januari 2010

Pressetik i lågsätet

Att publicera påståenden om att en människa har begått brott innebär för nästan alla människor en allvarlig publicitetsskada. Pressetik handlar om att göra en avvägning mellan det önskvärda i att undvika att vålla sådana skador å ena sidan, och värdet av att publicera viktiga och angelägna korrekta uppgifter.

I dag har en före detta polischef häktats misstänkt för bl a våldtäkt. Igår var han en “före detta hög chef i rättsväsendet”. I morse blev han före detta polischef i de flesta medier, och nu på torsdag eftermiddag är han namngiven av UNT, Expressen, Sveriges Radio m fl.

Jag är å ena sidan glad över att flera medier den här gången inte uppträder så förutsägbart som brukligt är, men jag är bekymrad över att en rad publiceringsbeslut tycks vara baserade på grumliga resonemang.

Den misstänkte personen har haft höga poster inom polisen, och har dessutom haft en stark profil i jämställdhets- och kvinnofridsfrågor. Det tycks ha påverkat en rad utgivare i deras beslut.

Om en brottsling har haft höga förtroendeposter, och har byggt sin ställning på hög moral, personlig trovärdighet och en progressiv syn i genderfrågor – då blir det givetvis “extra ohållbart” att begå våldtäkter och/eller planera våldtäkt mot minderåriga. Då är nyheten rimligen ännu större än om gärningsmannen varit en “vanlig Svensson”.

Men. Ponera att den före detta polischefen är oskyldig. Eller i alla fall att han i lagens mening inte kommer att dömas för de påstådda brotten. Då är publicitetsskadan ännu större än annars – just för att han har haft de positionerna han haft och för att han har profilerat sig i likabehandlings- och trakasserifrågor. Alltså blir det tyngre i båda vågskålarna (avvägningen mellan allmänintresse och publicitetsskada) när nyheten handlar om en polischef som misstänks för våldtäkt.

Av det här skälet bör utgivare fundera igenom väldigt noga när de beslutar sig för att identifiera den misstänkte. (Redan att skriva hög polischef som ofta talat om jämställdhet, och den tydliga kopplingen till Uppsalamedier var i praktiken så nära ett namngivande man kan komma.)

När nu Sveriges Radio Uppland, Expressen, UNT m fl namnger den häktade mannen så kan man ju undra om det underliggande motivet är något av:

a) Vi är rätt säkra på att han är skyldig till brotten, så då är det givet att allmänintresset vinner över integritetsbehovet hos privatpersonen. Han ska självklart dömas skyldig i domstol, men det är i det här fallet närmast en formalitet.

b) Vi har ingen aning om huruvida han är skyldig, men när de finns allvarliga brottsmisstankar mot personer som haft så höga poster som NN blir allmänintresset extraordinärt – därför publicerar vi brottsmisstankarna och bedömer att privatlivets helgd har en svagare styrka. Blotta misstanken om brott räcker här för att vi ska ta risken att kvadda hans privatliv.

c) Ja han är visserligen inte dömd än, men självaste rikspolischefen har ju redan gått ut och sagt att det hela är “förskräckligt”. Så saken verkar ju vara i det närmaste klar.

d) Vi har redan skrivit så många detaljer om honom så att det blir allt svårare att hålla honom anonym i texterna. Nu när UNT valde att namnge så gäller det att inte vara sist på tåget.

Ja, det är några tänkbara “interna” förklaringar till det som idag publiceras på nyhetsplats. Det som händer nu i medierna liknar, i mina ögon, en folkdomstol. Rapporteringen domineras helt av det som talar för att den häktade mannen är skyldig.

Det KAN vara rätt att identifera honom, med de principer som ligger till grund för pressetiken. Men då MÅSTE det vara en balanserad och allsidig rapportering, där den häktades inställning till åklagarens påståenden redovisas på ett väl synligt sätt. Det faktum att utredningen är på ett mycket tidigt stadium bör leda till att artiklarna inte redigeras på ett sätt som ger allmänheten intrycket att saken är klar.

Pressetik är inte som en lampknapp, på/av. Bör inte vara i alla fall. Pressetiken ger utgivare mycket stort ansvar, och mycket stora möjligheter, att göra nyanserade bedömningar av vad som är motiverad publicitet och vad som inte är det. De nyanserna finner jag mycket lite av i den nyhetsrapportering som jag följt fram till 17-tiden i dag.

Om privat offentlighet och digital vänskap

Hur offentlig är jag när jag kastar ur mig en kommentar på Facebook eller Twitter? Vad är det för typ av relation som jag har med mina över 200 “vänner” på Facebook? Är det okej att citera digitala bekanta och med deras mer eller mindre genomtänkta statusrader som bas konstruera en kulturartikel?

Jag har grubblat en del på begreppet vänskap sen jag kom med i Facebook. Först blev jag oerhört överraskad när för mig okända personer sökte kontakt för att med en knapptryckning bli min vän. Jag ombads också att “bekräfta” att vi var vänner, trots att vi i allmänhet aldrig hade setts. Länge har jag haft som huvudprincip att “ignorera” vänskapsförfrågningar om jag inte känner till personen eller uppfattar att vi har något gemensam som knyter oss samman.
Även om det nog var obetänkt av Edvard Unsgaard (som är min vän på Facebook) att uttrycka sig som han gjorde om avföringen, städerskan och arbetslinjen så blev jag inledningsvis illa berörd av att hans spontana och förmodligen lite skämtsamma statusrad på FB lyftes upp till storpolitik.
Precis som Bo Madestrand skriver i dag i DN Kultur har jag sett FB som ett “semioffentligt rum, där man kan småprata och skvallra, ungefär som på krogen”. De flesta av oss formulerar oss annorlunda om vi sitter på en barstol än om vi står i en talarstol – vilket är helt naturligt och inte automatiskt innebär att vi är oärliga i någon av situationerna.
Men räcker det att klicka på “ignorera förfrågan” från okända vänaspiranter för att undgå risken att bli “åsiktsoutad” i den stora offentligheten? Jag gissar att svaret är nej, för jag märker att min egen syn på begreppet vänskap framstår som starkt daterad när jag är i sammanhang där yngre, digitalerfarna personer dominerar.
Ändå tycker jag att det bör finnas ett slags lojalitet mellan personer som kallar sig vänner, även på Facebook. Debatt är bra, skilda åsikter är bra – men om du känner att du vill ta heder och ära av någon som du följer för att han är din vän på Facebook, då bör du nog avveckla vänskapsstatusen med en lika enkel knapptryckning som när den uppstod.
Man skadar inte sina vänner i offentligheten.
Kanske Facebook skulle skapa en ny relationskategori, vid sidan av “vännerna”. Vad sägs om “ytligt bekant utan lojalitetsplikt”?

Tvättäkta Twitter för den som gitter

Eftersom jag gillar snabbkommentarer – sådana som ligger direktsändningen nära – har jag lockats in i Twitter-världen. Jag är ren nybörjare där, men för den som vill utsätta sig för mina vakna och lagom beska iakttagelser så är det bara att FÖLJA MED. @Sdopping heter jag på Twitter.

UPPDATERING: Sedan några år har jag ändrat mitt “Twitternick” till @staffandopping.

Folk och försvar

På söndag inleds årets rikskonferens i Sälen om försvar och säkerhet. Det är i sina bästa stunder en arena för öppen, viktig och konstruktiv debatt om sådant som skapar säkerhet och stabilitet. Jag var i egenskap av Försvarsmaktens informationsdirektör med i Sälen tre år i rad, och det var en fantastisk känsla att få umgås och samtala med “försvarsetablissemanget” under flera dygn. Det surrealistiska var när jag fick klart för mig att den “nyhetistiska” skildringen av konferensen ofta uppehöll sig vid bisaker eller mer eller mindre allvarligt menade utspel men utelämnar helheten.

När Svt började sända i stort sett hela konferensen förbättrades läget, eftersom intresserad publik hade möjlighet att hänga med i diskussionerna utan att de hade valts ut, tuggats om och spottats ut i form av nyheter. Ändå har jag förståelse för om en normalorienterad medborgare har svårt att få grepp om försvars- och säkerhetsfrågorna baserat på det som kommer ut från det vackra och ombonade Högfjällshotellet.

I år har de politiska partierna höjt svansföringen i Sälen, och det är givetvis på grund av valåret. Både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är på plats (Reinfeldts favorituttryck) och jag får intrycket att socialdemokraterna kommer att förtydliga sin utrikes- och säkerhetspolitik under konferensen – Sahlins tal på måndag eftermiddag kan bli något linjetalsliknande. En analys av Isaf-uppdraget i Afghanistan med efterföljande debatt tvingar rimligen de politiska högdjuren att sätta ner foten i den omsusade frågan.

Årets konferens ska sändas i Svt Forum (vad det nu är, jag ska forska om det) men sänds också på Folk och försvars webb (www.folkochforsvar.se). Redan på söndag eftermiddag är försvarsministern och ÖB på scenen.

Tyvärr har jag en del onda aningar inför konferensen. Jag är inte säker på att valårsfeber är den energiinjektion som höjer diskussionsnivån, särskilt som svensk försvarsdebatt ofta dyker rakt ner i materielbeslut, nostalgigräl och detaljstrider, men hoppar över omvärldsanalysen och ett klargörande av vilken roll Försvarsmakten ska ha. Många tar sig friheten att formulera sina högst personliga tolkningar av båda företeelserna.

Jag har några gånger på denna plats skissat på min egen syn på de militära stridskrafternas roll i dagens Sverige. Jag har skrivit ett längre inlägg om Försvarsmaktens internationella verksamhet för ett kulturmagasin som utkommer om några veckor. Jag kommer att lägga en länk till den texten när den publiceras den 15 februari.

Under den tiden som jag var anställd i Försvarsmakten tyckte jag att den offentliga försvarsdebatten var bedrövlig. Både mediefolk och politiker bär ansvar för det (och också Försvarsmakten själv och andra centrala aktörer, givetvis). Jag ska göra vad jag kan för att bidra till att debatten närmar sig den nivå som samhällsområdets vikt motiverar.

SVT korrigerar sig – i smyg…

Sent i kväll har Svt text dramatiskt ändrat sitt innehåll i text-tvsidorna 107 och 108 om elförbrukningen. Den tidigare felaktiga informationen har bytts ut mot korrekta fakta, där relevanta effektuppgifter redovisas i stället för de tidigare hopblandningarna mellan megawatt och megawattimmar.

Det är ju bra när stora redaktioner korrigerar sig. Men det är trist att det sker helt i det tysta, för det nämns inte ett ord i texten om att Svt i många timmar har spritt helt grundlösa påståenden om energiförbrukningen under torsdagen. Jag har noll respekt för den typen av rättelser som är omöjliga att upptäcka för publiken!

Expressen höjer ribban

Albert Einstein lär ha sagt att man bör förenkla allt så långt som möjligt – men inte längre. En god princip, tycker jag. Kvällstidningarnas förenklingsvurm passerar tyvärr oftast den gränsen med råge.

Expressen lovar i dag att bli bättre på att bevaka Afghanistan. “Svenska medier har, om vi ska vara ärliga, inte varit särskilt bra på att skriva om detta”, medger chefredaktören Thomas Mattsson på sin blogg. Om en månad kommer tidningen att ha en medarbetare kontinuerligt på plats i det fattiga och av ständiga strider härjade landet.

Om man inte läser chefredaktörens blogg eller näst sista stycket i reportern Terese Cristianssons långa text i dag kan man få intrycket att tidningens afghanredaktion redan har etablerats. Men en van läsare som jag upptäcker snabbt att innehållet inte är producerat på plats, bland annat finns inga dateringsorter på de fyra tidningssidorna och merparten av bilderna är tagna av Försvarsmaktens suveräne fotograf Marco Nilsson. Även om initiativet är gott så förekommer de vanliga glidningarna och slentrianbeskrivningarna.

Isafstyrkans uppdrag beskrivs som att “skapa fred”. Hela bilden präglas av krig och fred-terminologi, vilket är ovanligt irrelevant för den här operationen. Dessutom följer Expressen sin tradition att inte informera om att omvärlden bedriver två skilda operationer i Afghanistan, varav Sverige och ett 40-tal andra länder bara ingår i den ena, alltså Isaf (som ju syftar till att stödja den afghanska lagliga regeringens uppbyggande av ett fungerande samhälle).

Rubrikmässigt blir det givetvis betydligt tristare att utgå från fakta, som innehållet i FN:s resolutioner om Afghanistan. Men det skulle onekligen höja informationsvärdet om situationen inte förenklades mer än möjligt. De centrala FN-resolutionerna handlar huvudsakligen om att verka för att afghanerna tillförsäkras demokratiska fri- och rättigheter och att lag och ordning ska råda som så snart det går ska övervakas av afghanerna själva. Att parallellt skapa säkerhet och utveckling i Afghanistan, det är vad de 500 svenska soldaternas och hela Isafs arbete går ut på.

Det förblir tyvärr nästan osynligt i medierapporteringen om Afghanistan. Och så länge en vanlig journalistisk arbetsmetod är att börja med att beställa fram klipp på det som tidigare publicerats i samma ämne – så länge hyser jag en kontrollerad pessimism om att medierna ska klara av eller ha lust att se på Afghanistan-insatsen med nya ögon.