Ikea-morden visar journalistikens schizofreni
– Att göra kvällstidning är att vara schizofren. Så sa en på den tiden känd redaktionschef under en PK-debatt på tidigt 90-tal. Det var hans sätt att “försvara” att tidningen på den ena sidan kunde ha en djuplodande och moraliskt sammanhållen text om vikten av att inte sexualisera det offentliga rummet och på nästa uppslag inbjöd läsarna till att rösta om vilken tv-profil som man helst ville ligga med. Idag kan man, tror jag, säga att hela mediebranschen präglas av denna schizofreni.
Det chockartade dubbelmordet på Ikea i Västerås illustrerar denna kluvenhet. Dådet innehåller flera komponenter som gör nyheten större än genomsnittet. Oväntad. Två döda på en gång. En brottsplats som alla känner till (Ikea). Mystik kring motivet. Stora konsekvenser. Och politisk laddning, när det visar sig att de misstänkta gärningsmännen är eller har varit asylsökande. Det är givetvis omöjligt för svenska medier att inte skriva mycket och länge om händelsen.
Anstränger sig att inte erbjuda ammunition
Men det dröjde en bra stund innan medierna angav att de anhållna gärningsmännen har koppling till ett asylboende. I den atmosfär som råder i Sverige sedan flera år blir brottet omedelbart ett väsen som olika aktörer i samhället försöker nyttja för att åsamka sin ideologiska fiende skada, och det framgår på olika sätt att många redaktioner anstränger sig för att i rapporteringen inte erbjuda migrationspolitisk ammunition i onödan. Samtidigt innebär nyhetsjournalistikens behov av att vara snabb gång på gång att hörsägen och obekräftade uppgifter smyger sig in i artikeltexterna; det tycks inte finnas någon rimlighet i att vila på hanen och invänta bekräftelse eller fylligare kunskap om det som skett. Bråttom bråttom – och det är samma sak som att det spektakulära, det obegripliga och det förskräckliga tidigt får fäste i mediebilden.
Ett märkligt inslag i nyhetsfabrikerna är de ”obligatoriska” uppföljningsartiklarna där en forskare får slå fast att den aktuella händelsen är oerhört ovanlig och att den på intet sätt kan sägas vara uttryck för en samhällsutveckling i någon generell mening. Det borde egentligen inte behövas sådana texter, eftersom journalistikens primära beteende är att fokusera på det ovanliga, det otypiska. Man berättar i första hand om undantagen, om det som INTE beskriver hur världen ser ut.
Tar inte del av nyheter på det sättet
Ett problem är emellertid att de flesta inte läser eller tar del av nyheter på det sättet. Vår vana att nöja oss med anekdotisk evidens betyder att många tar rapporteringen om något uppseendeväckande och skrämmande som ett potentiellt uttryck för något som präglar vårt samhälle i dag. Detta vet journalisterna, men de väljer oftast att inte låtsas om det. Att de ändå både vet och bryr sig märks mest i nyhetshändelser som Ikea-mordet, där publikens tolkningar och reaktioner riskerar att gå i en riktning som står i strid med mediets mer eller mindre uttalade värdegrund. (Om nyheten hade varit att två guldsmeder var misstänkta för mord tror jag inte att någon redaktion skulle ringa upp kriminologen Jerzy Sarnecki för att få bekräftat att det inte är någon allmän trend att guldsmeder har blivit mer våldsbenägna.)
Rent allmänt gör ju journalistik mest nytta om den är korrekt och balanserad, det är i alla fall min egen uppfattning. Och samtidigt förstår ju alla att risken för att den är något helt annat blir överhängande när trycket på att få fram nya fakta är så starkt som i den nu aktuella Ikea-tragedin. Jag har ingen lösning på det här, jag vill bara sätta ord på mina observationer eftersom det säger en del om journalistikens problem och egenart.
Sarnecki kommer undan
En sista reflektion är att det som Jerzy Sarnecki säger i DN-intervjun idag sannolikt skulle kunna leda till drev och sociala medier-raseri om det hade varit någon annan som hade yppat orden. Sarnecki väljer ordet ”ärende” för det fasansfulla som skedde på porslinsavdelningen på Ikea i Västerås. Själv inser jag att det nog är helt vanlig forskarprosa och att han verkligen inte avser att trivialisera dubbelmordet och inte heller oron som nu finns på den asylförläggning som är föremål för nyhetsmediernas intresse. Ändå är det tänkvärt att en profil utan problem kan ”komma undan” med att benämna en tragedi ”ärende” medan samma ordval med viss sannolikhet hade genererat avgångskrav om det, exempelvis, hade sagts av en migrationsminister.
