Om privat offentlighet och digital vänskap

Jag har grubblat en del på begreppet vänskap sen jag kom med i Facebook. Först blev jag oerhört överraskad när för mig okända personer sökte kontakt för att med en knapptryckning bli min vän. Jag ombads också att “bekräfta” att vi var vänner, trots att vi i allmänhet aldrig hade setts. Länge har jag haft som huvudprincip att “ignorera” vänskapsförfrågningar om jag inte känner till personen eller uppfattar att vi har något gemensam som knyter oss samman.
Även om det nog var obetänkt av Edvard Unsgaard (som är min vän på Facebook) att uttrycka sig som han gjorde om avföringen, städerskan och arbetslinjen så blev jag inledningsvis illa berörd av att hans spontana och förmodligen lite skämtsamma statusrad på FB lyftes upp till storpolitik.
Precis som Bo Madestrand skriver i dag i DN Kultur har jag sett FB som ett “semioffentligt rum, där man kan småprata och skvallra, ungefär som på krogen”. De flesta av oss formulerar oss annorlunda om vi sitter på en barstol än om vi står i en talarstol – vilket är helt naturligt och inte automatiskt innebär att vi är oärliga i någon av situationerna.
Men räcker det att klicka på “ignorera förfrågan” från okända vänaspiranter för att undgå risken att bli “åsiktsoutad” i den stora offentligheten? Jag gissar att svaret är nej, för jag märker att min egen syn på begreppet vänskap framstår som starkt daterad när jag är i sammanhang där yngre, digitalerfarna personer dominerar.
Ändå tycker jag att det bör finnas ett slags lojalitet mellan personer som kallar sig vänner, även på Facebook. Debatt är bra, skilda åsikter är bra – men om du känner att du vill ta heder och ära av någon som du följer för att han är din vän på Facebook, då bör du nog avveckla vänskapsstatusen med en lika enkel knapptryckning som när den uppstod.
Man skadar inte sina vänner i offentligheten.
Kanske Facebook skulle skapa en ny relationskategori, vid sidan av “vännerna”. Vad sägs om “ytligt bekant utan lojalitetsplikt”?