Diverse

Hur vi uttalar namn är inte så harmlöst som det kan verka. Faktum är att ett ”felaktigt” uttal av en gata kan väcka fram starka känslor, gränsande till aggressivitet. Visst har Sverige generellt ett problem med samtalsklimatet, men när det gäller uttal av orter och gator tycks förståelsen för att frågan är komplex vara nära noll.

Språkdräkten som märks minst

Den gamle språkvårdaren Bertil Molde föreläste många gånger på Sveriges Radio på 70- och 80-talen, och hans maxim var om jag minns rätt att ”den språkdräkt är bäst som märks minst”. Det handlade här huvudsakligen om det talade språket, och Molde menade rimligen att om lyssnaren i första hand uppfattar och reagerar på innehållet i talet, och inte ordvalet, böjningarna, betoningarna och uttalen, så är språket adekvat. Då kommer berättelsen fram, och språkdräkten orsakar inte ”tjall på linjen”.

Fel i Varberg

Men vilket talspråk är det då som stör och märks minst, när det handlar om Svt och Sveriges Radio, som ju har flera miljoner lyssnare som sinsemellan är väldigt olika när det handlar om språkkunskaper, ålder, utbildning mm? Och hur ska man förfara när det finns olika uppfattningar om vilket uttal som är ”rätt”? Kan det som är fel i Varberg vara rätt i Umeå?

Ett stort medieföretag som Sveriges Radio måste ju (rimligen väl?) ha en tydlig princip när det gäller hur ord och namn ska uttalas i sändningarna. Alternativet är förstås att ha principen att var och en säger precis som den vill, helt utan styrning. Men jag bortser nu från det alternativet, och har premissen att det bör finnas en linje. Något slags princip, och frågan är hur den ska se ut.

Uttalsprincip

För egen del kan jag se att ett beslut/rekommendation i fråga om uttal av namn (exempelvis på städer, sjöar, personnamn och länder) bör ta hänsyn till dessa aspekter:

• Begriplighet
• Korrekthet (svårt begrepp som ska utvecklas)
• Störningsnivå

Det är uppenbart att lyssnarnas förmåga att uppfatta det viktiga i en nyhetstext kan försämras om reportern har ett uttal som sänker begripligheten. Det kan vara så att lyssnaren helt enkelt inte förstår vilket ord som sägs eller kanske blandar ihop ett namn och tar miste på person, för att det inte ”klickar till” i hjärnan på rätt sätt. Det kan vara så att det är ett namn som man inte känner till, eller ett namn som uttalas på ett sätt så att man inte riktigt ser namnet framför sig, det blir en ljudgröt. Allt sådant bör förstås undvikas i etermedier, om det är möjligt.

Vem bestämmer?

Korrekthet, då? Vem bestämmer vad som är korrekt, det finns ju ofta flera olika uttal parallellt – vad gör man då? Ja här är det enligt min mening nödvändigt att luta sig mot experter på språket, för vad är alternativet? Och vi har några institutioner i samhället som har till uppgift att arbeta både deskriptivt och normerande. Vi har Svenska Akademin och Språkrådet, exempelvis. Och på publicservicebolagen finns det anställda språkvårdare. Min uppfattning är att dessa parter kan och ska avgöra vad som är korrekt uttal (det kan finnas flera som är sanktionerade, men ofta finns det ett uttal som förespråkas i första hand). Det är en stor fördel om radions och televisionens röster uttalar namn på ett sätt som kan betecknas som korrekt, men det är mer än bara en fördel. Det är faktiskt fastslaget i programbolagens sändningstillstånd att de har denna uppgift, de har en plikt att använda ett korrekt och vårdat språk.

Överdrivet korrekt uttal

Och för det tredje: störningsnivån. Om ett ord uttalas ”överdrivet korrekt” så kan det faktiskt störa lyssnarna en hel del. Om jag skulle sitta i nyheterna och lära mig det exakta inhemska uttalet för ryska politiker, danska sjöar, holländska städer, gambianska fackföreningar och skotska whiskysorter och exekverade dessa med ymnigt skorrande, smackande och ach-lautande så skulle sannolikt larmklockorna (Twitter) gå varma. Nu är det inte så att alla lyssnare blir störda av samma uttal, men störningsaspekten på ordens uttal kan inte lämnas helt åt sidan.

Nå hur ska då det här tvinnas samman så att programbolagen tillmötesgår de olika kraven och behoven? Ja det är inte lätt att svara på, men en sak är jag säker på: man har inte löst problemet i dag. Det råder närmast uttalsmässig anarki i många program, och det saknas i stort sett konsekvenser för den som dristar sig till att skapa ett alldeles eget uttal. Det finns folk som uttalar Norrköping med sje-ljud i stället för tje-ljud på –köping år ut och år in. En gång hörde jag en röst i Vetenskapsradion tala om ”stjärnkraft i Skina”.

I dag har jag frågat folk på Facebook och Twitter hur de ser på uttalet av Göteborgs-Posten. Ska det låta /bosch/ eller /bårjs/ om tidningens namn? Jag har inte fått något entydigt svar, men det dök upp andra uttalsfrågor. Exempelvis råder stor oenighet om hur Stockholmsgatorna Östgötagatan och Västgötagatan ska uttalas. Det lokalt etablerade uttalet är INTE ”öschöta” och ”väschöta” utan ett stavningsenligt uttal. Det där stör många som inte är infödda i Stockholm, och många anser sig veta att Södermalmsborna ”har fel”. Men hallå – vilken blir principen om vi väljer en linje som innebär att de som bor på en viss plats inte ska ha inflytande på det uttal som ska anses korrekt? Kan jag som stockholmare sätta mig över Malmöbornas uppfattning om hur Sorgenfri bör uttalas?

Hur ska Östgötagatan uttalas?

Så hur ska nu Östgötagatan, som är en trång gata på västra Södermalm i Stockholm, uttalas? Ska Radio Stockholm uttala gatan som den har uttalats i femtio år och som står angivet som ”etablerat lokalt uttal”? Eller ska Radio Stockholm sätta sig till doms över språkbrukarna som vistas på gatan och uppfostra dem till att förändra sitt uttal? Ska Ekot, som sänder över hela Sverige, anamma det lokala uttalet eller ska Östgötagatan uttalas på olika sätt i Radio Stockholm och i P4 Extra som avlyssnas också i Norrköping och Kristianstad? (Hur ska Kristianstad uttalas av Ekot i Stockholm, förresten?)

Det är komplext med uttal. För enskilda personer kan uttal som upplevs felaktigt ge upphov till starka avståndskänslor och ett radioprograms begriplighet (och lyssnarens vilja att fortsätta lyssna med öppet sinnelag) kan sänkas till bottennivåer. Dessutom: ju fler gånger ett ”felaktigt” uttal upprepas i nationella medier, desto större risk för att störningseffekten blir stor när det korrekta uttalet används.

De nyinflyttade hånar i Haninge

Ett exempel på det senare är kommunen Haninge, söder om Stockholm. När jag jobbade på regionalradion i mitten av 70-talet (och Haninge var en kommun med rätt liten befolkning) fick jag omedelbart lära mig att kommunen uttalas /hanninge/. Det var det enda uttalet som fick användas då i Sveriges Radio, och uttalet hade mycket gamla anor. Sedan dess har massor med bostäder byggts i Haninge och tiotusentals nya invånare tillkommit. I dag har uttalat med långt ”a” blivit helt dominerande, så gott som alla uttalar /haaaaaninge/. Och det är väl okej. Men det fåniga är att de som bott sedan 50-talet i Haninge och fortsätter med det uttal som var det enda etablerade på den tiden, de blir hånade av de senare inflyttade. Måste man ändra uttalet på sin hemkommun när man blir äldre, för att det har tillkommit nya som har föredragit ett annat uttal?

Fascinerad

Det är fascinerande med ord. (Jag uttalar fascinera med sje-ljud.) Mitt credo är ett som jag har lånat av Bo Strömstedt: ”Det märkvärdiga med ord är att de betyder något.” Och det märkvärdiga med uttalen är att de också betyder något.

Lyssna gärna på min nya podd, TA MIG PÅ ORDEN! Jag och Marie Carlsson tar orden på så stort allvar att det känns i magen. Länk: https://soundcloud.com/staffan-dopping/ta-mig-pa-orden-forsta-podden