Pressetik i lågsätet

Att publicera påståenden om att en människa har begått brott innebär för nästan alla människor en allvarlig publicitetsskada. Pressetik handlar om att göra en avvägning mellan det önskvärda i att undvika att vålla sådana skador å ena sidan, och värdet av att publicera viktiga och angelägna korrekta uppgifter.

I dag har en före detta polischef häktats misstänkt för bl a våldtäkt. Igår var han en “före detta hög chef i rättsväsendet”. I morse blev han före detta polischef i de flesta medier, och nu på torsdag eftermiddag är han namngiven av UNT, Expressen, Sveriges Radio m fl.

Jag är å ena sidan glad över att flera medier den här gången inte uppträder så förutsägbart som brukligt är, men jag är bekymrad över att en rad publiceringsbeslut tycks vara baserade på grumliga resonemang.

Den misstänkte personen har haft höga poster inom polisen, och har dessutom haft en stark profil i jämställdhets- och kvinnofridsfrågor. Det tycks ha påverkat en rad utgivare i deras beslut.

Om en brottsling har haft höga förtroendeposter, och har byggt sin ställning på hög moral, personlig trovärdighet och en progressiv syn i genderfrågor – då blir det givetvis “extra ohållbart” att begå våldtäkter och/eller planera våldtäkt mot minderåriga. Då är nyheten rimligen ännu större än om gärningsmannen varit en “vanlig Svensson”.

Men. Ponera att den före detta polischefen är oskyldig. Eller i alla fall att han i lagens mening inte kommer att dömas för de påstådda brotten. Då är publicitetsskadan ännu större än annars – just för att han har haft de positionerna han haft och för att han har profilerat sig i likabehandlings- och trakasserifrågor. Alltså blir det tyngre i båda vågskålarna (avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskada) när nyheten handlar om en polischef som misstänks för våldtäkt.

Av det här skälet bör utgivare fundera igenom väldigt noga när de beslutar sig för att identifiera den misstänkte. (Redan att skriva hög polischef som ofta talat om jämställdhet, och den tydliga kopplingen till Uppsalamedier var i praktiken så nära ett namngivande man kan komma.)

När nu Sveriges Radio Uppland, Expressen, UNT m fl namnger den häktade mannen så kan man ju undra om det underliggande motivet är något av:

a) Vi är rätt säkra på att han är skyldig till brotten, så då är det givet att allmänintresset vinner över integritetsbehovet hos privatpersonen. Han ska självklart dömas skyldig i domstol, men det är i det här fallet närmast en formalitet.

b) Vi har ingen aning om huruvida han är skyldig, men när de finns allvarliga brottsmisstankar mot personer som haft så höga poster som NN blir allmänintresset extraordinärt – därför publicerar vi brottsmisstankarna och bedömer att privatlivets helgd har en svagare styrka. Blotta misstanken om brott räcker här för att vi ska ta risken att kvadda hans privatliv.

c) Ja han är visserligen inte dömd än, men självaste rikspolischefen har ju redan gått ut och sagt att det hela är “förskräckligt”. Så saken verkar ju vara i det närmaste klar.

d) Vi har redan skrivit så många detaljer om honom så att det blir allt svårare att hålla honom anonym i texterna. Nu när UNT valde att namnge så gäller det att inte vara sist på tåget.

Ja, det är några tänkbara “interna” förklaringar till det som idag publiceras på nyhetsplats. Det som händer nu i medierna liknar, i mina ögon, en folkdomstol. Rapporteringen domineras helt av det som talar för att den häktade mannen är skyldig.

Det KAN vara rätt att identifera honom, med de principer som ligger till grund för pressetiken. Men då MÅSTE det vara en balanserad och allsidig rapportering, där den häktades inställning till åklagarens påståenden redovisas på ett väl synligt sätt. Det faktum att utredningen är på ett mycket tidigt stadium bör leda till att artiklarna inte redigeras på ett sätt som ger allmänheten intrycket att saken är klar.

Pressetik är inte som en lampknapp, på/av. Bör inte vara i alla fall. Pressetiken ger utgivare mycket stort ansvar, och mycket stora möjligheter, att göra nyanserade bedömningar av vad som är motiverad publicitet och vad som inte är det. De nyanserna finner jag mycket lite av i den nyhetsrapportering som jag följt fram till 17-tiden i dag.