– Vad har du för livsåskådning?
Det är min startreplik om jag möter en person för första gången. Jag tycker att den är riktigt bra eftersom den inte bör försätta den jag möter i en pinsam situation, vilket annars kan inträffa om man inleder med standardreplik 1A, ”vad jobbar du med?”.
Jag frågar dels för att jag är nyfiken på vad människor bär med sig för uppfattningar och värderingar, dels för att det borde vara världens enklaste fråga. Alla har ju en livsåskådning. Eller…?
Runt 80 procent av världens befolkning tillhör någon religion. 2,4 miljarder är kristna, 1,7 miljarder är muslimer, drygt en miljard är hinduer. Sen har vi buddhister sikher, judar, zoroastrister etc etc och så finns det 700-800 miljoner människor som har icke-religiösa livsåskådningar, det vill säga utan gudsföreställningar. En av dem är sekulär humanism, och det är den som jag själv omfattar. Det är en världsomspännande livsåskådning med organisationer i ett 50-tal länder.
Man bör känna till det faktum att alla religioner också är livsåskådningar, men alla livsåskådningar är inte religioner. Sekulär humanism är alltså inte en religion. Är det därför som den är så osynliggjord i Sverige att de flesta inte ens har hört talas om den?
KUNSKAP OM VÄRLDSRELIGIONERNA
Själv var jag över 40 år gammal när jag insåg att jag hade en livsåskådning. I större delen av mitt liv hade jag definierat mig baserat på vad jag inte hade för världsbild eller föreställningar och värderingar. Jag är så gammal att jag faktiskt har haft kristendomskunskap på skolschemat, som sedan ändrades till religionskunskap. Det har ansetts viktigt i Sverige att sprida kunskap om de stora världsreligionerna. Men den ledande sekulära livsåskådningen har staten aktat sig noga för att uppmärksamma och omnämna i de flesta sammanhang. I världens mest sekulariserade land.
SVERIGE ÄR ETT U-LAND
Nog är det en paradox. Bara omkring 40 procent av Sveriges befolkning tror på gud, enligt SOM-institutet. Trots det har Svenska kyrkan över sex miljoner medlemmar. Dessutom finns det över en halv miljon som tillhör frikyrkor och andra religiösa samfund. Den del av befolkningen som bekänner sig till islam ökar år från år, och även antalet kristna går upp som en följd av migrationen. Så visst har de som säger att religion fortsätter att vara en betydande faktor i samhället rätt. Men det går knappast att komma undan att Sverige kunskapsmässigt är ett u-land i dessa frågor.
SVÄVANDE SVAR
För när jag ställer min nyfikna fråga till en ny bekantskap blir ofta svaret: ”Vad jag har för livsåskådning? eh, eh… vad menar du? Livsåskådning? Vilken svår fråga!” Det blir uppenbart att ovanan vid detta begrepp är utbredd. Men om jag preciserar frågan och undrar om vederbörande har någon religion, då vet de direkt. Oftast är svaret nej. Men om jag frågar personen om den tror att det finns någon gud, då blir hen inte sällan svävande och mumlande och kan klämma ur sig fraser som ”jag tror att Gud är kärlek”, ”Gud, det är allt som existerar” eller ”det måste finnas något större än vi själva”. Det tycks ha undgått dem att sådana svar är innehållslösa. Insikten att ”det måste finnas något större än vi själva” är förstås en truism. Ofta kommer vi inte längre, mina försök att få människan framför mig att uppnå lite högre precision brukar falla platt. Men som ovetenskaplig undersökning av allmänhetens orientering i livsåskådningsfrågor kan det väl duga.
Men dra inte iväg för långt nu; jag menar inte att det skulle vara fel att ha en uppfattning i livsåskådningsfrågor som skiljer sig kraftigt från min egen – givetvis inte. Jag är stark anhängare av religionsfrihet (på riktigt), även om det borde benämnas livsåskådningsfrihet. Men det märkliga är att många människor är så vilsna och oreflekterade – om sin egen livsåskådning.
UPPLYST OCH TOLERANT
I Sverige anser sig en stor del av befolkningen vara upplyst och tolerant. Även om det finns opinioner som är starkt fientliga till religioner, särskilt mot islam, är det i huvudsak öppenhet och tolerans som gäller. Detta är ju en viktig beståndsdel i ”de grundläggande demokratiska värdena”. Men är livsåskådningar/religioner bara något som ”andra” har?
Min tes är att alla människor har en livsåskådning, även om många inte vet om det. Och då utgår jag från definitionen ”en övertygelse eller föreställning om hur världen är utformad och de viktigaste levnadsreglerna/värderingarna för mig själv och andra människor”. Alltså dels en världsbild (en filosofisk uppfattning om hur verkligheten är beskaffad, den deskriptiva komponenten), dels en samling värderingar (den normativa komponenten).
SUPERENKEL FRÅGA I ASIEN
I stora delar av världen (tänk Asien, Afrika, Nordamerika, Mellanöstern, Sydamerika mm) är frågan ”vad har du för livsåskådning?” superenkel att svara på. En mycket stor del skulle säga kristen, muslim, hindu etc, även om en del kanske skulle svara snabbare om ordet religion funnits med i frågan. Att känna till vilken livsåskådning man omfattar är helt enkelt en självklarhet för en betydande majoritet av världens befolkning.
Men i Sverige är det många som kanske tror att de står över sånt. Eller som inte ens fattar frågan. Min uppfattning är att det hänger ihop med de här faktorerna:
- En majoritet har ingen nära koppling till någon av världsreligionerna
- De många åren med statskyrka gjorde oss religionsblinda
- Den svenska individualismen har bidragit till ”egna trosuppfattningar”
- Flum och new age har ökat på förvirring och vanföreställningar
- Religionerna bemöts med överdriven respekt och vördnad
INTE ANVÄNDBARA BEGREPP
Trots att Sverige är så sekulariserat är det vanligt i både debatt och medier att befolkningen delas upp i två grupper, troende och icketroende. Någon tydlig definition brukar inte anges, men det verkar som om många menar att begreppen är användbara och begripliga. Det anser dock inte jag. Möjligen om man preciserade sig till ”gudstroende”. Men inte heller det skulle räcka, eftersom uppdelningen blir nästan godtycklig om inte gudsbegreppet först har definierats.
VI TROR PÅ MÅNGA SAKER
För det första finns det många människor (i Sverige sannolikt minst ett par miljoner) som är medlemmar i ett religiöst samfund fast de inte tror på en gud. Alltså som inte tror på en gud i den ”klassiska” meningen: en medveten, personlig gud som kan och vill ingripa i livet på jorden i dag. Ska de räknas som troende?
För det andra finns det personer som jag själv, som är sekulära humanister, som naturligtvis tror att en sådan gud inte existerar. Men det innebär ju inte att jag inte tror en massa andra (viktiga) saker! Jag tror att världen existerar (den är inte en fantasi i min hjärna), jag tror att vetenskapen är en bra metod för att undersöka verkligheten, jag tror på demokrati och mänskliga rättigheter och jag tror att människan (som varelse) besitter förmåga att handla solidariskt och förnuftigt – åtminstone i princip. Hur adekvat är det att beskriva mig och andra med samma livsåskådning som icketroende?
ATEISM OCH AGNOSTICISM
Någon kanske undrar vart ateister och agnostiker har tagit vägen. Ja, trots att varken ateism eller agnosticism är livsåskådningar så brukar de tilldelas ett visst utrymme i skolans böcker om religionskunskap. Ateism är en term som står för uppfattningen att gud inte existerar – inget mer. Agnosticism innebär att man antingen menar att det är omöjligt att ”veta” om gud finns, att det saknar betydelse hur det är ställt med den saken eller att man inte har någon uppfattning alls. Så ateism och agnosticism ingår i en helt annan kategori än religion. Jag intresserar mig för livsåskådningar.
Nu har det här redan blivit en väldigt lång text, och jag gör nog klokast i att inte presentera alla mina tankar om det här på en och samma gång. Men jag önskar att vi i Sverige kunde få till ett offentligt samtal där vi inte talar förbi varandra. Jag önskar också att alla livsåskådningar ska likabehandlas. Och då är det viktigt att mossiga och oprecisa termer som ”icketroende” rensas bort, eftersom det blir ett hinder i dialogen och ett tillräckligt störande element för att sabotera ett angeläget och respektfullt samtal om de betydelsefulla ingredienserna i alla livsåskådningar.
ALLA HAR EN LIVSÅSKÅDNING
I bästa fall kan det också bli en stimulans för alla de människor som säger att de tror på gud men som med det menar att de gillar kärlek och vacker natur – så att de börjar se inåt med forskande blick och lär känna sina egna drivkrafter ännu bättre.
Den uppfattning som du har om hur världen ser ut (och hur människan och andra levande varelser har utvecklats) kan spela en direkt roll för hur du menar att andra människor på jorden ska behandlas. Ska abort vara tillåten? Hur ska vi göra med hedersförtryck? Ska homosexuella få gifta sig och adoptera barn? Hur ska vi organisera organdonation? Bör dödshjälp tillåtas? Alla dessa frågor hänger ihop med livsåskådningen. Din och andras.
Alla har en livsåskådning. Dags att ta reda på vilken om man är osäker.
För första gången har vi lyckats locka in en gäst till vår podd. Eshtar Faris, som älskar konst, teater och dans och synnerligen engagerad i frågor runt hedersvåld och integration. Så vi kommer in på:
Jag hoppas att det är möjligt att skriva så utan att jag därmed drar på mig ursinniga anklagelser om att ursäkta ett vidrigt beteende av en man som vi hade väntat oss bättre av.
