Det är inte Vilks yttrandefrihet som jag värnar

Debatten efter överfallet på Lars Vilks är yvig. I dag publicerar både Jan Guillou och Johanne Hildebrandt kolumner om efterspelet till dramat på Uppsala universitet, och huvudfrågan kokar ner till hur vi ser på den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Ingen klok debattör ifrågasätter värdet av en långt gående yttrandefrihet, men många slirar på greppet i just Vilks-fallet eftersom de ogillar hans budskap och syften. Men det är ju den sammanblandningen som är fatal.
Det är ingen svårighet att passionerat försvara yttrandefriheten när någon åsiktsmässig bundsförvant har utsatts för hot eller misshandel. Men när någon vars åsikter vi ogillar, eller ställer oss frågande till, har tystats – det är som vårt engagemang för yttrandefriheten får sitt elddop.

Det är alltså inte Lars Vilks’ yttrandefrihet som jag vurmar extra för, utan allas vår yttrandefrihet. Hur dumt jag än uttrycker mig på en scen ska jag inte få attackeras av en blodtörstig mobb. Om det finns grader i detta så har vi ju snabbt relativiserat yttrandefriheten.

Det finns klara poänger i Jan Guillous kolumn i dag. Visst hade Lars Vilks kunnat utmana andra grupper i samhället än muslimerna. Jag får också dålig smak i munnen av Vilks’ uttalanden om att det är för många muslimer i Sverige. Men om kritiken mot Vilks’ yttranden blir huvudbudskapet i en debatt om hur vi ska svara när yttrandefriheten kränks, då har vi medverkat till att ytterligare devalvera denna frihet som många medborgare har offrat livet för.

Jag har en stark känsla av att många i Sverige inte förmår uppskatta yttrandefriheten, eftersom de inte upplevt något annat. Lars Vilks behöver inte utnämnas till hjälte för att vi älskar och värderar yttrandefriheten.