Biografi – mitt yrkesliv i kronologisk ordning

Jag är född i Stockholm, men familjen flyttade snart till östaden Lidingö, där jag bodde under hela min uppväxt. Min tvillingsyster Annika och jag gick till en början i samma skola, men i olika klasser. Vi levde rätt olika liv i tonåren, men så småningom var vi båda i kommunikationsbranschen.

När det var dags att välja yrkesbana vacklade jag mellan ingenjör och journalist, men till slut vann bokstäverna över ekvationer och integralkalkyler. Jag var bara 18 år när jag började på Journalisthögskolan i Stockholm 1975, och det var radiomediet som jag siktade på. (Det fanns varken närradio eller kommersiell radio då – bara P1, P2 och P3.)

Jag hade en vansinnig tur när jag fick en praktikplats på Stockholmsnytt, som var ett regionalt nyhetsprogram i P3. De fyra månaderna blev grunden för alla de följande radioåren.

Jag återkom till Stockholmsnytt och Sveriges Radio efter avslutad journalistutbildning, men regionalprogrammen lades ner 1977 till förmån för den nystartade lokalradion. Jag hade ingen chans att få jobb på Radio Stockholm då, och dessutom var jag inkallad till militärtjänstgöring. Jag ville, som många andra på den tiden, komma till tidningen Värnpliktsnytt. Där skulle jag, trodde jag, både kunna utvecklas som journalist och kanske också slippa undan en och annan krävande strapats i fält.

Men jag hade missförstått hur jag skulle gå tillväga rent formellt för att komma till de värnpliktigas tidning, och i augusti 1977 stod jag i kängor och grötrock på Infanteriregementet i Kungsängen och undrade hur det hade blivit så. Men än en gång hade jag tur och fick till slut en eftertraktad plats på Värnpliktsnytt, dock inte förrän året efter.

Men turen stod mig åter bi och jag lyckades i detta läge få ett vikariat på den då mest trovärdiga radioredaktionen i landet – TT:s radioredaktion. I väntan på värnplikten blev jag en av radiolegenden Kaj Karlholms adepter.

Han trodde på mig trots min synnerligen korta yrkeserfarenhet. Jag är honom stort tack skyldig, för jag har haft oerhörd nytta av det han lärde mig om hur man förenklar och konkretiserar ett komplicerat budskap. Hans engagemang för placering av småord var – fascinerande. Jag blev kvar på TT till hösten 1980. Nu var jag mogen för lokalradion.

På Radio Stockholm fanns flera av de radioproffs, som jag hade arbetat med under praktikterminen på regionalradion. Några exempel är Viveka Petrén, Bengt Magnusson, Sven-Roland Engström, Torsten Hallberg och Lennart Modig. Men jag hade inte helt lätt att finna mig tillrätta på nyhetsredaktionen, som då var synnerligen präglad av de politiska strömningar som dominerade 70-talet. Radio Stockholm var i praktiken delad i två beståndsdelar, och jag drogs alltmer till det som kallades ”programgruppen”, vars viktigaste kännetecken var att den inte sysslade med nyheterna.

Med Ulo Maasing 1983 vid statyn av Nils Ferlin vid Klara kyrka. Foto: Rolf Höjer

Det dröjde inte länge förrän Ulo Maasing och jag fann varandra. Vi ville båda göra en radio som var spontan, levande och med storstadskänsla, och Ulo hade under talrika utlandsresor samlat gott om inspiration för att skapa just denna radio. Han behövde bara en kompanjon i den processen – och jag tog gärna den platsen. Vi blev alltså parhästar, och 1983 startade vi ett dagligt program som blev en stormande succé – Sommarpuls. Det övergick på hösten till Storstadspuls, och efter radioåret 1983 var radiomediet i huvudstaden förändrat. Det kan låta skrytsamt, men detta har hundratals minnesgoda radiolyssnare försäkrat mig sedan dess (och jag påminns om succén än i dag, mer än 30 år senare). En stor roll i att vi fick bryta oss ur den trånga lokalradiokostymen hade Harald Norbelie, som var Radio Stockholms chef under de åren då pulsen började slå i takt med lyssnarnas hjärtan.

Jag stortrivdes nu på Radio Stockholm. Jag fick göra mina egna program, men med stöd och deltagande från en påhittig och energisk grupp radiokamrater. Det var, förutom Ulo, John Chrispinsson, Agneta Askelöf, Torsten Hallberg, Hasse Gustafsson och Lotta Johansson. Och där fanns också Pelle Törnberg och Artur Ringart och förstås en massa andra som rörde sig i samma sfärer.

Radiostationens innovationsvänliga och generösa ljudtekniker spelade också en viktig roll för att det svängde om Radio Stockholm. De två sista åren hade jag stöd av en egen producent, Klas Engström, som i dag är en nära vän.

Sven-Roland Engström förtjänar några särskilda ord. Han brann för trafik, olyckor och brott och var i många år Mr Trafikinformation. Han kunde vara bångstyrig och egensinnig och hade svårt att förstå att något annat än hans trafikrapporter ibland kunde få företräde. Hans favorituttryck var ”fara i dröjsmål”, så oavsett om jag ledde ett känsligt direktsänt samtal med en gäst så tyckte han att jag skulle strypa vårt snack snabbt som ögat för att omedelbart släppa in honom i etern. Min utmaning var att kvickt få in Sven-Roland, men på ett sätt som inte stressade vare sig lyssnare eller gästen. Det var en sport som jag hann utveckla mycket.

Sven-Roland var en stor personlighet, som betydde mycket för mig under mina åtta-nio första år i radion. 1987 hade jag lämnat Radio Stockholm, men hade en kort återkomst till stationen hösten 1993. Märkligt nog var jag på plats när Sven-Roland plötsligt dog på sin post – mellan två trafikrapporter. Jag såg honom ligga orörlig på redaktionsgolvet, jag såg läkare och ambulanspersonal lägga upp honom på båren för att i ilfart köra till Sabbatsbergs sjukhus. Efter drygt en timme fick en orolig redaktion budet: Sven-Roland var död. Några timmar senare ledde jag ett direktsänt minnesprogram om Sven-Roland. På redaktionen var jag numera en av veteranerna, så jag ansågs skickad att få uppdraget att skriva Sven-Rolands minnesord i det medium som vi båda älskade.

Tillbaka till 80-tal: Samtidigt som jag njöt av “Pulsens” framgångar kände jag ett allt starkare behov av ett avbrott, ett miljöombyte. Arméns FN-avdelning sökte en pressofficer (stabsredaktör) till bataljonen på Cypern, och jag såg framför mig hur jag skulle medla mellan turk- och grekcyprioter medan solen konstfullt sänkte sig vid Medelhavet. Jag fick jobbet, som var på sex månader.

I september 1984, efter några veckors utbildning i Enköping, for jag till Larnaca för att träda i fredens tjänst. Uppgiften var mer slitig och mindre glamorös än jag hade väntat, men jag var väldigt nöjd med mig själv när jag våren -85 återvände till Sverige och kopplade upp mig på Radio Stockholm igen. Varför var jag så nöjd? Jo men jag hade ju löst uppgiften; det blev inte krig.

Som pressofficer producerade jag varannan vecka ett radioprogram för bataljonens personal, Radio Swedcon. Gästen här är legendariske jazzmusikern och fältartisten Staffan Broms.

Sveriges Television skulle 1987 dra i gång ett musikaliskt topplisteprogram med bara svensk musik. Jag var föreslagen som programledare för ”Listan” och tackade ja trots att jag egentligen ville komma bort från pop och underhållning. Men jag såg det ändå som en chans att snabbt få lära mig tv – tids nog skulle jag kunna kliva över till mer seriösa produktioner. Trodde jag.

Tiden på Listan blev svår. Jag kände att jag verkligen borde ha stått upp för min önskan att komma bort från popkultur och lättsamheter, för jag tyckte att jag hade en hel del att ge inom ”allmänjournalistik”. Det var i och för sig superkul att jobba med Annika Jankell, som var mitt eget förslag till medprogramledare. Men jag kände tidigt att jag måste bryta mig loss om jag skulle kunna få in en fot i den journalistik som jag i praktiken hade stått en bra bit bort ifrån sedan Sommarpuls. Och med det stora genomslag som Listan fick hade jag nu blivit känd för stora delar av svenska folket (som radioprofil hade jag ju hörts bara i Stockholmsområdet). Och det jag blev känd för – det var att jag var rolig, charmig och lättsam. Och för att mitt blonda hår strävade mot studiotaket.

1987 var året när TV3 startade och bröt Sveriges Televisions monopol. TV4 lurade också i vassen, genom  företaget Nordisk Television, men ansåg inte att tiden var riktigt mogen för att dra i gång. Men strax efter TV3:s premiär ville VHS-miljonären Bengt Kåring starta kabelkanalen TV Scandinavia. Till att börja med var det bara sändningar på helgerna.

Jag hade erbjudits att leda ett direktsänt frukostprogram på lördagarna, och till producent utsågs Leif Aldal som var tv-räv redan då. Det var en synnerligen märklig tid; hur vi skulle få en publik på nolltid övergick mitt förstånd och också programinriktningen förvånade. Det var egentligen bara tre program totalt och om jag minns rätt höll vi på i knappt tre månader. Min show hette Dopping Direkt och sändes från en källarstudio på Odengatan. Profilen var att det var ett “manligt” program med inriktning på ämnen som kunde förväntas vara tilltalande för män.

Lite heteronormativt var det nog också. Varje program inleddes med att jag vaknade upp i en dubbelsäng med en mer eller mindre välkänd kvinna. Pernilla Wahlgren, Birgit Carlstén, Elisabeth Andreasson, Tone Norum och Lili&Susie var några. Och Yvonne Ryding!

Dopping Direkt sändes varje lördag fram till midsommar 1988. Sen tog allting slut. Efteråt undrade jag vad jag hade gjort. Men vi hade en hel del kul på vägen vill jag minnas.

Kort efter att jag hade tagit adjö till Listan fick jag en förfrågan av Ingvar Storm och Niklas Levy på P3:s dundrande fredagssuccé “Metropol” om att ingå i trion som skulle bli programmets spanare. Ett helt nytt inslag i Metropol som jag tacksamt blev en del av, tillsammans med Susanne Ljung och Johan Helmertz. Även om det blev en framgång, så kände jag snart en oerhörd prestationsångest inför varje spanarfredag. Det var alltid direktsänt (på den tiden sände vi mellan 17 och 18, varvat med dunkande partymusik) och det hände att jag satt och svettades över mitt manus bara någon timme innan vi skulle sända.

Jag tycker att det är stimulerande att spana, men det är SVÅRT! (På den tiden fanns inte internet heller.) Jag bad att få lämna Spanarna redan efter en termin, men jag har gjort comeback ett antal gånger och ingick i nästan tre decennier i programmets taktiska reserv.

Det närmaste året blev en mix av konferencieruppdrag, lite discjockeyjobb, några halvtunga moderatorsuppdrag, korta radiovikariat, lite speakerinsatser, bl a för Svt:s naturprogram. Ett av de jobb jag tog var som konferencier för en modetävling på Stockholmsklubben Melody 1989. Eller var det en skönhetstävling? Tja, det var i alla fall glamour och tjusiga kvinnor bakom scenen. Jag hade riktigt bra betalt för att vara ”kom fram och säg”.

Men den kvällen blev avgörande för min fortsatta yrkesframtid. Jag kände hur fel det var att vara där, och jag skämdes för att jag tog jobb som var så långt från det jag verkligen ville göra. Om jag skulle bli trovärdig som seriös journalist och debattledare så var det ju kontraproduktivt att ställa upp på så ytliga produktioner som detta jippo. Jag sa till mig själv den kvällen, ordagrant: ”Inga mer fnaskjobb.” Och så blev det.

Foto: Clas Göran Carlsson

Ett halvår senare hade jag ett nytt tv-jobb, som var aningen mer seriöst än Listan. Jag fick leda ”Tyck om TV” – ett insändarprogram där vanliga tittare fick säga sin mening om tv-program. Programmet gjordes på Svt i Malmö, och det var uppenbart att många medarbetare i Malmös TV-hus såg snett på att en stockholmare som jag snott ett programledarjobb som hundratals pågar och gräbbor hade gett mycket för att få. Så det var inte klackarna i taket, men min marsch mot mer seriös tv (och radio) hade inletts. I efterhand kunde jag se att det tog knappt fyra år innan en kännbar positiv effekt kunde märkas.                              

Både min tvillingsyster Annika och jag tillhörde första skaran TV4-anställda.

Tyck om TV hade inte blivit någon klockren framgång, och själv tyckte jag att det kändes måttligt meningsfullt att kuska mellan Stockholm och Malmö för att göra 26 minuter tv var fjortonde dag. Jag visste att en ny kommersiell tv-kanal låg i startgroparna, TV4. Jag ville väldigt gärna vara med där, så när redaktionschefen på nyhetsredaktionen Janne Andersson ringde och bad mig träffa honom så var jag synnerligen nöjd. Det var en fullpoängare att en ny, fräsch tv-kanal ville ha en sån som jag med på tåget! Det något mindre positiva var att jag än en gång väntades inta en roll på det område som jag ville distansera mig från. Men jag såg det ändå som ett steg i rätt riktning, så jag tackade ja till att vara en av nyhetsredaktionens kultur- och nöjesreportrar. (Den andra vara Cicci Renström Suurna, som har samma jobb än i dag.)

Hela den ursprungliga redaktionen på TV4-Nyheterna i formation.

TV4-tiden 1990 och drygt två år framåt var ett gungigt äventyr, som får skildras närmare någon annanstans. Jag var överlycklig att tillhöra denna nya, självsäkra kanal och även om jag hade föredragit en allmänreporterroll så lekte livet det första året. Det var en alldeles fantastisk sammanhållning, inte minst när hotet om nedläggning hängde över fyran.

Jag kröp ur kultur- och nöjesbevakningen efter ungefär ett och ett halvt år, men hade ändå svårt att finna mig riktigt tillrätta. Jag ville göra vanliga nyheter, men det framgick att jag var en ”profil” och då skulle man hålla sig till någon form av nisch. Jag kände att det var dags att säga hejdå till TV4, och jag undrade om det ändå inte var radio som var min grej.

Jag snokade rätt på att P1:s tunga samhällsmagasin ”Kanalen” skulle omformas från 1993. Jag kände en av de tyngsta programledarna, Gunnel Werner, och hon skulle lämna Stockholm för att bli tv-profil i Malmö och tipsade mig om det kommande nya samhällsprogrammet Studio Ett.

Det fanns gott om motstånd i Radiohuset mot mitt namn som blivande programledare för Studio Ett. Min etablerade image som lättviktigt popsnöre hängde kvar; jag såg inte ut som samhällsjournalister brukade se ut, även om min frisyr hade genomgått en makeover. Bland seriösa nyhets- och samhällsreportrar i Sveriges Radio var skepsisen mot mig märkbar. Jag undrade hur länge jag skulle tyngas av den efterhängsna popstämpeln.

Men efter ett par-tre månader på Studio Ett kände jag hur bördan lättade
och jag blev accepterad, ja till och med respekterad. Någon gång i april 1993 sa jag till mig själv att nu har jag fått valuta för det varumärkesbeslut som jag hade fattat den där kvällen på Melody 1989.

Foto: Sanna Sjöswärd

Jag hade positionerat om mig. Jag var stolt, men ändå lite sårad över allt initialt motstånd som jag hade mött i Radiohuset. (Tack alla ni som var undantag från den här tendensen! De som trodde på mig och gillade att jag kom från en annan mediebakgrund, och som berättade för mig att de tyckte så, var extremt viktiga för att jag skulle våga tro på mig själv under den här perioden. Bibi Rödöö var en av de framträdande i denna exklusiva krets.)

Men inte ens nu kunde jag slå mig till ro och tycka att jag hade hittat hem. Det fanns omständigheter på redaktionen (jag är medvetet diffus här) som gjorde att jag tyckte att jobbet blev onödigt slitsamt, och kvaliteten på programmen varierade kraftigt i mina öron. Det var inte en organisation som präglades av klarhet, konsekvens och resultatorientering och jag kände att slitaget på mig kom tidigare än väntat. Än en gång fann jag att jag ville lägga ny mark under fötterna, och framför allt ville jag vara i ett sammanhang med något färre kockar och med ett tydligt ledarskap (nu var jag lite mindre diffus). I kombination med ett visst missnöje med lönen började jag blicka mot reklamradion, för 1994 var det dags för introduktion av svensk kommersiell radio på bred front.

Efter en kort comeback på Radio Stockholm hösten 1993 (som jag har nämnt tidigare) blev jag erbjuden att jobba på en av Stockholms kommande tio nya radiostationer. De flesta var ju rena musikstationer, men just den här – Storstadsradion – uppgav sig ha journalistiska ambitioner.

Ulf Kristofferson var producent för “Tiden”, och vi två slet hårt för att göra ett fräscht aktualitetsprogram.

Än en gång valde jag att tro på löften och de yviga intäktskalkylerna som framfördes av kostymklädda herrar som visste priset på en reklamspot men inget om värdet av sådant som publicistiska principer och integritet. Det blev några månaders hiskelig resa mot konkurs, och jag gick själv närmast i bankrutt när stationen kraschade efter bara fem månader. Då hade jag gjort det dagliga programmet ”Tiden” med Ulf Kristofferson som producent, och vissa dagar var det riktigt bra. Jag hoppas att de runt 800 lyssnarna förmådde uppskatta denna korta radioera. Det är ett under att vi lyckades dra till oss gäster som Bo Strömstedt, Jarl Kulle, Pernilla Wiberg, Göran Persson och Anders Borg. Efter Storstadsradions nedläggning var jag mycket besviken på mig själv för att jag ännu en gång hade hoppat i galen tunna.

Nu var tiden mogen för att göra ett försök på Studio Ett, tyckte jag. Så jag ringde och anmälde mig som arbetskraft och behovet fanns, tack och lov. Från hösten 1994 var jag – efter ett turbulent och oroligt år – tillbaka där jag trots allt passade bäst: som programledare i ett direktsänt aktualitetsmagasin.

Jag trivdes allt bättre på Studio Ett. Främst 1996 pågick en lugn, organisk kvalitetsförbättring. Men jag har alltid varit svag för utmaningar, särskilt om de tryfferas med en dos smicker. På höstkanten fick jag en propå från Sveriges Television. Marianne Rundström hade redan lämnat radions samhällskorridor för att leda ”Rapport morgon”. Kunde inte jag bli hennes medkumpan?

Jo, det kunde jag. Tv är också kul, och det är ofta lite extra gnista kring tv-mediet – delvis för att det är så många inblandade. Så i januari 1997 var jag tv-man igen. Rapport morgon var klart stelare än TV4:s framgångsrika ”Gomorron” (jo fyrans morgonprogram hette så då) men Svt gjorde sitt bästa för att närma sig konkurrenten i fråga om tittarsiffror. Gissningsvis var jag en del i konceptet.

Det var några år sedan som jag hade jobbat tidig morgon, ”svinotta” som många kallar det. Och det ska sägas; det krävs en rejäl självövervinnelse för att gå upp klockan 03 för att raka sig och snygga till frisyren (lyckades inte alltid) för att bege sig till ett nästan nedsläckt tv-hus.

Jag var rejält nervös under den första sändningen. Jag hade inte varit i rutan på fyra år, och hade förlorat en del av säkerheten från tiden på fyran. Men jag var snart i kapp och fann mig tillrätta på morgonteve, även om det var mycket oro och neddragningar på Svt.

Rapport morgon var underdog, det var inget tvivel om det. TV4:s morgonsoffa hade tyngre gäster, men det var ofta rätt tunt och fluffigt mellan toppnumren. Tittarkampen vann de i alla fall oftast med råge, och på Rapport morgon var vi fast beslutna att ta upp kampen med Bengt och Lasse och Malou och de andra. Efter hand gick det bättre och bättre, och vid årsskiftet 98-99 hade självförtroendet gått upp en hel del. Dekoren var moderniserad och programmet hade bytt tillbaka till ”Gomorron Sverige”. TV4 bytte sin soffa mot en ny och kallade nu sin show för ”Nyhetsmorgon”.

I det här läget blev jag uppringd av Sven Irving, nyhetschef på TV4. Han ville att jag skulle träffa honom och Jan Scherman för att diskutera en övergång till Nyhetsmorgon. Ett fientligt uppköp! Jag skulle lockas att gå direkt från Svt:s morgonsoffa till den kommersiella konkurrentens dito.

Jag var både upprymd och stressad. Jag gillade verkligen att vara på Sveriges Television. Men jag hade varit med om starten på TV4 nio år tidigare och hade kvar vissa känslor för kanalen. Och jag hade nu blivit äldre, gift mig och fått barn och förde långa diskussioner med min fru om plus och minus med att stanna kvar på Svt respektive att gå över till TV4. Ekvationerna var komplicerade. Både alternativen hade starka plus. Till slut återstod bara en parameter som kunde ge utslag i totalkalkylen: lönen. Förhandlingen var visserligen inte gjord, men jag hade en ungefärlig uppfattning om vad jag kunde få om jag tackade ja till övergången.

Så när förhandlingen drog i gång avgjordes det hela. Förutom en fläskig lön utlovades tjänstebil, fräsig laptop-dator, plus att jag skulle vara Nyhetsmorgons nya huvudperson. Jag skulle vara en drivande kraft i förändringen av programmet, och ”nyhetskaraktären skulle förstärkas”.

Det hela såldes in på ett sätt som jag inte kunde motstå. Jag fick ett entydigt intryck att de ville gå ifrån en del av det mest lättviktiga i sitt program, för att få till en mer balanserad mix av tungt och lätt. Dessutom ansåg de att just det som jag stod för passade som hand i handske när Nyhetsmorgon skulle förnyas. (Bengt Magnusson hade redan lämnat, och nu skulle också Lasse Bengtsson och Malou von Sivers få sova ut på morgnarna.)

Men övergången från gamla hederliga Svt, där jag denna senvår -99 hade stortrivts, blev en antiklimax. Det visade sig att löftena från herrarna som hade värvat mig från konkurrenten inte alls hade förankrats på Nyhetsmorgons redaktion. Den hade över huvud taget inte förberetts på att det skulle ske några förändringar i programmet, och i synnerhet hade den inte informerats om att den nye programledaren skulle få ett påtagligt inflytande på förnyelsen.

Jag fick faktiskt en känsla av att några såg mig som en inkräktare i TV4-huset. Redaktionen hade förlorat mamma och pappa, och nu stormade det in en ny farbror som ville inta rollen som pappa. Dessutom hade han mage att inte berömma allt i programmet utan ville ta bort en del stående inslag och kasta in nyhetsdebatter i stället!

Jag var förtvivlad när det närmade sig Lucia 1999. Vad hade jag gjort? Gått på en mäktig bluff och övergivit mitt fadershus på Oxenstiernsgatan! Åh, varför måste jag alltid hugga på varje krok? Med pengarna som främsta drivkraft hade jag fattat ett ödesdigert beslut, och med sorg i hjärtat insåg jag att det ännu en gång var dags för sorti. Men för att det inte skulle bli alltför mycket turbulens la jag avgången till kommande sommaruppehåll. Beskedet om att jag ville sluta lämnade jag i slutet av mars.

Radion blev min räddning ännu en gång. Jag var djupt tacksam över att jag togs emot som den förlorade sonen, trots att jag flera gånger tidigare hade tagit farväl av Sveriges Radio. Den här gången blev det tämligen nystartade P1-morgon som jag sökte mig till. Vanan att stiga upp i natten hade jag ju redan, och redaktionen leddes av en chef som jag uppskattade, Per Eurenius. Från hösten år 2000 var jag en i P1-morgons programledartrojka. Lönesänkningen med 25 000 kronor kändes, men var lätt att bära med tanke på att jag hade nått en trygg hamn igen.

Livet och P1-morgon ångade på, och i vissa program var jag nästan euforisk för att det var så spännande och aktuella ämnen och gäster, och jag fick en extra uppmuntran i och med Ikaros-priset för mitt programledarskap. Men det fanns också morgnar när tiden före sändningen gick i raketfart, medan tiden under sändning släpade sig fram. Jag började så småningom känna tendenser att falla i mikrosömn, trots att jag satt i direktsändning. Jag tolkade det så att kroppen sa ifrån; de här arbetstiderna är inte bra för dig. Efter två år ville jag bort från svinottor och manusskrivande på sena kvällar. Jag ville göra comeback på Studio Ett (andra comebacken). Och visst, jag var som vanligt välkommen.

Radion är min grej, det har många sagt till mig. Och jag måste hålla med dem. Jag har en fallenhet för att ge stadga, närvaro och tempo i direktsända radioprogram. Men jag har också ganska lätt för att känna att det kan bli segt och tråkigt. Jag har höga krav både på mig själv och min omgivning när det görs radio, och det är inte alltid behagligt för de inblandade. Men om målet sätts tillräckligt högt – då är jag gärna med!

Under alla år från 80-talets mitt och framåt har jag återkommande fått förfrågningar om att utföra olika externa uppdrag. Det har oftast handlat om att tjänstgöra som moderator eller konferencier, men det har också förekommit skrivjobb och speakeruppdrag. En del av dem har jag kunnat göra, men periodvis har min arbetsgivare sagt blankt nej till alla uppdrag utanför programföretaget.

Den här kinkigheten med extraknäck har varit svår att svälja för mig, som gärna vill spela på hela min lyra eller vad det heter. Och de allt hårdare gränserna i fråga om att utföra tjänster externt blev också den viktigaste faktorn när jag i januari 2005 än en gång tackade för mig och lämnade Studio Ett och Radiohuset (för sista gången, bedömde jag i alla fall då). Jag startade egen firma och hyrde ut mig till den som ville ha mig.

Det blev en rätt smaklig blandning av moderatorsuppdrag och dessutom programledarskap i Svt:s Gomorron Sverige (se där – jag togs tillbaka till mitt andra fadershus efter otrohetsaffären med TV4 -99). Känslan av frihet för den som inte är fast anställd är starkt positiv, men den uppvägs något av den ofantliga nackdel som det är att inte ha en trygg inkomst den 25:e i varje månad året om. Man måste välja här i världen.

I maj 2005 fick jag ett telefonsamtal som jag inte hade väntat. Jag var precis på väg upp i en talarstol på Norra Latin (City Conference Center) när mobilen ringde. Jag blev helt paff när jag fick höra vilket jobb som tycktes vänta på mig. Tre månader senare skulle mitt liv förändras radikalt.

Jag var skräckslaget förtjust. Några månader tidigare hade jag blivit uppringd av en chefsrekryterare som undrade om jag kunde tänka mig att bli kommunikationschef på Sveriges Kommuner och landsting. Jag svarade nej på stående fot (trots att man inte bör ge sådana besked utan en viss eftertanke). Men när frågan om Försvarsmakten kom tog jag möjligheten mer seriöst. Jag hade redan tröttnat på kulturen i Radiohuset. Att göra ett ”Gomorron Sverige” i veckan var rätt smakligt, men jag hade under flera år tvivlat på att journalistik var det enda rätta för mig. Jag ville lära mig mer, inte minst om ledarskap. Uppdraget som informationsdirektör skulle ge mig nya erfarenheter, ny kompetens och sannolikt betydligt högre lön. Kanske att jag kunde återkomma till radion i en ledarposition efter några år?

Efter en rätt invecklad process, med både fackliga kontakter och bakgrundskontroll via Säpo mm, blev jag till slut utsedd till Försvarsmaktens första informationsdirektör. Den 15 augusti skulle äventyret börja.

Jag hade missbedömt uppdragets svårighet. Jag hade inte varit chef en enda gång i hela mitt liv, och informations- och PR-världen hade jag bara sett ur journalistens perspektiv. Inte en kommunikationsplan hade jag läst, än mindre skapat. Det hade varit ytterst lite målgruppstänkande på de redaktioner där jag hade jobbat.

Jag hade, kort sagt, flera kompetensluckor när jag på inte så stadiga ben stegade in i Högkvarteret på Lidingövägen en sensommardag. Redan första dagen blev jag fotograferad av en av de 20-talet medarbetare som jag nu var chef för. Jag tycker att det är lätt att ana osäkerheten i mina ögon. Det kändes verkligen inte som en klockren start; i själva verket var det så att en betydande andel av min egen personal mentalt hade satt sig på läktaren för att se hur det här skulle sluta.

Informationsavdelningen var på den tiden uppdelad i två sektioner som var som hund och katt. Eller som serber och kroater under Bosnien-kriget, så djup var klyftan. Medarbetarna tillhörde antingen Press- och informationssektionen (och kallade sig själva informatörer) medan den andra sektionen hette Redaktionen och medarbetarna där benämnde sig själva journalister. Det kalla kriget mellan dessa två sektioner skulle prägla en stor del av mitt första år i Försvarsmaktens ledning.

Det bästa från den här tiden var mycket bra, jag hade ett utmärkt samarbete med ÖB Håkan Syrén och jag hade också flera andra förtrogna på olika nivåer och kunde bidra till att myndigheten tog kliv in i en öppnare, modernare och mer framfusig tid. Det var inte så att jag misslyckades i stort, men det fanns gott om enskildheter som verkligen inte gick min eller myndighetens väg. Att jag kände mig föranledd att arbeta långa dagar och ofta också på helger innebar att jag kände mig otillräcklig som make och far. Jag försökte kompensera mina (upplevda) kompetensbrister med att jobba längre dagar. Jag var aldrig riktigt ledig.

Jag var informationsdirektör i 3 år och fyra månader. Och det hände mycket under denna tid – lite för mycket för min smak.

• Försvarsmakten övergick från invasionsförsvar till insatsförsvar
• ÖB skulle turnera runt och möta all personal (med mig som ansvarig)
• Myndigheten avsåg att byta ut sitt heraldiska vapen och övrig grafisk profi
• Insatsen i Afghanistan utökades kontinuerligt
• Två soldater i utlandsstyrkan dödades av en sprängladdning
• En videofilm visade att soldater hade varit nakna (så när som på hjälm) medan de avfyrat granatkastare
• Brottsmisstankar och åtal mot f d chef för Operativa insatsledningen
• Försvarsmakten skulle för första gången köpa reklamplats i både dagspress och tv för att informera allmänheten om den nya inriktningen
• För första gången skulle Sverige ställa upp med en stridsgrupp för EU (Nordic Battlegroup)
• Uppdrag granskning påstod att en svensk överste hade låtit bli att ingripa mot tortyr i Kongo
• Den nya Alliansregeringens budgetchockade Försvarsmakten och Mikael Odenbergs avgick som försvarsminister
• Ökande misstro mellan Försvarsmakten och försvarsdepartementet
• Skandalstämpel på myndighetens värdegrundsprojekt som följd av vilseledande ”avslöjande” i Expressen

Trots att jag satt på min post i bara drygt tre år avverkade jag tre försvarsministrar och lika många pressekreterare i försvarsdepartementet. Det var en oerhört turbulent period, och mitt i allt detta skulle jag genomdriva en uppryckning och modernisering av myndighetens hela kommunikation. Sommaren 2008 kände jag att jag behövde lämna uppdraget för att inte riskera att gå sönder – privat eller professionellt. Jag meddelade en liten krets i slutet av juli; i september skulle beskedet bli offentligt och vid årsskiftet skulle jag sluta. Så var det tänkt. Jag var angelägen om att avgången skulle ske ”under ordnade former” och  att det skulle framgå att jag slutade av egen vilja. 

När jag fattade mitt beslut på sommaren hade jag inga tankar på att världskonjunkturen kunde dyka inom kort. Jag trodde nog att jag skulle få ett antal jobbanbud när det blev känt att jag tänkte kliva av. Men bara någon vecka efter att mitt beslut hade blivit känt briserade Lehman Brothers-skandalen och finanskrisen slog till över hela världen. Jag kände INGEN efterfrågan på mina tjänster när jag närmade mig slutdatumet (som vi sedan satte till den 8 december). Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra efter årsskiftet. Ingen aning. 

När jag hade lämnat min tunga uppgift i Försvarsmakten gick jag från hundra till noll på ett par veckor. Nu hade jag gott om tid att begrunda de yrkesbeslut som jag hade fattat de senaste femton åren. Avhoppen från Studio Ett. Hoppet från Svt till TV4. Chansningen att hoppa på reklamradion. Och att tacka ja till Försvarsmakten. Skulle jag försöka återgå till journalistbanan? Nej, det kändes både svårt och inte helt lockande. Misstänksamheten från tidigare kolleger mot den som hade tagit steget över till PR-sidan var inte att ta miste på. Och jag hade ändå fått smak för kommunikationsrollen, även om jag önskade en något mindre krävande organisation än det militära försvaret i en turbulent tid.

Efter en tid som frilans började jag se mig om efter PR- och kommunikationsbyråer där jag kunde passa in. Det gick trögt till en början – finanskrisen hade ännu sitt grepp över ekonomin – men 2010 fick jag av en slump höra talas om K-Street Advisors. Det var en byrå med lite egen profil, som uppenbarligen var öppen för att ta in en kompetens av min sort. 

Till att börja med blev jag anställd, något år senare blev jag delägare. Det kändes bra att ha en tillhörighet igen, och K-Street hade en brokig blandning kunder som gav mig inblickar som jag inte kunde ha fått vare sig som journalist eller på en myndighet.

En aktivitet som jag har ägnat mig åt oavsett om jag har varit journalist, informationsdirektör eller PR-konsult är att vara på plats under Almedalsveckan i Visby. Den allra första gången var 1993 (då hette det fortfarande politikerveckan, och antalet seminarier var fem) och jag var utsänd av Studio Ett. Nästa gång var 2003 eller 2004 och sedan dess har jag bara uteblivit en gång, nämligen 2006. Här hade jag nytta av alla mina direktsända intervjuer och samtal som jag hade lett under närmare tre
decennier. Ett bra extraknäck hade det varit 2004 och 2005. 2009 och 2010 var det mitt sätt att finansiera hela sommarperioden. Jag blev mer och mer Almedalsnörd, och jag har skrivit många inlägg och artiklar där jag har hyllat Almedalsveckan, även om jag på senare år har nyanserat mig betydligt.
En av de saker som jag är mest stolt över från min tid som informationsdirektör är att jag

lyckades ge försvars- och säkerhetspolitiken en arena under Almedalsveckan. 2007 var jag och två av mina medarbetare på plats i
Visby för att sondera terrängen och förbereda en medverkan. Planen var att Försvarsmakten skulle delta i seminarier och samtal, så att försvarsfrågorna inte skulle fortsätta att komma bort. Men det var viktigt att inte dundra in i Visby som en jätten Gluff-Gluff och missa den speciella kulturen i Almedalen. Det var försvarsdebatten som var det viktiga, inte Försvarsmakten. Så vår önskan var att skapa ett ”torg” med en hel bukett organisationer på försvars- och säkerhetsområdet, där Försvarsmakten var en av flera arrangörer. Och detta var en av mina svåraste utmaningar under min tid i Försvarsmakten.   

Det mest naturliga var att slå följe med Folk och försvar, tyckte jag och mina närmaste medarbetare. Men det visade sig att Folk och försvar är en organisation som är mycket mån om sin integritet, eller var det några av ”ägarna” som stegrade sig? Hur som helst så visade det sig omöjligt att samverka på lika villkor med Folk och försvar. Bättre gick det med Försvarshögskolan, Röda Korset, Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet och Svenska Freds (!). Tillsammans med dessa, och några till, skapade vi 2008 ”Säkerhetspolitiskt sommartorg” som innebar att försvarsfrågorna fick en plats i Almedalen. Sommartorget levde vidare i flera år, men är nu avvecklat som ”varumärke” eftersom försvarspolitiken har blivit en naturlig del i Almedalsveckan.

I åratal hade Christer Sturmark och jag stött och blött olika samhällsfrågor i samtal mejl och sms, och även under middagar och vid olika sociala event så hade vi vanligen massor med tankar och förnumstiga kommentarer till än det ena, än det andra. I slutet av 2014 köpte Christer mikrofoner och tjusig ljudinspelare och föreslog att vi skulle dra i gång en podd.

Jag var inte särskilt nödbedd, även om det ofta har varit svårt att hitta tiden för detta. Våra specialintressen har lett till att det har handlat mycket om politik, journalistik och hur vetenskap och fakta hanteras i det offentliga samtalet. Eftersom vi ofta har anledning att uppmärksamma kunskapsresistens och rena påhitt bestämde vi oss för programförklaringen “om verkligheten och allting annat”.

Till en början höll vi poddarna runt 25 minuter, men vi blev rätt snart medvetna om att de lyssnare som vi hade samlat föredrog att vi höll i gång lite längre. Podden på tiden har ibland haft uppehåll på drygt en månad, men det finns inte på kartan att vi ska sluta. Numera spelar vi nästan alltid in podden på restauranger eller caféer. I podden förenar vi nytta med nöje.

2015 kunde vi se att K-Street Advisors inte kunde fortsätta som tidigare. Byråns nestor, Lasse Thalén, skulle fylla 70 och avsåg att trappa ner rejält. Eftersom vi bara skulle bli två kvar när han lämnade fann vi för gott att lägga ner byrån. I början av 2016 var jag egenföretagare igen och drog i gång ”Staffan Dopping AB”. Det har varit en rätt blandad kompott av uppdrag: moderatorsjobb, medieträning, kommunikationsrådgivning, textproduktion, poddar. Till stora delar liknande uppdrag som med K-Street Advisors, även om det har blivit mer betoning på språk och retorik. 

Under knappt ett år hade jag en tidsbegränsad anställning på Migrationsverkets kommunikationsavdelning. Det var lärorika månader på ännu en myndighet med synnerligen komplex verksamhet, och jag var där under en tid som i mycket präglades av den unikt omfattande strömmen av asylsökande under 2015 och den efterföljande politiska turbulensen.

I augusti 2016 inträdde jag som ersättare i granskningsnämnden för radio och tv. När jag fick frågan på försommaren kände jag mig både smickrad och tveksam. Å ena sidan såg jag det som ett kvitto på att jag hade något att bidra med, å andra sidan funderade jag på vilken betydelse nämndens arbete egentligen hade. Blir man gisslan här i första hand? 

Jag bestämde mig, efter att ha inhämtat goda råd från min omgivning, för att tacka ja till erbjudandet. Alltid lär man sig något, tänkte jag. (Den löjligt låga ekonomiska ersättningen hade i praktiken ingen betydelse alls för beslutet.)

Våren 2017 fick jag en förfrågan från dåvarande chefredaktören för Språktidningen om jag kunde tänka mig att skriva kåserier/spaningar om språk för denna tidning, som just skulle fylla tio år. Uppenbarligen hade mitt (över-)intresse för språkriktighet och klarhet uppmärksammats och jag kunde knappast tacka nej eftersom det här var ett av mina största intressen. Min första språkspaning hade rubriken “Själv skiljer jag på ensam och själv” och den blev inledningen på ett medarbetarskap som i skrivande stund har två och ett halvt år på nacken. Jag har blivit något slags inofficiell språkpolis och med den tolkning som jag ger termen så bär jag det med stolthet (eller något besläktat). 

Under 2017 ledde jag också ett antal poddar med sfi-tema, alltså svenska för invandrare. Förlaget Gothia Fortbildning finansierade en poddserie med titeln “På ren svenska” där jag intervjuade experter på språkinlärning med syftet att att bidra till att höja sfi-lärarnas kunskapsnivå.

Den 30 mars 2018 deltog jag i Sveriges Radios Spanarna för sista (?) gången – nära 30 år efter min första medverkan. Den sista spaningen berörde ett djupt känt behov av en ordningsman i vår stökiga nation.

I juli var jag som vanligt aktiv moderator i Almedalsveckan (om än med något färre uppdrag än vanligt, trots att det var valår).

I början av augusti fick jag ett överraskande samtal. Det kom från vd för Insamlingsstiftelsen Kvartal, som hörde sig för om mitt intresse och beredskap för att tjänstgöra som intervjuare och samtalsledare på nättidningen Kvartal under valrörelsen. Jag var inte nödbedd, och redan två veckor efter telefonsamtalet arbetade jag heltid med Kvartals valkalender. Och även efter valet i september blev jag kvar. 

Jag arbetade försiktigtvis deltid resten av hösten, men det stod ganska klart att det borde/skulle bli heltid från årsskiftet. Jag behövdes på Kvartal, och jag behövde Kvartal. Efter 13 år i förskingringen såg jag mig som journalist igen. 

Sedan nyåret 2019 arbetar jag heltid på Kvartal. Jag delar uppdraget att göra Fredagsintervjun och Veckopanelen med chefredaktören Jörgen Huitfeldt, och det är det mest tillfredsställande uppdraget som jag har haft på ett antal år, och det blev uppenbart att det är som journalist som jag bottnar allra bäst. 

I mars 2019 valde jag att kliva av uppdraget som ledamot av granskningsnämnden för radio och tv. På Kvartal har jag återvänt till den yrkesvärld som jag tillbringade 27 år i (1977-2005), och även om jag är mycket glad för återkomsten så är jag övertygad om att min utflykt i andra domäner har bidragit till att jag har fått nya erfarenheter och vidgade perspektiv. Åren med PR-verksamhet är inte bortkastade, även om jag förvånas över att jag orkade vistas så länge i en bransch som låg påfallande längre bort från hjärtat än journalistiken. Nå, det var i alla fall inte oöverlagt när jag med stor glädje accepterade Kvartals erbjudande om jobb.

I januari utkom min första bok, som jag har skrivit tillsammans med min vän, statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Den är ett försök att osentimentalt beskriva den medielogik, som inga journalister kan förhandla bort. Hur jag hann med detta samtidigt med heltidsjobbet på Kvartal övergår, så här i efterhand, mitt förstånd. Men vi var ju två. Och här är den.