterades i Nordic Battlegroup.

Exempel 2: Sverige har inte längre ordet alliansfrihet i sin övergripande säkerhetsdeklaration, ännu mindre ”neutralitet”. Vi är ”militärt alliansfria” – ingenting annat.

Neutraliteten väcks upp på nytt

Ändå kunde vi på SVT Text-TV förra veckan läsa nyheten att försvarsminister Tolgfors, som vill närma EU till Nato, inte ser att det skulle ”påverka neutraliteten”. Ordet fanns inte med i försvarsministerns uttalanden, det fanns inte ens med i det TT-telegram som fick stor spridning. Ändå hittade en texttv-medarbetare på att belysa Tolgfors-utspelet i ljuset av ”neutraliteten”. Som avskaffades för många år sedan. Jag har också hört nyhetsankare i Svt tala om neutralitet som om det var ett uttalat mål än i dag.

Exempel 3: Den blåa baskerns era hänger kvar. Många journalister tycks tro att alla Sveriges militära utlandsinsatser är ”fredsbevarande”.

Fred kan behöva tvingas fram

Men efter Srebrenica blev det isande tydligt för världssamfundet att plikten att rädda civila liv kan vara omöjlig att upprätthålla om soldaterna bara har mandat att ”bevara freden”. Så gott som alla internationella insatser, oavsett om de har FN- eller Nato-hatt, är numera fredsframtvingande. Det är betydligt öppnare insatsregler än de som gällde förr, och det finns skäl till det. Ändå använder många journalister (och också politiker, ruskigt nog) ordet fredsbevarande om nu pågående insatser. Utan att de ens har brytt sig om att kolla.

Exempel 4: Sverige utkämpar inte ett ”krig” i Afghanistan. Vi deltar i en multinationell säkerhetsbyggande operation, som bygger på ett FN-mandat och som syftar till att möjliggöra för Afghanistans lagliga regering att bygga upp ett demokratiskt samhälle.

Isaf bygger upp ett samhälle

Det är inte svårt att läsa FN-resolutionen om vad Isaf-insatsen i Afghanistan syftar till, och de som besökt förbandet i Mazar-e-Sharif har alla kunnat se vad som är operationens fokus – nämligen att skapa säkerhet, skydda och möjliggöra humanitärt arbete och biståndsinsatser, och att utbilda och stödja landets eget samhällsbyggande. Ändå skildras operationen ofta som ”Sveriges krig i Afghanistan”. Det faktum att USA också ingår i en annan afghanoperation tas till intäkt för att beskriva Sveriges verksamhet där med samma begrepp och syften.

Nyheterna borde vara rena

Visst, det finns en debatt om de komplikationer som naturligen finns när så många utländska aktörer samtidigt verkar i ett land som Afghanistan. Bilden är inte entydig och verkligheten är inte svartvit. Men det jag kommenterar här är NYHETSRAPPORTERNA. Och de borde ju vara renade från polemiska ordval och synsätt, eller hur?

Summa summarum: Sveriges försvars- och säkerhetspolitik 2009 är en helt annan än den som gällde på 80- och 90-talen. Operationer i Afghanistan, Tchad och Aden-viken är väsensskilda från dem på Cypern och i Libanon på 80-talet, exempelvis.

För att kunna skydda civilbefolkningen krävs numera vanligen ett fredsframtvingande mandat. Operationerna har nästan undantagslöst FN-mandat, även om de skulle ledas av Nato. Svenska soldater tar betydande risker varje dag, för att bidra till arbetet för fred och stabilitet.

Allt detta görs i multinationellt samarbete, och just detta i sig bygger säkerhet och stabilitet i Sverige och i vårt närområde, enligt den säkerhetsstrategi som regeringen ställde sig bakom för cirka fem år sedan.

Jag ser inte hur svenska folket ska kunna få en realistisk bild av våra pågående militära utlandsinsatser om inte journalister och politiker slutar att glida på orden. Oavsett om det beror på okunskap eller en vilja att vrida tiden tillbaka.

Håll din fart för vårt klimat

Klimathotet hänger just nu över alla andra politiska framtidsfrågor. Förväntningarna på våra politiker är högt ställda, och det närmaste halvåret är ovanligt betydelsefullt med tanke på klimatkonferensen i december i Köpenhamn.

Men störst effekt och trovärdighet uppnås om alla är delaktiga och visar engagemang också i praktisk handling. Det är alltid bekvämast att lägga allt ansvar på politikerna, men jag vill att vi alla, du och jag, ska bidra till en önskad utveckling. Och i klimatfrågan är det ovanligt lätt, i alla fall om vi tillhör dem som kör bil ibland.

Trafiksäkerheten

Jag tillhör en minoritet bland Sveriges bilförare. Jag håller alltid fartgränserna. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att aldrig medvetet överträda tillåten hastighet. Mitt viktigaste skäl till att vara så ”fartstrikt” var till en början trafiksäkerheten – det är sedan länge belagt att ju lägre medelhastighet i vägtrafiken, desto färre omkomna och svårt skadade. Jag har helt enkelt sett det som moraliskt omöjligt att försvara ett beteende som ökar riskerna för fler döda i trafiken.

Men det finns också en trivselaspekt i fartfrågorna, speciellt på 50- och 30-sträckor som alltid ligger invid bostäder. Bullret från biltrafiken ökar betydligt vid högre fart, och jag anser mig inte ha rätt att utsätta boende för mer akustisk nedskräpning än nödvändigt.

Färre döda borde räcka

Egentligen borde ju värdet av att bidra till färre döda och skadade räcka för att motivera bilister att aldrig överträda hastighetsgränser. Men det är uppenbart att det för en majoritet krävs mer. Kanske klimatutmaningen är den ”extrapuff” som skulle kunna förmå fler att hålla farten.

Belastningen på klimatet blir klart högre när en bil körs i högre farter. Dagens förbränningsmotorer fungerar helt enkelt så, vilket innebär att jag bidrar mindre till växthuseffekten om jag kör i 70 än i 90, exempelvis. Enligt DN den 20 juli är besparingen 700 000 ton koldioxid per år om alla Sveriges bilister håller fartgränserna. Observera – det är inte krypkörning vi talar om. Bara att vi inte kör fortare än maxfarten!

Kan du leva med insikten?

Om du tillhör dem som kräver klimatresultat av Fredrik Reinfeldt och andra ledande politiker – kan du då leva med insikten om att du själv pytsar ut onödigt mycket koldioxid i atmosfären för att du njuter av höga farter? Hur ser det moraliska resonemanget ut i så fall?

Jag har egentligen ytterligare ett skäl att hålla fartgränserna. Det legala. Jag anser att det är rätt att ansvariga samhälleliga instanser utfärdar regler för det gigantiska samarbetsprojekt som vi kallar vägtrafik. Jag anser att Vägverket har större förutsättningar att göra rimliga bedömningar i fartgränsfrågor än jag själv och alla andra individer som trafikerar landets vägar. När en fartgräns har beslutats i laga ordning är det rimligt att vi respekterar den. För hur blir det om varje enskild bilist får mandat att fatta individuella fartgränsbeslut?

Alltså: jag har bestämt mig för att aldrig överträda Vägverkets och kommunernas hastighetsgränser. Tänk om vi kunde bli många. Det är ett agerande som räddar liv – uppåt 150 per år om beteendet skulle komma att omfatta alla bilister i Sverige. Vill du vara med i den livräddningsaktionen eller föredrar du att stå utanför?

Ett tungt skäl har tillkommit

Och nu finns det som sagt ett lika tungt skäl till, om inte tyngre: att bidra till att rädda jorden från klimatkatastrof. Det räcker givetvis inte som enskild åtgärd, men det är ett bidrag och det har en mätbar effekt.

Det är dags att förskjuta svenska bilisters ofta lättsinniga syn på fartgränserna. Det handlar ju inte bara om människoliv. Det handlar om hela vår planets överlevnad.

Håll din fart. För vårt klimat.

Försvarsdebatt som stampar

Under Almedalsveckan på Gotland hade jag nöjet att besöka Säkerhetspolitiskt sommartorg, paraplybegreppet för tolv organisationer som tillsammans skapar en försvars- och säkerhetspolitisk arena i sommarfagra Visby. Efter bara två säsonger känns skapelsen etablerad, efterlängtad och – självklar.

Den sista dagen innehöll ett seminarium med brett anslag. Rubriken var ”Korten på det försvarspolitiska bordet”. Försvarsminister Sten Tolgfors inledde med en grundlig, men hastig, genomgång av målbilden för ett militärt försvar i stark förändring. Efter honom opponerade sig hela den rödgröna oppositionen, i lite olika tonarter, men det var uppenbart att försvarsministerns stolthet över den nya Försvarsmaktens höga beredskap inte hade sin motsvarighet bland socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De tycktes helt enkelt inte se några säkerhetspolitiska motiv till att skruva upp tillgängligheten till uppemot 50 000 soldater och sjömän insatsklara på cirka en vecka.

Det var rätt beklämmande att åse den starka splittringen i svensk försvarspolitik. Trots eniga försvarsberedningsrapporter framstår divergenserna om vad vi ska ha det militära försvaret till större än på många år. Och när de två största partierna träter så våldsamt om försvarspolitiken kan en sak sägas tämligen säkert: det är inte möjligt att uppnå en folkförankring om försvaret, vare sig det vi har i dag eller det som ska vara fit for fight 2014.

En tanke slog mig under det säkerhetspolitiska grälet i Björkanderska magasinet i Visby. Kan det vara så att de politiska partierna är kraftigt oeniga om själva omvärldsbilden? Om den strategiska dynamiken i vårt närområde, om Rysslands förmågor framöver, om graden av osäkerhet kring en möjlig utveckling i hela norra Europa?

Jag ville ställa den frågan till de närvarande politikerna, men tyvärr fanns det inte plats för mer än tre inlägg från auditoriet så min fråga hänger inte ens i luften. Seminariet berörde över huvud taget situationen runt om vårt land bara bisatsmässigt, om ens det.

Om det är så att partierna i riksdagen har en betydande oenighet om vårt omvärldsläge – då borde försvarsdiskussionen handla om det. Trätor om helikopterversioner, upphandlingar av stridsfordon och storleken på stående förband i alla ära – men om resonemangen inte grundas på den verklighet som vi lever i, då blir de inte bara irrelevanta. Hela försvarsdebatten blir också obegriplig för större delen av svenska folket.