Samhälle

Kan någon känna sig nöjd med hanteringen av ”Borg-gate”? Är den mediala hanteringen rimlig eller finns det anledning att slå larm över att viktiga etiska gränser har passerats? Jag lutar åt att det hela inte är rimligt.

Jag hoppas att det är möjligt att skriva så utan att jag därmed drar på mig ursinniga anklagelser om att ursäkta ett vidrigt beteende av en man som vi hade väntat oss bättre av.

Vissa saker ska inte publiceras

I Sverige brukar vi tala om att vi har medier som tar ansvar och som i stort håller en god pressetisk nivå, särskilt journalisterna och dess chefer brukar framhålla den saken. Pressetik är ett frivilligt åtagande, där medierna förbinder sig att inte publicera allt som de vet om det kan bedömas att det skulle skada den omskrivne alltför mycket. Även om pressens huvuduppgift är att publicera, så kan konsekvenserna bli så grava och långtgående att det behövs en bedömning av det material som man har, en avvägning. Vissa saker ska helt enkelt inte publiceras om det skadar alltför mycket, även om uppgifterna är sanna.

En snabb summering av affären gjorde jag på Facebook igår. Då skrev jag bl a:

• Borgs fylleskandal är synnerligen sorglig
• Det blev bara värre av efterspel på Facebook och senare i etablerade medier
• Affären utgör nyttigt material för att analysera vad som har hänt med pressetiken
• Det råder en mycket speciell relation mellan politiker och medier
• Utspel och motutspel berättar en del om kulturen i Moderaterna
• Offentliga personer behandlas ibland som seriefigurer och inte som människor

Hur kommer jag då fram till att det här, sett i stort, är ett pressetiskt övertramp? Ja det är ju inte en enkel matematik förstås, och visst finns det faktorer som talar för att det som hände på skärgårdsfesten har ett allmänintresse:

• Anders Borg är en offentlig person som en följd av nuvarande positioner i näringslivet och den tidigare mycket inflytelserika ställningen som finansminister under åtta år
• Borg har haft en hög etisk svansföring allmänt, och i synnerhet i frågor som rör diskriminering och kränkning av kvinnor
• Hans beteende på festen var kränkande och kvinnoförnedrande och står i bjärt kontrast till hans ”varumärke”
• Efter den första publiceringen (på ett rent webbmedium) gjorde Borg ett eget uttalande på Facebook och medgav mycket olämpligt beteende och framförde en ursäkt

Så det är givetvis inte så att allting skulle tala emot att ”skandaluppträdet” på Husarö blir föremål för nyhetsrapportering. Långt därifrån. Men det finns faktorer som talar emot den monumentala publiciteten, åtminstone som talar för att rapporteringen borde ske med en viss återhållsamhet – både vad gäller mängden detaljerade beskrivningar av Borgs beteende och omfattningen av publiceringarna. Här är några sådana faktorer:

• Det olämpliga uppträdandet skedde i ett slutet sällskap och berörde därför en begränsad grupp (ett dussintal personer tycks ha varit med om det som står i centrum)
• Händelsen har inget samband med Borgs yrkesutövning
• Borg har bett om ursäkt
• Konsekvenserna för Borg blir ytterst grava – hans namn kopplas nu till sexuellt ofredande, självförnedring och havererad självkontroll, även i internationell press
• Han har redan tvingats lämna flera av sina viktigaste uppdrag
• Ingen av personerna som utsattes för beteendet tycks se sig som brottsoffer och har inte anmält händelsen
• Borg har minderåriga barn som riskerar att fara ytterst illa av detaljerna och omfattningen i publiciteten om fylleskandalen

I Studio Ett i måndags ansåg Expressens krönikör Lotta Gröning att Borg är utsatt för förtal, en offentlig avrättning. ”Hur mycket stryk tycker du att han ska ha för denna unkna kvinnosyn?” frågade hon Aftonbladets tidningschef Sofia Olsson Olsén. Det här kan leda till ett förändrat samhälle, sa en ytterst upprörd Lotta Gröning.   

Men låt oss gå tillbaka till pressetiken. En av huvudprinciperna i den svenska pressetiken är att man ska respektera den personliga integriteten. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” En annan viktig paragraf handlar om att man ska vara försiktig med att identifiera människor när publiceringen kan skada. ”Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Och den sista paragrafen i publicitetsreglerna lyder: ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.”

Dagens Opinion var först

Den första redaktionen som skrev om fylleskandalen var Dagens Opinion. Rubriken var ”Ex-ministern blottade sitt kön på barnfamiljsfesten”. Borg är alltså inte direkt utpekad, men av texten framgår att personen hade en ”mycket central” roll i den förra Alliansregeringen. Dagens Opinion skrev att man hade utelämnat namnet på den förre ministern ”av hänsyn till hans familj”.

Denna artikel publicerades i torsdags kväll. Tydligen arbetade Aftonbladet redan med storyn, och bedömde att det blev bråttom när nu en konkurrent redan hade publicerat. Aftonbladet avsåg inte heller att namnge exministern, men hade ungefär samma detaljer om vad Borg ska ha gjort, inklusive att ha kallat kvinnor för ”hora” och ”slampa”. Efter att ha publicerat texten upptäckte tidningen att Borg någon timme tidigare själv hade publicerat en kort text på sin öppna Facebooksida där han säger att han fått en blackout och betett sig mycket olämpligt. ”Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig”. Denna text på FB tycks av Aftonbladet ha uppfattats som ett grönt pressetiskt ljus för att namnge Anders Borg.

Allting brakade loss

Därmed brakade allting loss, det var i fredags förmiddag. Sedan kom Expressen och därefter merparten av alla stora medier, inklusive DN, SvD, Svt, TT m fl. Och lagom till den första veckohelgen i augusti visste ”alla” vad den förre finansministern var för en typ. Hans egen ursäkt tycks av flera medier ha tolkats som att han medgav att de publicerade anklagelserna stämde. Det dröjde inte länge innan människor ropade på polis, och en polisanmälan upprättades så småningom också. Dock lades förundersökningen ned i tisdags förmiddag.

Det här är en affär med många aspekter och många aktörer, varav Borg och hans fästmö är två. Men medierna har alltid ett eget ansvar för vad de publicerar, och man kan som ansvarig utgivare inte ”skylla” på Anders Borgs Facebook för vad man själv väljer att trycka.

Var mans niding

Ingen vet väl säkert hur Anders Borg mår just nu, men det är nog inte alltför djärvt att utgå från att han är förkrossad, kanske knäckt. Hans anseende har rasat från en hög position rakt ner i marken, han känner sig sannolikt som ”var mans niding”. Han har förlorat flera av sina viktigaste poster. Att förundersökningen om misstänkt brott är nedlagd är sannolikt en mycket klen tröst. När man i nästan alla medier utmålas som en pinsamhet, en sunkig fyllerist som antastar och kränker människor – när det blir känt för miljontals människor – då är detta det strängaste straffet. Betydligt strängare än vad ett åtal och efterföljande rättegång sannolikt skulle ha lett till.

Sanningskravet och hänsynskravet

Åter till pressetiken. Den avser att hantera konflikten mellan sanningskravet och hänsynskravet. Om vi utgår från att artiklarna om Borgs fylleskandal i allt väsentligt innehåller korrekt och relevant information, då är sanningskravet uppfyllt. Men hänsynen då – vilken hänsyn bör etablerade medier ta när en offentlig person som Borg har ”gjort bort sig” och visat upp en unken kvinnosyn (möjligen manssynen också) på en privat fest? Jag lutar åt att hänsynen borde se ut så här:

• Eftersom händelsen inträffade i ett privat sammanhang är allmänintresset lägre än om det hade haft en starkare koppling till Borgs nuvarande samhällsroll eller det politiska Sverige
• Att det är så integritetskränkande detaljer som står i centrum borde också leda till en återhållsamhet i rapporteringen
• En återhållsam rapportering skulle innebära att medierna undvek att gå in på detaljer och nöjde sig med att beskriva det i termer av kränkande och kvinnoförnedrande

Men jag är inte anhängare av tanken att det bästa skulle ha varit att inte rapportera alls. Det finns ett allmänintresse för uppseendeväckande dåligt uppträdande från en offentlig person med det höga förtroende som Borg har haft, bl a i hans egenskap av uttalad feminist. Frågan är bara om det finns något medium i Sverige som orkar och vill publicera en så återhållsam men ändå begriplig rapportering som en anständig pressetik, enligt min mening, skulle kräva.

Det känns som om den här affären snabbt blev fången i en självspelande dramaspiral där eventuella försök att kyla ner eller krishantera fick direkt motsatt effekt. Några av faktorerna som har bidragit till det är att:

• Dagens Opinion skrev alltför utpekande i den första texten och med ingående integritetskränkande detaljer
• Aftonbladet ville förmodligen inte vara mer återhållsam än den sajt som var först på nyheten
• Anders Borg medverkade själv till en tidig namnpublicering genom att offentligt, men lite vagt be om ursäkt
• Partivänner såg att Borg hade avslöjats som kränkare och suput och ville på hans Facebooksida berömma honom för att han tog ansvar med sin ursäkt, men deras stöd kunde i några fall tolkas som att de slätade över hans gärningar
• Partiledaren Anna Kinberg Batra bedömde att hon behövde markera att hon och partiet inte såg mellan fingrarna i fråga om unken kvinnosyn och övergrepp
• Borg blev upprörd över att partiledaren tycks ha utgått från att han var skyldig och gick till motangrepp mot Kinberg Batra, vars omdöme han ifrågasatte
• Drevatmosfären ledde till polisanmälan och ännu mer spekulationer om både vad Borg hade gjort och om hans framtid
• Borgs fästmö deltog själv i debatten och bidrog med kommentarer och påståenden som gav nytt bränsle
• Borg kommenterade ånyo på Facebook och förnekade brott, trots att han tidigare talat om att han hade en blackout
• Ryktesspridning och långtgående personliga påhopp på sociala medier höjde temperaturen ytterligare

Ja oavsett om man är politiker, journalist, polis, objekt för nedrigt beteende, anhörig eller allmänhet så är det inte svårt att se att det är många som har haft ett finger med i det spel som har utvecklats till ”Borg-gate” eller ”fylleskandalen”.

Avvägningen är svår

Helt klart är förstås att inget av detta hade behövt inträffa om Borg inte hade begått de här pinsamma handlingarna på skärgårdsfesten i skarven mellan juli och augusti. Men nu tycks han ha gjort det. Och då har medierna att utföra sitt värv, som ibland är synnerligen svårt. Det första är att ta reda på vad som är sant (och det är inte alltid särskilt lätt – det kan vara utmaning nog). Och när man är klar med den delen ska man ta sig an uppgift nr två: avvägningen mellan sannings- och hänsynskravet. Den är många gånger ännu svårare.

En auktoritet inom tidningsvärlden har en gång sammanfattat sin syn på pressetiken, synnerligen koncist. Han heter Hans Schöier och var ordförande i Tidningsutgivareföreningen i många år. Han beskrev pressetikens kärna i en fråga och en uppmaning: 1. Är det sant? 2. Kom ihåg att du hanterar människor!