Var finns föraktet?

Det pågår nu intensiv verksamhet för att uppståndelsen och energin kring två miljöpartistiska avhopp ska ”landa rätt”, och det sker i en mix av nyhetsproduktion och åsiktsbildning. Det är rätt intressant att se vad som lyfts fram och vilka påståenden som görs kring dels Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister, dels Yasri Khans avhopp som kandidat till Miljöpartiets partistyrelse.Karlsten Kan en troende muslim skärmdump

En rätt vanlig tolkning (både journalistik och offentlig debatt handlar numera till stor del om tolkningar) är att Kaplan och Khan har fått en mer omild behandling av sin omgivning därför att de är troende muslimer. Exempelvis ställde radioprogrammet ”Människor och tro” i veckan frågan om muslimer inte är lika välkomna som andra i maktens korridorer.

Miljöpartiets ledning har åkt politisk karusell ända sedan Mehmet Kaplan avgick i måndags. Kaplan själv har inte vidgått något allvarligt feltramp, statsministern var ytterst vag om vad som hade motiverat avgången och språkrören hyllade Kaplan i en märklig pressträff där journalisterna fick stå i kö för att, en i taget, intervjua språkrören.

Mehmet Kaplan höjdes också till skyarna av kandidaten till MP:s partistyrelse, Yasri Khan, men denne orsakade själv en ny mediecirkus när han inte ville ta TV4:s kvinnliga reporter i hand i samband med intervjun om Kaplans avgång. Och just frågan om att Khan inte vill ta kvinnor i hand har blivit den kärna som allt har snurrat kring i två dygn.

Man kan ställa två frågor kring det här: 1) Är oviljan (vägran?) att skaka hand med det ena könet ett politiskt betydelsefullt ställningstagande eller bara en harmlös sedvänja som inte är i konflikt med feminism och jämställdhet? 2) Har Khan i övrigt legitima åsikter och värderingar i en miljöpartistisk kontext?

För många debattörer har ”Kaplangate” och ”handskakningsgate” blivit en ögonöppnare, som har visat att Miljöpartiet mer eller mindre medvetet har släppt in islamism i synnerhet och unkna värderingar i allmänhet, och i ett ”öppet brev” till partiets medlemmar och sympatisörer har de två språkrören nu slagit fast att Miljöpartiet inte ska bli ”ett parti för människor med alla slags värderingar”. I texten, som i praktiken är ett policydokument, sägs det också att partiets företrädare inte ska figurera i samma sammanhang som extremister, att det alltid gäller nolltolerans mot all form av rasism och att Miljöpartiet behandlar kvinnor och män lika.

Expressens Britta Svensson skriver att de senaste dagarnas avslöjanden har öppnat en avgrund i Miljöpartiet. Och Mehmet Kaplan har inte blivit hårdare behandlad som politiker än andra. Tvärtom, enligt Svensson.

Men i dagens Göteborgs-Posten hörs ett annat ljud i skällan. Journalisten och internetkonsulten Emanuel Karlsten beskriver det som skett de senaste dagarna så här:

  • Sverige har blottat ett bottenlöst förakt för religiösa yttringar
  • Våra fördomar har fått breda ut sig, påhejat av rasister
  • Ingen har frågat Yasri Khan om hans politik, om hans syn på jämställdhet
  • Det hävdas i debatten att allt handlar om sexism
  • Det är möjligt att arbeta för ett radikalt program om diskriminering och kvinnors jämställdhet även om man av religiösa och kulturella skäl inte vill ta kvinnor i hand

Därefter lyfter Karlsten återigen upp obehagliga utfall och åsikter från en ”rasistsajt” där den bärande tanken är att muslimer inte är att lita på. Och han avslutar med att han nu är skeptisk till om en konservativ, troende muslim kan vara politiskt aktiv i Sverige. Som jag ser det saknas belägg för denna bild.

Den här veckan har det blivit klart för allt fler att det har funnits personer med starkt islamistiska värderingar som har haft förtroendepositioner i Miljöpartiet. Dessa värderingar är i konflikt med flera grundläggande demokratiska värden, och i synnerhet jämställdhet och likabehandling. Så som jag ser det talar vi här om viktiga sakfrågor. Blottar det ett ”bottenlöst förakt” mot religiösa yttringar? Nej knappast. Jo, möjligen religiösa yttringar som ligger till grund för diskriminering. Men i så fall är föraktet motiverat av att man är emot diskriminering, oavsett om generatorn bakom är en religion eller gammaldags kvinnohat.

I en diskussion om livsåskådningars effekt på individer och samhälle, som jag deltog i på S:ta Katharinastiftelsen för två månader sedan, medverkade också Yasri Khan. Han hade då väldigt svårt att klart och reservationslöst ta avstånd från att Saudiarabien avrättar ateistiska bloggare. Som jag ser det visade han där en politisk ståndpunkt i en viktig fråga, nämligen yttrandefrihet. Och den ståndpunkten var inte förenlig med ”grundläggande demokratiska värden”.

Yasri Khan har också ifrågasatt den svenska kritiken mot terrorresor och har ofta bemött kritik i sakfrågor med att den skulle vara islamofob. (Den inställningen och andra närliggande frågor har jag och Christer Sturmark resonerat om i vår “Podden på tiden” som publicerades igår.)

Jag kan helt enkelt inte finna att de senaste dagarnas händelser är ett uttryck för ett djupt och obehagligt förakt för religioner eller religiösa yttringar i Sverige. Och det är förstås gynnsamt för vårt offentliga samtal om det baseras på en saklig skildring av verkligheten. Kanske de senaste politiska avhoppen – och bevakningen av Miljöpartiet – i själva verket handlar om att vi är på väg att börja behandla människor lika?