Almedalsveckan växer ännu ett år
Jag har i många år varit en hängiven anhängare av demokratiska mötesplatsen Almedalsveckan, även om jag också ser bristerna. Men jag kan inte se att det är en fördel att antalet evenemang ständigt ökar, inte minst därför att de många djuplodande seminarierna till största delen ignoreras av nästan alla medier.
Samtidigt har det funnits tecken på att veckan till slut faktiskt inte skulle växa ytterligare utan möjligen börja krympa lite. En enkät som gjordes efter förra årets Almedalsvecka tydde på att en icke obetydlig andel av arrangörerna 2015 planerade att något minska sin satsning för 2016. Men det är nu tydligt att det inte blev en minskning, utan ännu ett rekord har slagits.
Jag gillar verkligen Almedalsveckan, men jag ser problemen. Mycket av den uppseendeväckande öppenhet som många ledande politiker visade här i många år har avtagit de senaste åren. Det som rätt länga formellt benämndes ”politikerveckan” har nu blivit en tillställning där det politiska deltagandet har devalverats år för år. Och ju mindre politik det blir i Almedalsveckan, desto mindre blir det här en manifestation av ”den svenska modellen”. 
Så jag är en kritisk anhängare av Almedalsveckan. Jag tycker att det vore bättre med ettusen seminarier än 3 700, om det därmed skulle bli mer av samtal och möten. Och även om jag välkomnar att veckan utvecklas och förnyas är jag bekymrad om det blir för mycket ”Kiviks marknad”.
Trots dessa ord är det med förhoppningar och förtjusning som jag åker till Visby ännu en gång. Det är fortfarande en unik demokratisk mötesplats. Men expansion är inte ett egenvärde. Det är möten, samtal, levande diskussion. Almedalsveckan är unik. Men det är en planta som behöver vårdas. Trots vattenbristen på Gotland måste vi ägna en del möda åt att vattna mötesplatsen. Och kanske en del ogräs kan behöva ansas också.