Nyss fyllda 20 var jag sommaren 1976 vikarie på regionalradioprogrammet Stockholmsnytt (där jag hade varit praktikant under våren). Vi brukade uppmärksamma de största stjärnorna inför deras konsert på Gröna Lund. När det var dags för Birgit Nilsson, megastjärna redan då, fick jag uppdraget att försöka få en intervju med henne. Och det gick bra. Hon var på utmärkt humör, när jag intervjuade henne på hotellrummet på Grand Hotel. Strax innan hade jag frågat om jag fick säga du, och hon svarade med skratt i rösten att “Ja det går väl bra!…”

P.S På torsdag är det 100 år sedan Birgit Nilsson föddes.

I Sverige har vi lagar, och de gäller för alla. Om man bryter mot en lag kan man bli gripen, kanske till och med häktad. Ett ord som har blivit allt mer populärt är lagföra. Det ska väl tolkas som de första faserna i rättskedjan – ett ord som också har blivit flitigare nyttjat. Om bevisningen är tillräcklig kan det sluta med åtal, rättegång och fällande dom.

I språket har vi också regler, men många av dem har undantag, och en del människor anser sig ha dispens från reglerna. Ibland hänvisar man till sin dialekt.  Avvikelser och egna varianter kan också förklaras med sammanhanget och stilnivån. Det är sällan som någon försvarar sitt ord eller sin formulering med att ”jag har bristande kunskap om vad som gäller”.

Och vem är jag att döma? En helt vanlig språkspanare på landets ledande språktidning?

Men jag ska faktiskt rassla lite med handbojorna ändå. För inom kriminaljournalistiken kryllar det av språkliga dikeskörningar, syftningsfel och tokerier.

Visst förstår jag att det ofta är bråttom på redaktionerna just när ett brott eller en olyckshändelse har uppmärksammats. Men det händer att jag uppfylls av sekundärskam när jag hör eller läser termer och fraser som är alltför återkommande just på det här området. Och det är för att deras rötter är polisens och räddningstjänstens korthuggna rapportspråk, utvecklat under många år, när det vanliga kommunikationsmedlet utgjordes av knastriga radioförbindelser.

Ambitionen var knappast att föra vidare detaljer och nyanser; det gällde snarare att klargöra vilken sorts händelse det var, så att ledningscentralen kunde sända rätt resurser.

Typiska favorituttryck i denna blåljuskultur har länge varit:

personen anträffades död

okänt skadeläge

gärningsmannen greps på plats

en mansperson påträffades av en allmänhet

den misstänkte hade tillgripit ett fortskaffningsmedel

varpå blodvite uppstod

När polisens lätt daterade kriminalspråk legeras med andfådda polisreportrars blir resultatet inte sällan en smågiftig cocktail, vars bismaker de flesta nog känner igen.

Mannen avled på plats direkt efter händelsen, säger Lars Byström på Stockholmspolisen till SVT. Ett stort antal skott avlossades under jakten. – Man verkar ha skjutit väldigt mycket. Det är en hel del skott avlossade, säger Lars Byström. Hur många skott som sköts går inte att säga.

När det gäller kriminaljournalistiken lägger jag huvudansvaret på medierna, inte på polisen. Det ingår trots allt i journalisternas uppdrag att berätta soligt och begripligt, och inte låta nyhetsprosan kontamineras av gruppspråk och jargong.

Jag avslutar med en egen löpsedel. Den är ungefär lika pålitlig som alla andra löpsedlar, där ordet misstänker finns med.

Staffan Dopping misstänker:

KRIMINAL-

REPORTRAR

KAN INTE ENS

ALFABETET

Fotnot: Den här texten har tidigare publicerats i Språktidningen nr 4, 2018

I tre omgångar arbetade jag på Studio Ett. I “mittenperioden” 1994-96 sände Studio Ett också på morgonen. Det var bara en programledare och på kvällen sändes en ren repris. Signaturmusiken var också en hel annan. Här är en trailer för Studio Ett från den eran: