Ikea-morden visar journalistikens schizofreni
– Att göra kvällstidning är att vara schizofren. Så sa en på den tiden känd redaktionschef under en PK-debatt på tidigt 90-tal. Det var hans sätt att “försvara” att tidningen på den ena sidan kunde ha en djuplodande och moraliskt sammanhållen text om vikten av att inte sexualisera det offentliga rummet och på nästa uppslag inbjöd läsarna till att rösta om vilken tv-profil som man helst ville ligga med. Idag kan man, tror jag, säga att hela mediebranschen präglas av denna schizofreni.
Det chockartade dubbelmordet på Ikea i Västerås illustrerar denna kluvenhet. Dådet innehåller flera komponenter som gör nyheten större än genomsnittet. Oväntad. Två döda på en gång. En brottsplats som alla känner till (Ikea). Mystik kring motivet. Stora konsekvenser. Och politisk laddning, när det visar sig att de misstänkta gärningsmännen är eller har varit asylsökande. Det är givetvis omöjligt för svenska medier att inte skriva mycket och länge om händelsen.
Anstränger sig att inte erbjuda ammunition
Men det dröjde en bra stund innan medierna angav att de anhållna gärningsmännen har koppling till ett asylboende. I den atmosfär som råder i Sverige sedan flera år blir brottet omedelbart ett väsen som olika aktörer i samhället försöker nyttja för att åsamka sin ideologiska fiende skada, och det framgår på olika sätt att många redaktioner anstränger sig för att i rapporteringen inte erbjuda migrationspolitisk ammunition i onödan. Samtidigt innebär nyhetsjournalistikens behov av att vara snabb gång på gång att hörsägen och obekräftade uppgifter smyger sig in i artikeltexterna; det tycks inte finnas någon rimlighet i att vila på hanen och invänta bekräftelse eller fylligare kunskap om det som skett. Bråttom bråttom – och det är samma sak som att det spektakulära, det obegripliga och det förskräckliga tidigt får fäste i mediebilden.
Ett märkligt inslag i nyhetsfabrikerna är de ”obligatoriska” uppföljningsartiklarna där en forskare får slå fast att den aktuella händelsen är oerhört ovanlig och att den på intet sätt kan sägas vara uttryck för en samhällsutveckling i någon generell mening. Det borde egentligen inte behövas sådana texter, eftersom journalistikens primära beteende är att fokusera på det ovanliga, det otypiska. Man berättar i första hand om undantagen, om det som INTE beskriver hur världen ser ut.
Tar inte del av nyheter på det sättet
Ett problem är emellertid att de flesta inte läser eller tar del av nyheter på det sättet. Vår vana att nöja oss med anekdotisk evidens betyder att många tar rapporteringen om något uppseendeväckande och skrämmande som ett potentiellt uttryck för något som präglar vårt samhälle i dag. Detta vet journalisterna, men de väljer oftast att inte låtsas om det. Att de ändå både vet och bryr sig märks mest i nyhetshändelser som Ikea-mordet, där publikens tolkningar och reaktioner riskerar att gå i en riktning som står i strid med mediets mer eller mindre uttalade värdegrund. (Om nyheten hade varit att två guldsmeder var misstänkta för mord tror jag inte att någon redaktion skulle ringa upp kriminologen Jerzy Sarnecki för att få bekräftat att det inte är någon allmän trend att guldsmeder har blivit mer våldsbenägna.)
Rent allmänt gör ju journalistik mest nytta om den är korrekt och balanserad, det är i alla fall min egen uppfattning. Och samtidigt förstår ju alla att risken för att den är något helt annat blir överhängande när trycket på att få fram nya fakta är så starkt som i den nu aktuella Ikea-tragedin. Jag har ingen lösning på det här, jag vill bara sätta ord på mina observationer eftersom det säger en del om journalistikens problem och egenart.
Sarnecki kommer undan
En sista reflektion är att det som Jerzy Sarnecki säger i DN-intervjun idag sannolikt skulle kunna leda till drev och sociala medier-raseri om det hade varit någon annan som hade yppat orden. Sarnecki väljer ordet ”ärende” för det fasansfulla som skedde på porslinsavdelningen på Ikea i Västerås. Själv inser jag att det nog är helt vanlig forskarprosa och att han verkligen inte avser att trivialisera dubbelmordet och inte heller oron som nu finns på den asylförläggning som är föremål för nyhetsmediernas intresse. Ändå är det tänkvärt att en profil utan problem kan ”komma undan” med att benämna en tragedi ”ärende” medan samma ordval med viss sannolikhet hade genererat avgångskrav om det, exempelvis, hade sagts av en migrationsminister.
Tankar från en f d Sveriges Radio-medarbetare
Det känns inte riktigt så längre, som att de är mina vänner. För vänner snackar man ju med. Håller kanske en viss koll på, och man svarar när någon upphöjer sin stämma. Men ändå har jag själv haft den inställningen att vi är vänner – ända sedan jag slutade på Studio Ett för nästan precis tio år sedan.
Det är oerhört tyst när jag uttalar mig om Sveriges Radio och dess program, vilket jag som bekant gör med viss regelbundenhet. Och om jag skriver något mer uppmärksammat på en högprofilerad plattform, som nu i veckan på SVT Opinion, då är det dödstyst (med ett undantag).
Jag är verkligen före detta. F d medarbetare i SR. Jag ställer ibland frågan till mig själv: var det rätt att sluta som journalist 2005? Jag saknar ju direktsändningar och inte minst att intervjua. Men även om vägvalet var svårt och det inte alltid känns självklart än idag så lutar jag åt att det var rätt. Att jag inte passade för att vara anställd i Sveriges Radio är inte samma sak som att jag har tappat intresset för verksamheten eller public service. Snarare tvärtom. Skillnaden är att jag i dag inte känner mig förhindrad att tala fritt och även gå in i debatter.
Sveriges Radios senaste ”affär” är Studio Etts #skuldfrågegate. Den och tidigare affärer illustrerar en mångårig oförmåga från Sveriges Radio att driva en aktiv (och förändrande) kvalitetsdiskussion internt och att öppna fönstret mot omvärlden och medverka i en rak och lyhörd dialog med lyssnare och andra målgrupper i samhället.
Själv tillhör jag dem som lägger ner en del tid och engagemang på att diskutera vad Sveriges Radio gör och hur medarbetarna tolkar och tillämpar de stolta principerna om oberoende, saklighet, opartiskhet mm. Jag gör det i blogg, på Twitter och Facebook och i fåtaliga intervjuer.
Men det är här det kinkiga kommer. Jag finner nämligen att mina inlägg och resonemang väcker tämligen stort intresse och inte så lite bifall från ”människor i allmänhet”, men från dem som faktiskt arbetar i public serviceföretagen är benägenheten att samtala med mig nära noll. Det är helt enkelt tyst i etern när jag har publicerat en kommentar på FB eller påpekat något märkligt på Twitter eller skrivit ett längre inlägg på någon debattsajt.
Visst, det kan ju ifrågasättas om mina åsikter och tankar är så viktiga att Sveriges Radios hårt arbetande journalister och chefer ska avbryta det som de håller på med och bevärdiga en enskild lyssnare med ett svar eller någon form av respons. Men jag har ändå hypotesen att det skulle kunna vara rimligt att ett stort public serviceföretag, som säger sig värna om öppenhet och tät lyssnarkontakt, tar del av och reagerar på ett och annat av mina inlägg som handlar om företaget. Jag ser i alla fall att medarbetarna har tid och lust att upphäva sina röster för alla möjliga andra företeelser och ämnen på Twitter, Facebook, Instagram och allehanda andra plattformar.
Jag slutade inte i vredesmod på Studio Ett. Det var en fin avtackning, och jag har ännu kvar den fina mikrofonen som minne, den är fastsatt på en bit av en trädstam med en skylt som säger ”Från vännerna på Studio Ett”.
Visst har jag träffat mina tidigare kolleger (och senare anställda medarbetare) vid några tillfällen under dessa tio år (men sällan i Radiohuset utan av en slump i mer eller mindre privata sammanhang). Och två gånger har jag fått ”gästföreläsa” på ”Stora Ekot” för att berätta om de två områden där jag tycker att radion brister mest: saklighet och muntlighet. Men på det stora hela ser jag tystnad och icke-kontakt. Det är tyst från Ekot, Studio Ett, P1-morgon. Jag har omnämnt Ekot och de andra redaktionerna hundratals gånger på Twitter, men får i 95 procent av fallen inget svar.
Inte ens mina många Facebookvänner, som jobbar på Sveriges Radio, reagerar. När jag diskuterar SR i offentligheten är det många som vill vara med och samtala eller tillägga saker – men inte de som finns på programföretaget.
Det här har fått mig att fundera (för tystnaden från SR gör ju att jag får gissa och spekulera, vilket jag normalt avskyr). Vad kan det bero på att mina kommentarer (och det förekommer positiva inspel också) bemöts med tystnad? Kan det bero på att
- de som tar del av det jag skrivit inte förstår vad jag menar
- medarbetare känner att de riskerar att kränka kolleger
- SR-anställda tror eller anser att jag har en skum agenda
- mina tankar och texter är meningslösa eller korkade
- eftersom jag är PR-konsult i dag så är mina synpunkter på SR per definition irrelevanta
Eller kan tystnaden bero på att
- Sveriges Radio sedan länge präglas av en tystnadens kultur?
En och annan kanske tolkar mina rader som att jag är bitter för att jag ”inte får vara med” längre eller att jag ångrar att jag lämnade journalistiken för tio år sedan och gick in i PR-branschen. Men jag kan försäkra er att det inte är på det viset (även om jag saknar direktsändningarna). Nej, så här är det:
- Jag är tacksam för att jag fick vara med om en oerhörd utveckling inom radion och att jag hann sätta en del avtryck i både lokal och nationell radio
- Jag är glad för att jag har sluppit ut ur den ”bur av tystnad” som jag tyckte hade ett hårt grepp om hela Radiohuset (ända sedan jag började på Studio Ett i januari 1993)
- Jag har nu i ett antal år försökt stimulera till en livligare diskussion om public servicebolagens program och rapportering, jag har inte lyckats åstadkomma någon påtaglig islossning men jag har i varje fall försökt
- Jag är lika intresserad av medier och journalistik i dag som när jag själv var journalist. I dag kan jag skriva vad jag tycker utan att känna skeptiska blickar från chefer eller arbetskolleger, och jag vet att jag har gjort det i akt och mening att bidra till ett samtal som kunde leda till att Sveriges Radio ännu bättre än i dag lever upp till sitt uppdrag
- Visst hade det varit roligare om kulturen i Radiohuset hade varit öppnare och mindre åt det lättkränkta hållet, men jag har i alla fall upphöjt min röst och tagit min del av ansvaret för att möjliggöra en dialog
Jag inser att de senaste dagarna har varit plågsamma för många på Studio Ett, som en följd av #skuldfrågegate. Jag förstår att några kan ha mått mycket dåligt och kanske till och med varit rädda – för det är obehagligt att hamna i något som liknar ett drev. Men det är knappast ett recept för framtiden att stänga dörren och bestämma sig för att omvärlden är ond och destruktiv. Det kan ju hända att vi som lyssnar på programmen kan ha något vettigt att bidra med, ja även en sån som jag som en gång var kollega till dagens programmedarbetare.
Så jag upprepar det som jag sagt och skrivit förr; det är dags för ett ärligt och kraftfullt värdegrundsarbete på Sveriges Radio.
- Om man påstår sig vilja vara öppen och lyssnande så kan det krävas förändringar för att bli det på riktigt.
- Om man säger att man ska vara opartisk så kan det vara klokt att genomföra utbildningar och egen-granskningar så att personalen så småningom får en gemensam bild av vad det innebär
- Om man påstår att man är bättre än andra på faktakontroll och verifiering så är det klokt att reflektera över sina arbetsmetoder och undersöka om man lever som man lär
Visst finns det en risk att jag tröttnar. Jag är inte monologtypen. Men jag kommer förmodligen att fortsätta ha offentliga synpunkter på Studio Ett och andra program från public serviceföretagen. Inte bara för att det ligger i min natur att vilja uttrycka mina åsikter. Inte bara till följd av mitt eget behov av att synas och ta en plats i offentligheten. Utan för att jag tror att det vore bra om fler tog till orda och bidrog till en konstruktiv, saklig och livlig debatt om SR och SVT.
Den som uttrycker kritik och föreslår förändringar kanske visar sig vara en vän när allt kommer omkring.
Om priser och sånt
Den 20 november vet ni och jag vilken placering jag har fått i Cisions inflytandepris på Spinngalan, jag vet att jag för tredje året i rad tillhör topp 5.
Jag är mycket glad att alls vara nominerad. Även om jag inte utesluter möjligheten till en förstaplacering bedömer jag det som osannolikt. Jag har för låg periodicitet och interaktion med andra på min hemsida. Dessutom är mitt användande av sociala medier till 99 procent inriktat på att ha kul och få bekräftelse och dialog, inte att uppnå resultat som har med mitt PR-arbete att göra.
Men nog spelar sociala medier en stor roll i mitt liv. Det blir roligare, helt enkelt.
Har jag normaliserat rasism nu?
Jag är måttligt förtjust i grundtanken bakom den allt synligare opinion som vill lägga större uppmärksamhet kring ”ras” och hudfärg och inte mindre. Skälet är helt enkelt att jag anser att rasism bäst undviks genom att vi i debatten avstår från att kategorisera oss själva och våra medmänniskor i hudfärgstermer. Detta innebär att jag inte gör vågen när termer som vithetsnormen, normalisering och rasifierad grasserar i det offentliga samtalet.
Jag har varit med på Almedalsveckan tio gånger, och det främsta skälet till att jag tycker så mycket om den här mötesplatsen är att den bygger på öppna samtal, diskussioner där alla – precis alla – är lika välkomna och där vi gemensamt söker finna en grund för demokratiska samtal. ”Här är icke jude eller grek”.
Jag har i dag fått kritik av Kawa Zolfagary (grundaren av ”Vita kränkta män”), som har skrivit en text på Aftonbladets Politism med rubriken ”Inga vita män får läsa denna text”. Bakgrunden är ett seminarium som föreningen ”Rummet” höll i Visby i går, lördag. Det var annonserat som en antirasistisk utvärdering av veckan. ”Rummet med inbjudna gäster kommer att diskutera, analysera och recensera Almedalsveckan utifrån ett antirasistiskt perspektiv. Vilka kom till tals? Vad glömdes bort? Hur har politiker, organisationer och media behandlat antirasismen? Och vad säger det om hur antirasistisk kamp värderas i Sverige?”. Arrangemanget ingick alltså i Almedalsveckan, som ju traditionellt förknippas med öppenhet, fokus på sakfrågor och likabehandling. Inget inträde, inga förbokade platser. Först till kvarn etc.
I morse såg jag att personer på Twitter diskuterade en händelse under seminariet. Det fanns uppgifter om att personer som betecknades som vita skulle ha ombetts att sätta sig på annan plats i lokalen för seminariet för att ge sin plats åt ”rasifierade”. De personer på Twitter av vilka jag först fick läsa om detta är konservative idédebattören Johan Lundberg och “@konsensuseliten”, som är en flitig twittrare som också hör till det borgerliga lägret. Jag försökte se på nyhetssajter om det fanns någon rapportering om detta, som i mina ögon framstod som en hudfärgsbaserad sortering av deltagare i ett Almedalen-seminarium. Men jag hade ju inte någon säker källa, och försökte på Twitter hitta tillräcklig grundinformation. Jag valde att ”retweeta” tweetar från både Lundberg och @konsensuseliten för att jag ansåg att frågan är viktig och jag ville få fler att uppmärksamma ämnet. Att jag retweetar något som har skrivits på Twitter innebär inte att jag har påstått mig ha säker information så att jag kan stå bakom allt. Men jag ser dessa tweetar som en uppmaning till engagerade medmänniskor att haja till, utforska saken för att sedan – om det visar sig befogat – diskutera händelsen i god demokratisk anda.
Men så uppfattas min ”insats” på Twitter tydligen inte av Kawa Zolfagary. För det första nämner han påståenden från en webbsida med kopplingar till ”den rasistiska rörelsen” och skriver att den är full med vinklingar och faktafel. Men sedan tillägger han att också andra personer utan ”direkt koppling till dessa hatsajter” också har spritt felaktig information, och han nämner Johan Lundberg och mig själv (min position på kommunikationsbyrån K-Street Advisors anges noga). Och textens rubrik var alltså ”Inga vita män får läsa denna text”. Men i brödtexten framgår att skribenten inte menade det, han tror bara att de vita männen inte tänker göra det. Han tänker nämligen ”skriva lite om separatism”.
Zolfagary anser att Johan Lundbergs twitterfråga ”Stämmer det att ‘vita’ fick flytta sig längst bak på Rummets seminarium om ‘rasifiering’ i Almedalen idag?” tillhör kategorin ”har du slutat slå din fru” och att Lundberg inte vill ha svar för ”sanningen spelar ingen roll här”. Vad som rör sig i Johan Lundbergs hjärna vet inte jag, men jag utesluter inte att han faktiskt kan önska att uppnå kunskap om det hela. Zolfagary ogillar att jag ”sprider vidare Lundbergs rykte” och han tycks också vara upprörd över att jag taggade tweeten med #dengodarasismen. (Jag har taggat ett antal tidigare tweetar på detta tema med just det. Något ska det stå i taggen, och det går givetvis att kritisera den om man så finner befogat.)
Därefter ”påminner sig” Kawa Zolfagary hur en liberal opinionsbildare anmält ett ABF-seminarium för att det var separatistiskt och för rasifierade. Men problemet var, enligt KZ, att det inte var separatistiskt. Det spelade ändå ingen roll för ”opionionsbildaren”, skriver han: ”Tror ni personen gick på seminariet då? De är som katter som ser en stängd dörr. De krafsar och krafsar tills du öppnar, men sen står de där, totalt ointresserade av att kliva in.”
Jag har lite svårt att följa tankegångarna. Jag är en av två personer som i texten på Politism.se utmålas som tillhörande en strömning som vill ”sabotera för en växande antirasistisk rörelse”. Ja, enligt Zolfagary handlar det om ”att neka människor trygga rum där vi kan dela med oss av våra erfarenheter utan rädsla för påhopp, trakasserier och hot”. Jag kan inte se att samtalet om särbehandling, förnedring och förtryck gynnas av att jag och andra kletas ihop med denna agenda och värderingar som ligger mycket långt från dem jag ansluter mig till. Det är sorgligt att debatten förs på det här viset. Själv försöker jag att så långt det går undvika att stämpla människor som har en annan åsikt än jag, men nu har jag än en gång stigmatiserats och beskrivits som en person som ”sprider vidare rykten från rasistiska sidor”. Jag hade inte sett någon rasistisk sida innan Zolfagary skrev så i sin artikel.
Ett problem med Rummets seminarium i Visby är att inget auktoritativt nyhetsmedium tycks ha funnit det mödan värt att beskriva det som hände. Möjligen är hela talet om att människor i lokalen sorterades efter hudfärg en anka. Och det vore ju bra om någon oberoende kraft kunde slå fast det. Men i stället för att bidra till att bringa klarhet i vad som hände väljer Kawa Zolfagary att gå på person och beskriva mig och Johan Lundberg som associerade med mörka krafter som dels har illvilliga syften, dels inte bryr sig om sanningen.
Jag tycker inte att du har grund för att påstå sådana saker, Kawa Zolfagary!
Följer Sveriges Radio verkligen demokratiparagrafen?
Jag deltar då och då i en offentlig diskussion om Sveriges Radio och Sveriges Television. Jag har alltid varit intresserad av frågor som rör saklighet och opartiskhet, men på senare tid har jag också ägnat många tankar åt den så kallade demokratiparagrafen. Den blev uppmärksammad i samband med Soran Ismail-affären och den delvis osakliga rapportering som handlade om att opartiskhetskravet skulle förhindra medarbetare att ta avstånd från rasism.
Nyligen hörde jag på ett avsnitt i en podd från Sveriges Radio, “Kvalet”. Och efter den lyssningen ställde jag en fråga på Twitter om inte programledarna i podden borde ha tillämpat demokratiparagrafen och hävdat principen om fri åsiktsbildning mm när de rapporterade om några händelser där politiker hade stoppats från att delta i planerade möten. Jag har senare blivit ombedd att framföra min fråga i mejl till Sveriges Radio, och nedanstående text är en något omarbetad version av det mejl som jag nu har skickat till programföretagets kommunikationsdirektör.
Jag har undrat över valpodden ”Kvalet” med Robin Olin och Henrik Torehammar och varför programledarna inte (såvitt jag kan höra) uttalar sig partiskt när demokratiska värden avvisas eller kränks i reportage och intervjuer. För det är nämligen vad jag anser har skett. Och jag har också i andra radiosammanhang undrat över demokratiparagrafen och i vilka sammanhang den kommer till praktiskt bruk. Jag misstänker att den i de flesta fall är en hyllvärmare. Jag kan ha fel, men det är min bedömning just nu.
Den 5 april publicerades podden ”Kvalet” med rubriken ”Vem får vara med i demokratin?”. Podden inleds med intervjuer om en kalabalik på Kungsholmens gymnasium. Oroligheterna utbröt när Sverigedemokraternas ungdomsförbund besökte skolan och elever försökte välta ett bord och tumultet ledde till att rektorn beslöt att avsluta evenemanget. I fortsatt samtal diskuteras huruvida det var rätt att SD besökte skolan och hur man ska se på de våldsamheter som medförde att ungdomspolitikerna inte kunde fullfölja bokbordsbesöket. I podden talas också en liknande händelse på Globala gymnasiet, där elever som skanderade slagord förhindrade inbjudna Sverigedemokrater från att komma in i skolbyggnaden.
Programledarna lyfter sedan frågan från ett specifikt parti och talar om principerna, om vilka röster som ska få vara med i demokratin. Men jag hör ingenstans att någon av programledarna själva tar ställning i frågan, trots att detta i högsta grad handlar om just det som demokratiparagrafen behandlar. Där står ju bl a:
”Vi ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer, varmed avses fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt och fria och hemliga val. Vi måste därför ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa idéer. Demokratin bygger på det välinformerade offentliga samtalet (prop. 2000/01:94 sid. 34). Radio och tv kan på ett väsentligt sätt bidra till den kunskap och den gemensamma värdebas som är en förutsättning för den demokratiska processen..”
I podden framförs de respektive åsikterna om det var rätt eller fel att förhindra ett visst partis ungdomspolitiker från att medverka i skolevenemang som likvärdiga. Man kan vara för och man kan vara emot. Men för min del ifrågasätter jag det. Som jag ser det borde programledarna här ha tolkat situationen och innehållet som att demokratiparagrafen borde ”utlösas”. Men de tog inte avstånd från åsikten att det kan vara befogat att handgripligen och med något som liknar underförstått hot om våld stoppa unga politiker från att komma in i en skola dit de var inbjudna. Som jag ser det är det klart att principen om ”fri åsiktsbildning” och ”det demokratiska statsskickets grundidéer” innebär att det här är en situation där programföretagets företrädare ska vara partiska. ”Vi måste alltså ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa idéer” som det heter i demokratiparagrafen.
Så min fråga är: fanns det inte skäl här att SR aktivt tog ställning för SDU:s rätt att komma in i skolan utan att hindras av mänskliga murar? Mötesfrihet, yttrandefrihet och det välinformerade offentliga samtalet är två komponenter i det demokratiska statsskickets grundidéer, och fri åsiktsbildning är också det bärande temat i Tryckfrihetsförordningen.
I samband med den stundtals hätska debatten om rasism har demokratiparagrafen kommit att omnämnas, och i det sammanhanget har många skyndat att påpeka att SR och SVT ska vara partiska mot rasistiska uttalanden om sådana framförs i sändningarna. Men de delar av paragrafen som gäller de demokratiska fri- och rättigheterna har en tendens att ignoreras av programföreträdarna, enligt min uppfattning.
Jag erinrar mig också hur SR i P1-morgon följde upp incidenten i Stockholm när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hade fått en tårta i ansiktet och en boksignering på ett torg fick avbrytas. I P1-morgon intervjuades partisekreteraren Björn Söder om tårthändelsen. Också här var programledaren till synes helt neutral i frågan huruvida det var acceptabelt eller inte att angripa partiledaren med en tårta. Ja, det var till och med så att partisekreteraren fick en fråga om det kanske hade varit så att Jimmie Åkesson genom sin och sitt partis närvaro på torget hade provocerat politiska motståndare till det som sedan skedde. Den som var offer för en (i mina ögon) odemokratisk attack mot en folkvald politiker blev alltså misstänkliggjord i en fråga från programledaren. Ingenting om någon demokratiparagraf hördes heller här.
Det är ett mångårigt intresse för i första hand saklighets- och opartiskhetsfrågor som är grunden till att jag ställer dessa frågor. Jag anser att det är mycket goda principer i de styrdokument som gäller Sveriges Radio, men jag uppfattar att de i många sammanhang tillämpas nyckfullt eller inte alls. I fråga om opartiskhet tycker jag att oklarheterna om vad det innebär i praktiken består, och i fråga om demokratiparagrafen menar jag, som framgått, att den oftast ligger kvar på hyllan. Vilket innebär att uttalanden som står i strid med fri åsiktsbildning och avståndstaganden från våld och brutalitet får framföras i sändningarna som vilken åsiktsyttring som helst. Trots att ni säger att ni ska vara partiska i dessa avseenden.
Med vänlig hälsning
STAFFAN DOPPING
PS till mina bloggläsare: Det borde inte vara nödvändigt, men jag misstänker att det ändå kan finnas skäl att här nämna att jag inte sympatiserar med Sverigedemokraternas politik. Mitt engagemang handlar om demokratiska principer i allmänhet och public service-bolagens vilja och förmåga att leva upp till sina egna löften och regler i synnerhet. Eftersom Sverigedemokraterna av många i debatten beskrivs som ett parti “som inte är som alla andra” är det särskilt intressant att se hur partiet och händelser runt det skildras och hanteras av Sveriges Radio och Sveriges Television. För det kan väl inte vara så att de grundlagsenliga fri- och rättigheterna och principen om fri åsiktsbildning ska gälla samtliga riksdagspartier utom ett?
Public service och opartiskheten – blanda inte ihop korten!
Det är många kort som kastas upp på bordet i ”debatten” om Soran Ismail och överenskommelsen om att han ska vara i karantän fram till riksdagsvalet. Dessa kort blandas sedan ihop, så att Sveriges Radio framstår som ängsligt, korkat och nästan omoraliskt. Men en del av förklaringen är också den generella åsiktifieringen av medievärlden.
Jag gör här ett försök att bena upp frågan och lägga några aspekter på debatten som rasar just nu, men jag kan inte påstå att jag sitter inne med en lösning.
I många år har det funnits en generell klausul inom public serviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television. ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion” (ur Sveriges Radios sändningstillstånd). Vad gäller programledares roll står det så här: ”I program eller inslag om kontroversiella ämnen ligger ett särskilt ansvar på programledaren. Opartiskhetskravet innebär att programledaren inte får styras av eller låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram.”
Dessa regler gäller alltid, men Sveriges Radio har i många år haft en särskilt strikt tolkning av dem i samband med allmänna val. Och eftersom det stundar Europaval i maj är det om ett par veckor dags för den strängare tolkningen. Fallet Soran Ismail har blivit symbolen för detta, sannolikt för att han är en mycket känd och respekterad person, men också för att kommunikationen runt hans ”karantän” var uppseendeväckande bristfällig. Samtidigt tycks Soran Ismail ha gjort ett val för att kunna agitera inför valet, även om han i en egen debattartikel tycks ha invändningar mot Sveriges Radios tolkning av programreglerna.
Men hur är det med Sveriges Radios hållning till sina programledare på senare år? Håller man verkligen på att programledarnas personliga uppfattning eller värdering (i kontroversiella ämnen) inte ska komma fram i program eller i andra offentliga sammanhang? Nej, jag hävdar att också Sveriges Radio i sitt utbud har blivit betydligt mer åsiktifierat och vi har också sett hur program som kan vara blandformer mellan journalistik och satir (främst i P3) dykt upp, och det är inte sällan ganska lätt för lyssnaren att förstå vilken åsikt eller sympati som programledaren har. När jag själv var programledare i radio tolkade jag dessa bestämmelser betydligt mer strikt än de flesta radioröster gör i dag. Radioledningen har alltså ”släppt iväg” sin sändande personal och den har vant sig vid att det är fritt fram att kommentera, bedöma och betygsätta personer, organisationer och uttalanden i programmen. Det tycks allt mer i radion.
En del program, särskilt i P3, har flera programledare samtidigt och karaktären på programmen är inte sällan sådan att dessa personer snarare utgör en panel eller en diskussionsklubb. Denna programutveckling har nog på flera sätt inneburit att en del av programreglerna om opartiskhet (och dessvärre nog också om saklighet) kan uppfattas som obsoleta.
En annan aspekt på den nu aktuella diskussionen har med Sverigedemokraterna att göra. Det är vanligt bland journalister att stämpla hela detta parti som rasistiskt eller i alla fall främlingsfientligt. (Det faktum att Granskningsnämnden för radio och tv för en tid sedan inte fällde ett inslag där partiet benämndes främlingsfientligt har av många tagits till intäkt för att det alltid är rätt att förse SD med denna stämpel.) Och om många journalister anser att Sverigedemokraterna är ekvivalent med rasism, då måste det väl vara i linje med programreglerna att vara tydligt emot partiet, eller hur? För det står ju också i bestämmelserna att ”den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Detta preciseras sedan till att paragrafen bl a innebär att man ska ”verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi skall också ta avstånd från rasism, våld och brutalitet. I dessa sammanhang skall vi alltså vara partiska.”
Pudelns kärna här är förstås hur det här ska tolkas och tillämpas i enskilda fall i programmen. Ska dessa regler tolkas så att det är fritt fram, eller t o m en instruktion, för programledarna att kategoriskt vara emot Sverigedemokraterna därför att partiet skulle stå för rasism (och kanske också våld och brutalitet, med tanke på ”järnrörsfilmen”)? Nej, jag anser att de inte ska tolkas så. Men jag noterar att detta är en rätt vanlig argumentationslinje i debatten. ”Eftersom vi ska vara emot rasism ska väl inte Soran Ismail stängas av för att han har tagit ställning emot rasismen och därmed Sverigedemokraterna?”
Min egen uppfattning är att programledare ska aktivt markera mot rasism, våld och brutalitet om någon person i ett program gör uttalanden som är klart uttalat stöd för rasism, våld eller brutalitet. Inte att programledaren ”opåkallat” luftar dessa värden i ett slags polemik mot gäster och intervjuade.
Men vi har flera saker här som försvårar förståelsen av dessa viktiga frågor, och därmed också bidrar till att debatten blir så snårig och delvis okunnig:
- Vad får man (konkret) som programledare säga om ett parti eller en person utan att man går över gränsen (i fråga om att låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram)?
- Ingår tonfall och röstläge i det som ska bedömas eller är det bara ordvalet som avgör om en programledare förhåller sig opartisk?
- Kan man få ta tydlig ställning emot ett parti på sociala medier om man i själva programverksamheten är återhållsam med sådant och framstår som opartisk där?
- Innebär paragrafen om att vara partisk i fråga om rasism och våld att en programledare har sanktion att särbehandla Sverigedemokraterna och regelmässigt beskriva partiet som främlingsfientligt och/eller rasistiskt?
Jag anser att de flesta chefer på Sveriges Radio har varit otydliga med dessa frågor i många år. Alla kan fraserna i högtidstalen, men när det ska uttryckas på detaljnivå är det både diffust och osäkert. När mediernas allmänna åsiktifiering har fortgått (accelererat sedan ungefär tio år) har public service inte riktigt haft sin kurs klar, och den bristande interna diskussionen har sannolikt lett till att det finns hundratals olika tolkningar bland personalen om vad reglerna innebär i praktiken.
Sammantaget: opartiskheten är en fråga där det tycks vara ett stort avstånd mellan teori och praktik. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har aktualiserat behovet av att tydliggöra vad reglerna om opartiskhet och programledares roll innebär. De tolkningar som visat sig vara rimliga måste givetvis tillämpas också, public service-bolagen måste leva som de lär och både anställda och publik måste se att det finns en koppling mellan högtidstalen och det som faktiskt kommer ut i programmen. Det är en bit kvar.