Onödan av att gulla med dialekter v/s vikten av att inte vara ett arsle – i dessa ringhörnor börjar vi Dialektpodden … men vi landar i någon sorts inte onödigt stort men dock samförstånd.
Innan dess avhandlar vi isoglosser, semipornografiska börsnoteringar och infallsvinklar på Vänern. Välkomna till ärans och hjältarnas podd!
För den som till äventyrs kan föredra att ta del av mitt blogginlägg i ljudlig version finns det här i mp3-format. Sju minuter! (Klicka på “Läs hela inlägget”)
Det pågår nu intensiv verksamhet för att uppståndelsen och energin kring två miljöpartistiska avhopp ska ”landa rätt”, och det sker i en mix av nyhetsproduktion och åsiktsbildning. Det är rätt intressant att se vad som lyfts fram och vilka påståenden som görs kring dels Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister, dels Yasri Khans avhopp som kandidat till Miljöpartiets partistyrelse.
En rätt vanlig tolkning (både journalistik och offentlig debatt handlar numera till stor del om tolkningar) är att Kaplan och Khan har fått en mer omild behandling av sin omgivning därför att de är troende muslimer. Exempelvis ställde radioprogrammet ”Människor och tro” i veckan frågan om muslimer inte är lika välkomna som andra i maktens korridorer.
Miljöpartiets ledning har åkt politisk karusell ända sedan Mehmet Kaplan avgick i måndags. Kaplan själv har inte vidgått något allvarligt feltramp, statsministern var ytterst vag om vad som hade motiverat avgången och språkrören hyllade Kaplan i en märklig pressträff där journalisterna fick stå i kö för att, en i taget, intervjua språkrören.
Mehmet Kaplan höjdes också till skyarna av kandidaten till MP:s partistyrelse, Yasri Khan, men denne orsakade själv en ny mediecirkus när han inte ville ta TV4:s kvinnliga reporter i hand i samband med intervjun om Kaplans avgång. Och just frågan om att Khan inte vill ta kvinnor i hand har blivit den kärna som allt har snurrat kring i två dygn.
Man kan ställa två frågor kring det här: 1) Är oviljan (vägran?) att skaka hand med det ena könet ett politiskt betydelsefullt ställningstagande eller bara en harmlös sedvänja som inte är i konflikt med feminism och jämställdhet? 2) Har Khan i övrigt legitima åsikter och värderingar i en miljöpartistisk kontext?
För många debattörer har ”Kaplangate” och ”handskakningsgate” blivit en ögonöppnare, som har visat att Miljöpartiet mer eller mindre medvetet har släppt in islamism i synnerhet och unkna värderingar i allmänhet, och i ett ”öppet brev” till partiets medlemmar och sympatisörer har de två språkrören nu slagit fast att Miljöpartiet inte ska bli ”ett parti för människor med alla slags värderingar”. I texten, som i praktiken är ett policydokument, sägs det också att partiets företrädare inte ska figurera i samma sammanhang som extremister, att det alltid gäller nolltolerans mot all form av rasism och att Miljöpartiet behandlar kvinnor och män lika.
Expressens Britta Svensson skriver att de senaste dagarnas avslöjanden har öppnat en avgrund i Miljöpartiet. Och Mehmet Kaplan har inte blivit hårdare behandlad som politiker än andra. Tvärtom, enligt Svensson.
Men i dagens Göteborgs-Posten hörs ett annat ljud i skällan. Journalisten och internetkonsulten Emanuel Karlsten beskriver det som skett de senaste dagarna så här:
Därefter lyfter Karlsten återigen upp obehagliga utfall och åsikter från en ”rasistsajt” där den bärande tanken är att muslimer inte är att lita på. Och han avslutar med att han nu är skeptisk till om en konservativ, troende muslim kan vara politiskt aktiv i Sverige. Som jag ser det saknas belägg för denna bild.
Den här veckan har det blivit klart för allt fler att det har funnits personer med starkt islamistiska värderingar som har haft förtroendepositioner i Miljöpartiet. Dessa värderingar är i konflikt med flera grundläggande demokratiska värden, och i synnerhet jämställdhet och likabehandling. Så som jag ser det talar vi här om viktiga sakfrågor. Blottar det ett ”bottenlöst förakt” mot religiösa yttringar? Nej knappast. Jo, möjligen religiösa yttringar som ligger till grund för diskriminering. Men i så fall är föraktet motiverat av att man är emot diskriminering, oavsett om generatorn bakom är en religion eller gammaldags kvinnohat.
I en diskussion om livsåskådningars effekt på individer och samhälle, som jag deltog i på S:ta Katharinastiftelsen för två månader sedan, medverkade också Yasri Khan. Han hade då väldigt svårt att klart och reservationslöst ta avstånd från att Saudiarabien avrättar ateistiska bloggare. Som jag ser det visade han där en politisk ståndpunkt i en viktig fråga, nämligen yttrandefrihet. Och den ståndpunkten var inte förenlig med ”grundläggande demokratiska värden”.
Yasri Khan har också ifrågasatt den svenska kritiken mot terrorresor och har ofta bemött kritik i sakfrågor med att den skulle vara islamofob. (Den inställningen och andra närliggande frågor har jag och Christer Sturmark resonerat om i vår “Podden på tiden” som publicerades igår.)
Jag kan helt enkelt inte finna att de senaste dagarnas händelser är ett uttryck för ett djupt och obehagligt förakt för religioner eller religiösa yttringar i Sverige. Och det är förstås gynnsamt för vårt offentliga samtal om det baseras på en saklig skildring av verkligheten. Kanske de senaste politiska avhoppen – och bevakningen av Miljöpartiet – i själva verket handlar om att vi är på väg att börja behandla människor lika?
I april 2016 skrev kommunikationsrådgivaren och moderatorn Erik Mattsson och jag ett inlägg i Dagens Samhälle, där vi betonade moderatorns viktiga roll under bl a seminarier under Almedalsveckan. Vi fastslog också att en moderator i första hand bör vara expert på möten och kommunikation; arrangörer som helt och hållet väljer moderator baserat på specialkunskaper i sakfrågan riskerar att få möten som inte tillmötesgår auditoriets intressen. Här är Eriks och min text:
Nu är det många som börjar känna vittringen av Almedalsveckan. Faktum är att det redan börjar bli ont om tid för aktörer som vill få effekt av sin närvaro och investeringar i Visby om de inte har nått en bra bit i förberedelserna. Men får de valuta för pengarna?
Förra året minskade investeringarna från Almedalsveckans arrangörer. Av ”professionella” Almedalsbesökare minskade intresset för att vara på plats under den seminarieintensiva sommarveckan, enligt Almedalsrapporten som i höstas presenterades av Novus, Retriever och Veckans Brief.
Även om minskningarna av både besök och investeringar var relativt blygsamma kan det inte uteslutas att de hänger samman med att en och annan har kommit till slutsatsen att det inte är värt kostnaderna.
Det vore synd om Almedalsrapporten var en första signal om att Almedalen är på väg åt fel håll. Det politiska samtalet är nyckeln till demokratin, och när den unika mötesplatsen Visby fungerar som bäst kan den liknas vid den svenska debattkulturens kronjuvel. I dessa dagar illustreras ovanligt tydligt hur centralt det är att vi förmår föra ett offentligt samtal som är sakligt och respektfullt och där människor både kommer till tals och klarar att lyssna på varandra.
Under förra årets upplaga arrangerades runt 3 400 ”programpunkter”, och mängden arrangemang och kostnaderna för hela ruljangsen är två aspekter som ständigt ifrågasätts och diskuteras. Men en fråga som sällan diskuteras är moderatorernas roll på detta torg.
Samtalsledaren är en huvudperson i de flesta seminarier, debatter och konferenser – och under Almedalsveckan i Visby prövas många i den rollen.
Almedalsveckan är en unik institution. På många sätt är det den svenska modellen som åskådliggörs genom att makthavare från både regering, riksdag och näringsliv möter motståndare, intresseorganisationer, myndigheter och akademiska experter för att diskutera aktuella samhällsfrågor. Många av seminarierna arrangeras av kommuner och statliga myndigheter, vilket betyder att mötena finansieras med skattepengar.
Men leder mötena till önskat resultat? Är det rätt aktörer och rätt frågeställningar vid seminarierna i Almedalen, och städslas personer med rätt kompetens?
LÄS MER: Almedalen är ingen Öresundsvecka
Under förra årets Almedalsvecka förvånades vi över hur olika väl förberedda mötesledarna var för sin uppgift. I Almedalen är upplägget påfallande ofta likartat: fyrtiofem minuter panelsamtal många gånger med en stor grupp panelister av vilka några knappt hinner komma till tals medan andra talar desto mer. Samtalet leds påfallande ofta inte i någon särskild riktning utan talarna lägger ut texten om sina favoritämnen och det drar än hit och än dit. Det är heller inte ovanligt att moderatorn själv förbrukar en stor del av talartiden med sina egna inlägg och synpunkter.
Sedan fanns det lyckligtvis också motsatsen: Verkliga politiska samtal med nerv och innehåll där moderatorn ställer frågor, följer upp, involverar deltagarna och skapar verkliga möten. Det är dags att börja inse att mötesledning är ett hantverk.
Varför är det så viktigt med en skicklig moderator? Vi besvarar frågan genom att ta en titt på det man kan förvänta sig att en duktig moderator kan:
• Ha en insikt i psykologiska och dramaturgiska aspekter på möten.
• Synliggöra de personer som ska delta på ”scenen”.
• Involvera mottagarna av seminariet.
• Begripliggöra, fokusera och vara ett stöd för dem som deltar.
• Driva på seminariet, hålla diskussionen kvar på spåret och skapa nerv.
• Dämpa eller justera vid behov.
• Vara kittet.
• Hålla tiden utan att vålla stress och osäkerhet.
• Lyfta fram seminariets centrala frågor mer än sig själv.
• Få publiken att känna att det var värt tiden.
Sammantaget är det rätt mycket som krävs för att ett möte ska bli bra och meningsfullt. Grundläggande är givetvis att moderatorskapet handlar om en profession och inte dekoration.
LÄS MER: Klokt att myndigheter nobbar Almedalen
En tränad mötesledare kan komma inifrån organisationen – eller utifrån. Det kan finnas fördelar och nackdelar med båda varianterna. Om ett seminarium leds av en person som har en exekutiv position i en organisation som agerar på det samhällsområde som diskussionen gäller – då finns också aspekten att moderatorn sannolikt kommer att uppfattas som jävig.
Hur ”öppet” är ett seminarium som leds av en intresseorganisations eller en statlig myndighets generaldirektör eller kommunikationschef? Hur mycket tid har en hårt arbetande vd eller myndighetschef att förbereda ett seminarium och hålla kontakt med föreläsare och debattörer?
Ibland har vi också fått intrycket att man tror att den viktigaste egenskapen hos moderatorn är att vara expert på ämnesområdet, men det finns flera uppenbara risker med detta; en expert tenderar att ställa frågor på en för hög nivå så att deltagarna inte förstår. En expert kan också frestas att själv delta i debatten och på så sätt få de andra deltagarna att försvinna.
LÄS MER: Region Västerbotten vänder inte Almedalen ryggen
Privata företag och välgörenhetsorganisationer kan väl få göra hur de vill när de utser sina moderatorer, men när seminariet ingår i en skattefinansierad verksamhet borde det vara självklart att mötesledaren väljs med samma noggrannhet som när man bestämmer syfte, frågeställning, panelister, lokal och ljudteknik. Det står något om effektivitet i förvaltningslagen, vill vi minnas.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.