Politik

FN är inte Nato

Nu har Lars Ohly sagt tre eller fyra gånger att den militära insatsen i Afghanistan är FN-ledd. Han är gäst i Ekots lördagsintervju och är djupt kritisk mot Sveriges militära insats i Afghanistan.

En märklig felsägning, eftersom just kopplingen till Nato varit ett huvudskäl till vänsterpartiets kritik mot Isaf-insatsen (som ju handlar om att stödja Afghanistans valda regering i arbetet att bygga upp ett fungerande samhälle). Ett FN-mandat ligger till grund för Isafs insats, men operationen leds som bekant av Nato.

Jag anser att Sverige inte för krig i norra Afghanistan. I så fall har FN:s säkehetsråd sanktionerat ett krig genom sin resolution, och sådana mål och syften ingår inte i mandatet som är till grund för Isaf.

Och civil närvaro I STÄLLET FÖR militär säkerhet låter oklokt. Den militära komponenten, som Sverige professionellt levererar sedan ett flertal år, är avsedd att möjliggöra de civila insatserna.

Vem ska betala kalaset?

Jämställdhetsministern går sin egen väg efter Micael Bindefelds famösa 50-årsfest på Mallorca. “Jag har inte för vana att betala när jag går på kalas hos vänner”, säger Nyamko Sabuni enligt Expressen. För tidningen innebär detta beslut att hon “vägrar” att betala, i motsats till Mona Sahlin och kulturministern.

Det är djärvt, kanske till och med riskabelt, av Nyamko Sabuni att stå fast vid att det är okej att låta sig bjudas på såväl fin fest som boende och resa. Men hon har onekligen en poäng. Hon och Micael Bindefeld sägs ha varit vänner sedan länge. Ja just – vänner – alltså mer än ytligt bekanta på Facebook. Jag har ett privatliv också när jag är statsråd, hävdar Sabuni. Jag gissar att Lena Adelsohn Liljeroth inte uppfattar sin relation till Bindefeld som lika nära och privat – och hon valde därför att göra en “Mona” och betalar själv för att eliminera mut- och jävsmisstankar.

Ja så länge de vet varför de har fattat sina beslut och vill och kan kommunicera kring det så är väl det mesta frid och fröjd. Jag bedömer att alla de tre politikerna har gjort rätt. Åtminstone rimligt rätt.

Sveriges fredssoldater och ord på glid

När det smäller till i Afghanistan rycker medier och politiker till och börjar tala om vårt förband i Mazar-e-Sharif i norra delen av det outsägligt fattiga och outvecklade landet. Men många av dem som skriver berättelsen om det som sker glider förrädiskt på orden.

Jag påstår inte att det är medvetet. Men tyvärr förblir Sveriges Afghanistaninsats gåtfull och svårbegriplig för en majoritet av befolkningen, trots all trycksvärta när svenska soldater öppnat eld utomlands.

Ordval och signalord

Det finns en rad oklarheter och glidningar när journalister och politiker skildrar enskilda dramatiska händelser i Afghanistan. Nästan undantagslöst bidrar de till att måla upp en icke-relevant bild av vår nuvarande säkerhetspolitik. Med nästan omärkliga ordval och signalord undviker de att berätta om det som i dag präglar Försvarsmaktens operativa verksamhet, medan inslag som sedan länge övergivits till synes lever kvar i språkbruk, faktaurval och perspektiv.

Exempel 1: Sverige deltar numera endast i multinationella insatser på det militära området. Att genomföra insatser ”tillsammans med andra” är själva grundbulten i den säkerhetspolitik som ställdes om 2003 och 2004. Det var ett kraftigt brott med det gamla, stenhårt blågula försvaret.

Blågult perspektiv

Ändå talas det ständigt om den ”svenska styrkan” i Afghanistan – som om Sverige ensamt hade att hantera säkerhetsutmaningarna i det krigshärjade landet. Ja, när det är fokus på helikopterkapacitet så ger rapporterna oftast intrycket att svenska soldater inte kan sjuktransporteras i något annat än svenska helikoptrar.

Det blågula perspektivet är påfallande dominant. SOM OM EU:S SÄKERHETSSTRATEGI FRÅN DECEMBER 2003 INTE FANNS – den som blev starten för Sveriges TILLSAMMANS MED ANDRA-strategi. Den som bl a manifesterades i Nordic Battlegroup.

Exempel 2: Sverige har inte längre ordet alliansfrihet i sin övergripande säkerhetsdeklaration, ännu mindre ”neutralitet”. Vi är ”militärt alliansfria” – ingenting annat.

Neutraliteten väcks upp på nytt

Ändå kunde vi på SVT Text-TV förra veckan läsa nyheten att försvarsminister Tolgfors, som vill närma EU till Nato, inte ser att det skulle ”påverka neutraliteten”. Ordet fanns inte med i försvarsministerns uttalanden, det fanns inte ens med i det TT-telegram som fick stor spridning. Ändå hittade en texttv-medarbetare på att belysa Tolgfors-utspelet i ljuset av ”neutraliteten”. Som avskaffades för många år sedan. Jag har också hört nyhetsankare i Svt tala om neutralitet som om det var ett uttalat mål än i dag.

Exempel 3: Den blåa baskerns era hänger kvar. Många journalister tycks tro att alla Sveriges militära utlandsinsatser är ”fredsbevarande”.

Fred kan behöva tvingas fram

Men efter Srebrenica blev det isande tydligt för världssamfundet att plikten att rädda civila liv kan vara omöjlig att upprätthålla om soldaterna bara har mandat att ”bevara freden”. Så gott som alla internationella insatser, oavsett om de har FN- eller Nato-hatt, är numera fredsframtvingande. Det är betydligt öppnare insatsregler än de som gällde förr, och det finns skäl till det. Ändå använder många journalister (och också politiker, ruskigt nog) ordet fredsbevarande om nu pågående insatser. Utan att de ens har brytt sig om att kolla.

Exempel 4: Sverige utkämpar inte ett ”krig” i Afghanistan. Vi deltar i en multinationell säkerhetsbyggande operation, som bygger på ett FN-mandat och som syftar till att möjliggöra för Afghanistans lagliga regering att bygga upp ett demokratiskt samhälle.

Isaf bygger upp ett samhälle

Det är inte svårt att läsa FN-resolutionen om vad Isaf-insatsen i Afghanistan syftar till, och de som besökt förbandet i Mazar-e-Sharif har alla kunnat se vad som är operationens fokus – nämligen att skapa säkerhet, skydda och möjliggöra humanitärt arbete och biståndsinsatser, och att utbilda och stödja landets eget samhällsbyggande. Ändå skildras operationen ofta som ”Sveriges krig i Afghanistan”. Det faktum att USA också ingår i en annan afghanoperation tas till intäkt för att beskriva Sveriges verksamhet där med samma begrepp och syften.

Nyheterna borde vara rena

Visst, det finns en debatt om de komplikationer som naturligen finns när så många utländska aktörer samtidigt verkar i ett land som Afghanistan. Bilden är inte entydig och verkligheten är inte svartvit. Men det jag kommenterar här är NYHETSRAPPORTERNA. Och de borde ju vara renade från polemiska ordval och synsätt, eller hur?

Summa summarum: Sveriges försvars- och säkerhetspolitik 2009 är en helt annan än den som gällde på 80- och 90-talen. Operationer i Afghanistan, Tchad och Aden-viken är väsensskilda från dem på Cypern och i Libanon på 80-talet, exempelvis.

För att kunna skydda civilbefolkningen krävs numera vanligen ett fredsframtvingande mandat. Operationerna har nästan undantagslöst FN-mandat, även om de skulle ledas av Nato. Svenska soldater tar betydande risker varje dag, för att bidra till arbetet för fred och stabilitet.

Allt detta görs i multinationellt samarbete, och just detta i sig bygger säkerhet och stabilitet i Sverige och i vårt närområde, enligt den säkerhetsstrategi som regeringen ställde sig bakom för cirka fem år sedan.

Jag ser inte hur svenska folket ska kunna få en realistisk bild av våra pågående militära utlandsinsatser om inte journalister och politiker slutar att glida på orden. Oavsett om det beror på okunskap eller en vilja att vrida tiden tillbaka.

Ett skarpt experiment i demokrati

Hurra för Almedalsveckan! Den pulserande mötesplatsen som bara växer år för år förtjänar beundran och stöd, men succéer som den här hamnar gärna i onåd hos förståsigpåarna. Det har blivit dags att ”ta ner” den på jorden, tycks många mena sedan flera år. Men Almedalsveckan är ett fantastiskt lyckat experiment i delaktighet och demokrati, som hela den fria världen (åtminstone våra europeiska grannar) borde ta efter.

Jag deltar i år för femte gången i evenemanget som mer och mer frigör sig från de politiska partiernas agendor. Den hette länge politikerveckan, men har ni noterat att den beteckningen har kopplats bort? Nu är det bara Almedalsveckan (men det låtsas inte TV4 och Svt Rapport om utan säger att politikerveckan har dragit i gång).

Ärrade Almedalsrävar har skaffat sig egna ”mat- och sovklockor” för en helgjuten dag i sommarfagra Visby. Efter en närande frukost i lämplig miljö är det läge att scanna dagens seminarieprogram – ibland kan dagens första seminarium kombineras med frukosten och då uppstår synergifördelar. Så fort man rör sig i centrala Visby stöter man på folk som man känner – eller gärna vill känna – och spontana möten och visitkortsbyten sker hela tiden.

Sedan börjar gissningarna om vad dagens partiledartal ska innehålla för utspel – fast det är ju redan på presskonferensen några timmar tidigare som eventuella nyheter brukar komma. Klockan 17 varje dag har PR-proffsen på Prime ett redan klassiskt rosévinsmingel, som är en utmärkt laddningsdepå . Sedan promenad till den vackra parken för själva partiledartalet. Och därefter kommer den både roliga och klargörande utfrågningen av partitalaren, oftast strålande genomförd av Lars Adaktusson under rubriken ”Efterfrågat”. Imitatören Göran Gabrielsson garanterar skrattnivån. Allt gratis, förstås.

Problemet är att det är nästan omöjligt att klämma in en middag i programmet. Särskilt om man är i Visby också för att jobba.

Men bortsett från de rent privata nytto- och glädjeämnena i ett Almedalsbesök finns också en ostridig samhällsnytta. I Visby arrangeras under denna vecka inte mindre än tusen seminarier, och så gott som alla är öppna för vem som helst. Alla är gratis, och vanliga intresserade medborgare är lika välkomna som politiker, journalister och lobbyister att komma med inlägg eller begära klarlägganden. Det är ÖPPENHET i sin prydno. Det är praktisk demokrati, där diskussion och delaktighet sitter i högsätet.

Att det är lobbyisters och PR-byråernas Mecka är i mina ögon inget som sänker betydelsen. Eftersom de flesta uppträder med öppet visir och respekterar traditionen av öppenhet och delaktighet så är det bara att tacka och ta emot. När journalister beskriver Almedalsveckan så förekommer inte sällan magsura kommentarer om att PR-maffian regerar och att det är omöjligt att ragga politiska nyheter i detta sammelsurium av möten och utspel.

Ja, om den levande demokratins högsta syfte hade varit att generera nyheter och underlätta journalistens produktionsförutsättningar – då hade kritiken varit motiverad. Men om man värdesätter medborgarens möjligheter att ta till sig fördjupad kunskap i viktiga samhällsfrågor, och själv kunna diskutera med makthavare, experter och förtroendevalda, då borde berömmet ligga närmare till hands.

Almedalsveckan är unik i hela världen. Låt inte förstelnade Janteattityder bidra till att försvaga denna fantastiskt öppna och demokratiska mötesplats!