Några gånger mötte jag Mats Gellerfelt

Även om jag höll mig till ”traditionell nyhetsjournalistik” i början av min yrkesbana så gled jag rätt snart över till en mer lättsam och publikfriande radio. Som 24-åring fick jag ett vikariat på Radio Stockholm och efter ett drygt år av (olyckligt) arbete på nyhetsredaktionen lockades jag över till den mer pratiga och långt från underhållningsföraktande ”programredaktionen”. Jag har nog alltid varit ambivalent i fråga om hur jag skulle nyttja min professionella kompetens.

Så i början av 80-talet var det en tämligen lättviktig radioproduktion som var min bas, även om jag hade hunnit med att vara nyhetsuppläsare på TT redan vid 21 års ålder (sannolikt rekord). Radio Stockholm på 80-talet var en yster, orädd och frihetstörstande plantskola (jag talar nu ENBART om programredaktionen – nyhetsredaktionen hade frivilligt åsatt sig stränga tömmar och träns). Det här innebar att jag och flera av de andra som inte gick i Hyresgästföreningens eller Alternativ Stads ledband kastade oss ut i det pulserande Stockholm för att låta lyssnarna få del av det kalejdoskop av miljöer och aktiviteter som huvudstaden hade att bjuda på.

En av de största kulturprofilerna under sent 70-tal och tidigt 80-tal var Karl-Erik Welin. Han var konsertpianist och ”enfant terrible”. Mest känd var han för att han under en pianoafton satte i gång att vandalisera sin egen flygel med en motorsåg och slant så att han sågade sig själv i ena benet. Det sänkte inte hans varumärke. 3ab10aa1-7bbb-4c77-aa35-afe7becdcef0

Rätt tidigt under min tid på lokalradion skulle jag uppsöka en kulturinstitution där Karl-Erik Welin skulle konsertera, jag tror att det var Konserthuset. Han fick en särskild blick när han såg mig, min gissning (särskilt efteråt) är att han kände sig lockad eller attraherad av min pojkaktiga uppsyn. Han sa oerhört snabbt att jag påminde honom om en person som han ansåg sig ha en god relation till, den personen hette Mats Gellerfelt och jag hade förstås hört hans namn men visste inte riktigt hur jag skulle reagera.

Senare har jag träffat på Mats Gellerfelt i flera sammanhang, både inom radio och tv. Jag var rätt avvaktande gentemot Gellerfelt – han såg vanligen inte glad ut och jag kände instinktivt att jag var honom underlägsen i en rad avseenden. Men han var inte ovänlig, kanske han också mest var blyg – jag vet inte. Han var sannerligen inte fientlig, men han ingav mig inte en känsla av trygghet de gånger vi sågs.

Ändå var det något som jag inte kunde släppa. Han var en ”arbetarklassintellektuell”. Innan han började skriva kulturartiklar för Svenska Dagbladet arbetade han som typograf på tidningens tryckeri. Det imponerade starkt på mig.

Nu är Mats Gellerfelt död. Vi hade inte någon nära relation, men jag har många gånger – under flera decennier – funderat på hur olika vi var men också på att vi nog hade några saker gemensamt. Min egen, högst amatörmässiga fundering, är att han var smartare och mer beläst än jag men jag var nog snäppet gladare.

Han var en säregen skribent och hade en omisskännlig benägenhet att vara oliktänkande innan termen vann insteg i svensk debatt. Jag har känt ett släktskap, även om jag oftast kände en viss fruktan när jag såg hans profil på en invigning eller ett mingel. Det fanns något där, tror jag. Inte bara att Karl-Erik Welin hade ett gott öga till oss båda.