Språk

Podden på tiden – ALF HENRIKSON-PODDEN

Podden på tiden spelades in på Medelhavsmuseet i Stockholm. Vi samtalar om:

Affären med Sveriges Kina-ambassadör verkar kunna bli något riktigt stort och dramatiskt
Christer minns hur det var när han var datanörd och satt i kommissioner och strategigrupper
IS och språket: hårda strider om huruvida de som vill återresa till Sverige ska kallas resenär eller terrorist
Radioprogrammet “Bota mig” handlar om bioresonans
Fällningen av SVT för avståndstagandet från Jimmie Åkessons uttalande i slutdebatten före valet
Skandalen med 270 000 samtal till 1177 Vårdguiden väcker många frågor
Röjar-Ralf kraschar internet – senaste lysande filmen från Disney-Pixar
Partiet Vändpunkt har sett dagens ljus
Märklig debattartikel om relationen mellan religion och vetenskap
Det är bra för samhället att (morgon-)tidningarnas debattsidor finns
Några ord om filosofen Aristoteles, som vi lite intimiserar med
Och ytterligare några ord om SVT:s programserie om stjärnadvokaten Leif Silbersky
Vad betyder det att frias i domstol? Är man oskyldig för att man blivit friad? Och vad betyder det att vara “helt friad”?
Kortkort om Greta Thunberg och Israels Netanyahu
Lite om sittkomfort på Bio Capitol
Liberalernas partiledarutmaning: Christer slår ett slag för Nyamko Sabuni

Podden på tiden – PUDELPODDEN 17 okt

Podden på tiden är här igen:

Innehåll i dagens podd:

Vi pudlar för felaktiga fakta i fråga om Kamratpostens enkät om vilken person som barn i första hand söker tröst hos

Vad är en talmansrunda? Staffan låter talmannen avgöra tvisten

Regeringsfrågan är monumentalt oklar, men går det att räkna ut vad C och L kommer att göra?

Christer rotar fram Bondeförbundets rasistiska grundprogram från 1933

Torbjörn Tännsjö håller med påven – nu kommer hans bok Etikprofessorn, och han är fena på att generera moraliska diskussioner

Vi diskuterar en historisk händelse som vi kan fira 50-årsjubileum för nästa år

“Internet är trasigt” heter en bok av Martin Gelin och Karin Pettersson. Blev internet så destruktivt som de beskriver?

Saudiske journalisten Khashoggi som sannolikt mördades av Saudiarabien är huvudperson i en fantasieggande historia

Mer forskning efterlyses om psykedeliska läkemedel, typ LSD

Åtalet mot rapparen Frej Larsson föranleder svåra resonemang om hur obehagliga signaler/hot som ska tillåtas i yttrandefrihetens namn

Snart kommer Steven Pinker till Stockholm. Vad ska Christer fråga honom om?

Podden om svenska språket, eftersnack SPRÅKFORUM

I dag arrangerade Språktidningen ännu en gång Språkforum, en heldag om svenska språket med forskare, språkvårdare och språkentusiaster. Jag var en av de entusiastiska åhörarna, och efter att språkdagen var över samlade jag några av deltagarna till ett samtal om det som hade varit.

Vi samlades i baren på Rival, där Språkforum hölls. Gäster är:

Maria Bylin, språkvårdare på Institutet för språk och folkminnen

Maria Arnstad, redaktör på Språktidningen

Lennart Hellspong, professor i retorik på Södertörns högskola

Annika Andersson, universitetslektor i svenska som andraspråk, Linnéuniversitetet

ur ordsvallet:

Det har under flera århundraden förekommit att man då och då använt -e om kvinnor. (Maria Bylin)

Det ska vara verkligt könsneutralt, både i språket och i samhället. Är jag en drömmare som kan glömma såna här tankar? (Staffan )

Diskussionen i sig är verkligt könsfixerad. (Maria Arnstad)

Man kommer inte ifrån de här normativa aspekterna därför språket i hela sitt väsen är normerande. (Lennart Hellspong)

Det är ju väldigt lätt att vara i den privilegierade zonen som man. (Annika Andersson)

Man måste visa hensyn. (Staffan)

Det underlättar med ett visst mått av tolerans, inte bara om man är språkvårdare. (Maria Bylin)

Det är som ett gatukrig om dom här orden, det är ingen ordning… (Staffan)

Man kan säga att det här är en del av demokratin att vi slåss om orden. Att vi genom språket diskuterar väldigt viktiga politiska frågor. (Maria Bylin)

Språket SKA innehålla irritament. (Lennart Hellspong)

SVT sätter punkt för punkter

SPRÅKVÅRDSEXTRA! SVT tar äntligen i webb- och tv-texter bort den tusentalsavgränsande punkten i stora tal (som har stört vän av språkordning i åratal). Punkten fyller ingen funktion och försvinner nu, avslöjar publikationen Språkbrevet som jag har kommit över. #sätterpunkt #förpunkt

En del fiskebåtar körs på grund av olika skäl

På min fars sida har det länge funnits personer med stark känsla och förståelse för ordet. (Vad sägs om fyra riksdagsstenografer i släkten? Och även en på min mors sida.) Min farbror Lasse fångade upp en del talande exempel på svenska språkets möjligheter och falluckor under sitt arbete i riksdagen, och han delade gärna med sig. (De flesta exemplen har flera decennier på nacken, så tänk er tvåkammarriksdagen på Erlanders, Olins och Hedlunds tid.) Vilken är din favorit bland talarstolsfynden?

Statsrådet kom in på Operaskolan.
Mödrarna blir yngre för varje år.
Doktorn sade att jag skulle sluta röka och motionera.
De sjuka hinner dö många gånger innan de får vård.
Jag hälsar regeringens representant. Jag hälsar också våra utländska gäster. En sista hälsning framför jag till våra pensionärer.
Statsrådet tog upp den nedlagda gruvbrytningen i Stekenjokk.
Energiministern tog upp det radioaktiva nedfallet.
Man får stå länge på perrongen och frysa innan det kommer ett tåg som är försenat eller kanske inställt.
Vi bör begränsa vapenexporten till de nordiska länderna.
Arkivarierna måste bära de medeltida handskrifterna upp och ner i trapporna.
Svenska folket behöver stränderna för sina naturbehov.
Det har blivit en förändring i synen på statsministern.
Förhållandena har blivit bättre, men de är inte bra.
Elektriciteten gick, men lyckligtvis gick telefonen.
Var femte anställd är sjuk varje dag.
Politiker gör alla misstag.
En del fiskebåtar körs på grund av olika skäl.
Vårt lands största varmvalsade ståldirektör uttalade farhågor för näringen.
De olika partierna är egentligen rätt lika.
Socialstyrelsen uppskattar att minst tio barn har dött i förgiftning.
Narkomanerna har ofta aldrig haft fast anställning.
Det är bra dåligt.
Man skall enbart ha reklam i Sveriges television.
Han öppnade eld mot polisen som tvingades till reträtt och tog en bankkund som gisslan.

Ja, nu vet ni lite mer om den miljö som jag bär influenser från… Det finns de som säger att “det där är bara ord…” Men jag tycker inte att ord är “bara”. Det förekommer till och med att människor menar det de säger. Problemet är att man inte kan vara säker.

Ord, ord, ord…

När min fascination för orden startade vet jag faktiskt inte, men det var tidigt i livet. Kanske för att båda mina föräldrar gillade att bolla med ord, möjligen bidrog familjens halvårslånga vistelse i Israel till intresset. Vid bara sex års ålder började min tvillingsyster och jag lära oss två främmande språk i en engelskspråkig skola i Jerusalem: främst engelska men också hebreiska. Jag minns min känsla av makt när jag kunde säga ”tyst, barn!” på det nya landets tungomål.

Inte bara den nya vistelseorten bjöd på spänning. Färdmedlet från Sverige till landet i Mellanöstern hade varit båt från Göteborg. Det blev en smått äventyrlig resa med lastfartyget Vikingland; jag minns särskilt när vi hamnat i storm på Nordsjön och halva besättningen var sjösjuk.

Strax innan vi lämnade Sverige hade jag tagit mina första stapplande steg som läsare, och läsningen tog fart under båtresan. Varje kväll i kojen stavade jag mig med stor möda genom ett stycke eller två i ”Alla vi barn i Bullerbyn”, som var min allra första bok. Jag markerade noga med penna hur långt jag hade läst så att jag kommande kväll kunde fortsätta följa Annas, Lisas, Lasses och Bosses idylliska liv.

Vid runt tio års ålder fick jag upp öronen för radiomediet. Jag blev trollbunden både av de vackra, distinkta rösterna och av själva tekniken som förflyttade ljuden från en mer eller mindre avlägsen plats till högtalaren i vårt hem. Att vi bodde så att jag kunde se Televerkets Nackamast från vardagsrumsfönstret bidrog kanske lite extra till min hänförelse.

I min skola på Lidingö fanns det en elev som hette Järegård i efternamn. Han hade en far som var berömd redan då, och denne brukade uppträda i matsalen på skolavslutningarna med monologer och personliga reflexioner över livets paradoxer. Ernst-Hugos särpräglade mellanting mellan skånska och rikssvenska stärkte mitt intresse för det talade ordet, även om det var först i efterhand som jag insåg hur pauseringar och förändringar i taltempo och röststyrka kan göra en innehållsrik text kraftfull och ännu tydligare.

Ännu en inspiration var språkvårdsprofessorn Bertil Molde, som ofta hördes i radio på 70- och 80-talen. Och jag fortsatte att vara fascinerad av orden och dess mening när jag hade börjat på Journalisthögskolan, även om vårdat språk inte stod särskilt högt i kurs där och då.

Allra starkast intryck har nog ändå Bo Strömstedt gjort, när det gäller engagemanget för orden. Han nöjde sig inte med att informera; han ville beröra. Jag bär alltid med mig Strömstedts ord från en föreläsning på ett språkseminarium: “Det märkvärdiga med ord är att de betyder något”.

Har det blivit dålig stil att gilla god ton?

Stegade rakt in i tigerburen (Twitter) för att, lugnt och sansat, framföra min djupt kända övertygelse att det här med god ton i den allmänna debatten är någonting bra. Och med bra menar jag bra för samhället som helhet, för det offentliga samtalet, för allt det som vi har gemensamt.

Egentligen kan det ju låta som en truism. Ingen är väl egentligen emot att samtal bör föras i god ton? Men där hade jag nog tagit miste. I alla fall finns det inte så få (på Twitter, framför allt) som tar illa upp om någon säger offentligt att god ton bör eftersträvas. För min egen del försöker jag själv leva som jag lär (andra får bedöma om jag är framgångsrik). Men det händer att jag går i svaromål när jag ser inlägg som antingen går ut på att god ton är fel eller onödigt eller som i sig är konkreta exempel på motsatsen till god ton.

Och även då försöker jag förstås undvika att själv utöva det som jag tycker är antitesen till god ton. Jag försöker exempelvis att undvika:

att kalla någon för idiot
att ha en aggressiv attityd
att visa förakt för en person
att visa förståelse för hot eller våld mot meningsmotståndare
att förlöjliga personer med andra åsikter
att direkt eller indirekt stödja nedlåtande eller kränkande uttryck

När jag yttrade mig på Twitter skrev jag bland annat: Hjälp mig att tolka dig! Är god ton inte önskvärt? Är god ton associerat med fascism? (Det senare skrev jag som reaktion på en tweet med följande innehåll: ”God ton-fascister. Tonprivilegierade. God-ton-krävare. Tonväktare. Tonelitister * spånar från @XX_tweet)

Svaret som jag fick var att det är privilegierade som kräver god ton. (Övriga befolkningen önskar inte god ton, får man förmoda. Att jag inte ”krävt” god ton lämnar jag därhän just nu.)

Jag skrev då att jag inte höll med. Att jag trodde att personer som inte är privilegierade har allra mest att vinna på att debatter hålls i god ton. Det utspelet renderade reaktioner som:

“Jaha? Kul för dig att du kan uttala dig på vår bekostnad.”

“Du får gärna läsa på innan du börjar diskutera med mig. Kräver högre nivå än detta om jag ska svara.”

Senare kom en anklagelse om härskarteknik, och som ett brev på posten formuleringar om rasistiska och elitistiska strukturer som används för att utesluta icke-vita ur debatten.

– Efter ett antal turer drog jag mig ur vidare diskussion (utan att idiotförklara en enda människa). Men också min sorti från tråden föranledde tweetar som skuldbelade mig. Det insinuerades att jag tillhör dem som utesluter icke-vita och det gjordes genuskopplingar också.

Tja. Det händer att jag känner mig som en passerad urtidsödla, en av manschauvinism marinerad geront som inte fattar någonting. Men, jag har också stunder av självrespekt och harmoni, jag har trots allt blivit klar över en hel del om mig själv under de drygt fem decennier som jag har trampat denna jord. Jag tror inte att jag är den minst progressiva 57-åringen i detta land.

Men vad handlar detta med ”god ton” om? Hur blev det ett trigger-ord som markerar att man ställer sig på förtryckarnas sida mot marginaliserade och diskriminerade människor?

Jag läste också en krönika i Aftonbladet efter höjdhopparen Emma Green Tregaros regnbågsprotest i friidrotts-VM. Jag tillhör dem som gillar hennes hbtq-vänliga nagellacksaktion. Men slutpoängen i krönikan var att Emma under höjdhoppsfinalen bör vända sig mot läktaren med Rysslands högsta idrottspotentater. Och hon får av krönikören uppmaningen att hon ska räta på ”det längsta långfinger hon har”.

Idiotförklaringar. “Fingret” Nedlåtande tillmälen i den allmänna debatten. Jag tror instinktivt att det här är ett viktigt skäl till att många människor aldrig skulle vilja gå in i en offentlig diskussion, i alla fall inte under sitt riktiga namn. Och eftersom jag själv är övertygad om att en livaktig och bred diskussion är en nödvändig grund för en vital demokrati blir jag djupt orolig över trenderna för dagen.

Givetvis är det inte enbart tonen som är problematisk. Också självrättfärdigheten, uppfattningen att mina åsikter är de enda rätta och den som inte är med mig därmed är på fiendesidan, förgiftar samhällsatmosfären.

Och den här bilden att alla som förespråkar god ton egentligen bara vill upprätthålla pågående förtryck och är nyttiga idioter som företräder en rasistisk agenda… ja jag delar den inte – så mycket kan jag säga.

Men jag fortsätter att avstå från att idiotförklara mina medmänniskor. Och långfingret sitter bra där det sitter. Jag känner ingen impuls att räta på det. Och jag tror att god ton inte är ett verktyg för förtryck, snarare är god ton ett nödvändigt smörjmedel för att alla – precis alla – ska kunna ta plats i samhällsgemenskapen.

Länge leve talesmännen!

Bevare oss från dessa talespersoner, skrev jag i ett inlägg i Göteborgs-Posten i december 2008. Sedan dess har farsoten förvärrats, och det finns knappt en reporter eller programledare i radio eller TV som törs använda ordet talesman av rädsla för att stöta sig med dem som kräver rättning i språkleden. Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt nu. Gör inte talesman till ett strängt maskulint ord, vädjar jag i denna text. Den har tidigare inte varit publicerad på min blogg, så jag erbjuder den här för eventuellt nytillkomna läsare!

2008-12-12
När jag var barn var det noga att skilja mellan lärare och lärarinna. På 60-talet kunde inte en kvinna vara skådespelare. Och ingen sjuksköterska var man. Det fanns en tydlig koppling mellan yrkesbeteckning och kön, helt i strid med de jämställdhetssträvanden som har sådant tydligt företräde i dag.

Det där känns fånigt och avlägset i dag, tänker du kanske. Inte riktigt. Missriktad välvilja från medier och debattörer gör att vi är på väg ner i diket igen.

Sedan några år uppträder en ansenlig del av journalistkåren och andra mediearbetare som om ordet talesman skulle vara oanvändbart om befattningen innehas av en kvinna. I radionyheter och på tevenamnskyltar liksom i pressen i övrigt överöses vi av taleskvinnor och talespersoner. Två helt nya yrken har uppfunnits, som varken fanns eller behövdes för tio-femton år sedan.

Oönskad återgång
Detta har enligt min mening inneburit en oönskad återgång till gamla tiders könskopplade yrkesbeteckningar. Ordvalet följer nu inte av uppgiften eller kompetensen utan av innehavarens kön. Om det handlar om jourbefattningar, som presstalesmän för polisen eller andra offentliga huvudmän (sorry!) växlar ordet dessutom trots att uppgiften är densamma.

Då måste man fråga sig: är rollbegreppet talesman oanvändbart för kvinnor? Nej, jag anser inte det (inte än, är jag dessvärre föranledd att säga).
Den som har motsatt uppfattning uppmanas härmed att argumentera så att det blir begripligt för alla, inklusive mig. Är det för att ordledet man ingår? Detta är enligt min mening inte relevant. Talesman har aldrig varit ett yrke reserverat för män. Målsman skulle skriva under vissa skoldokument när jag var liten, och det var självklart att det dög med vem som helst av föräldrarna.

Kan en kvinna i Sverige inte vara polisman eller ombudsman? Kan hon vara gärningsman? Mytoman?
Är marinens alla sjömän av mankön? Heter det herr talkvinna eller fru talman i Sveriges riksdag?

Talesman är könsneutralt, precis som talman. Även om rådande trend riskerar att förstöra den neutrala innebörden.

Begreppet talesperson är förvisso också könsneutralt, men vad är vinsten med att införa dessa nya begrepp? Ingen, anser jag. Däremot har deras tillkomst ett pris, eftersom könet nu blir en nödvändig förutsättning för att en individ ska kunna besätta vissa tjänster. Och det är ju just den typen av låsningar som vi vill komma bort från!

Språkligt virus
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man – så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon. Om en polis inte kan skriva ordet gärningsman i rapporten utan att först ha könstestat den misstänkta brottslingen har en ny typ av sexism tagit ett starkt grepp över standardspråket.

Att en kvinna kan vara brandman och en man kan vara sjuksköterska (och att en transperson kan vara god man) är en sund utveckling som bejakar varje människas rätt att slippa pressas in i förutbestämda könsstereotyper. Den ängsliga taleskvinnotrenden saboterar denna modernisering. Och indirekt är det samma sak med talespersonsraseriet.

Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt 2008. Alltså: gör inte talesman till ett strängt maskulint ord! Du tror att du är progressiv men du spelar omedvetet för motståndarlaget.
Länge leve talesmännen!

Om att medier stavar fel på namn

Hur ofta upptäcker jag inte att journalister felstavar människors namn i sina texter? I dag hade nyhetskanalen.se en artikel om att Cristina Stenbeck väntar tvillingar, men både i rubrik och text stavades hon Christina.
So what, tänker kanske en del. Vad spelar det för roll om det finns ett h eller inte, man förstår ju ändå vem som åsyftas? Ja, det är inte felinformation som är problemet just här. Utan det är två saker: a) förtroendet för mediet sjunker och b) misstanken infinner sig om att alla fakta kontrolleras lika illa som namnet.

I högtidstalen ägnar sig ju alla makthavare åt att tala om vikten av att behålla och förvalta förtroende, även mediemaktisar gör det. Och då kan man ju undra hur det kommer sig att även stora medier ofta missar på namnen. Som TV4, som Svenska Dagbladet, som SVT Text.

Jag gör bedömningen att dessa medier helt enkelt inte har några rutiner för att säkerställa att det blir rätt med namnen. De utgår från att den ensamme reportern/skribenten alltid gör rätt.

Att detta är en orealistisk utgångspunkt vet alla som har korrekturögon. Ändå gör många medier på detta sätt.

Frågan är då: är medierna i allmänhet noggrannare med andra fakta än namnen? Finns det kontrollrutiner för andra påståenden och uppgifter än inblandade personers namn? Skulle inte tro det. Om det funnes sådana rutiner skulle sannolikt också felstavade namn korrigeras.

Så tyvärr avslöjar de felstavade namnen en generell opålitlighet hos medierna. Det är svårt att tänka sig att kontrollen allmänt skulle vara god, men att de medvetet hoppade över namnen och lät dem bli lite hipp som happ. Särskilt som namn på etablerade personer är synnerligen lätt att kontrollera.

Så felstavade namn, som Cristina Stenbecks, är ett lackmustest på ett mediums allmänna trovärdighet. Det är bra om både medierna själva och allmänheten förstår detta, så att vi inser att vi inte kan utgå från att det vi läser på nyhetsplats är korrekt.

Jag ger upp i mediastriden

I många år har språkmännens rekommendation varit “ett medium, flera medier”. Samtidigt tycks journalister och andra i den pratande klassen älska latinska pluraländelser, så det blir “media” allt oftare. På 80-talet gick jag med i Kaj Karlholms medieklubb – det enda kravet för medlemskap var att man brukade formen medier och inte media.

Jag har varit uthållig och principfast, men nu ger jag upp. Jag hör ibland mig själv säga “media”, ofta för att inte i onödan skapa friktion med den person som jag för tillfället samtalar med. Dessutom är ju media inte helt fel, så länge det handlar om plural.

Men – det finns en gräns som jag inte passerar! Jag kommer aldrig att tala om media som singular. Det är ju fnoskigt att bruka latinska pluraländelser och samtidigt avslöja att man inte förstår skillnaden mellan ental och flertal.

Så att jag ger upp i mediastriden innebär inte att jag kommer att säga som Ekots röster i Sveriges Radio nyss, som hänvisade till uppgifter i “svensk media”. Det är ungefär lika elegant som att säga svensk grodor, svensk problem eller journalistisk inkompetenser. Och jag VET att Sveriges Radios språkvårdare sedan länge starkt avråder från att säga svensk media. Ändå låter det som det gör i radion.

Förlåt, Kaj, att jag sviker medieklubben när du sedan länge är död och inte kan föra mig tillbaka till den rätta vägen! Men jag startar i dag en ny klubb: svenska media-klubben. Jag ger aldrig upp engagemanget för ett språk som fungerar.