Yttrandefrihet handlar om att tillåta det obehagliga

Debatten kring boken “Rummet” illustrerar väl min syn på tryck- och yttrandefrihet (vilket är en syn som allt fler tycks opponera emot i dessa tider; hur många gånger hörs inte indignerade utrop om att obehagliga budskap och värderingar inte alls borde få uttalas?).
Jag menar, och är tack och lov inte ensam om det, att budskapen, tankefigurerna och utfallen från den identitetspolitiska gruppen bakom “Rummet” är djupt obehagliga. Bland annat finns ju rent rasistiska tankegångar, här är det inte fråga om grumliga vatten här utan det är hudfärgsfixering och Onkel Tom-beskyllningar rakt ut. Men borde deras åsikter och deras bok inte ha fått publiceras?

Kanske med undantag från det osmakliga angreppet på Qaisar Mahmood – det skulle möjligen kvalificera sig för brottsligt förtal – så menar jag att det författarna säger är sådant som “ska få sägas i offentligheten”. Alltså i den meningen att det ingår i det som ryms i vår yttrandefrihet. (På samma sätt ska det inte vara förbjudet i Sverige att uttala obehagliga budskap från andra delar av den politiska skalan.)

Motkraften ska utövas i den offentliga debatten, i form av diskussion, kritiska artiklar, utsagor på sociala medier och i debattartiklar som den i dag av Jasenko Selimovic. Det är så – i öppen debatt, så saklig och fri från personangrepp som möjligt – som vi ska lägga grunden för vårt demokratiska samhälle och motarbeta det destruktiva och det djupt omoraliska. Rummet har rätt att höja sin röst. Jag hoppas att rop på inskränkt yttrandefrihet i Sverige så småningom tystnar, men jag känner mig inte säker på det. Jag har en stark känsla av att principen om en långtgående yttrandefrihet inte är tillräckligt djupt förankrad, i synnerhet i den unga generationen.