Inte alls tråkigt pris
Säga vad man vill om Nobelpriset, men de möts alltmer sällan med gäspningar. Särskilt litteratur- och fredsprisen, förstås. Både Svenska Akademien och Stortingets Nobelkommitté har förmåga att skapa “snackisar”.
Dagens fredspris till president Obama är i mina ögon en kioskvältare, fast jag såg att en Metro-reporter hade räknat ut vem som var pristagare genom att artisterna till fredsgalan i Oslo indirekt pekade ut presidenten. Är fredspriset i allt högre utsträckning en pekpinne och en press på vinnaren att förändra sitt beteende i framtiden? Det känns inte som om det är belöningen för väl utförda fredsgärningar utan snarare en uppmaning och en restriktion inför det som komma skall.
När Peter Englund igår presenterade litteraturpristagaren Herta Müller avbröts han av stormande applåder. Trots att journalister ofta förklarar att de ska vara oberoende och inte vara supporter till någon så är det av någon anledning comme il faut i Börshuset i oktober varje år att klappa händerna åt makten. Märkligt, men lite gulligt. Det säger en hel del om litteraturprisets varumärke.
