Nätdebatt, pressetik och Publicistklubben
Jag har inte varit på PK-kvällar på minst fem år, men jag betalar min medlemsavgift sedan mer än 30 år och i kväll ska jag vara på plats. Debattemat är “press under press”, och samma titel har Publicistklubbens årsbok som kom nyligen. Samtidigt är Pressombudsmannen, PO just nu kraftigt ifrågasatt av vissa. Det är diskutabelt att hudflänga Yrsa Stenius som skett, anser jag, men givetvis är det angeläget att det pågår ett fritt samtal om den pressetik som hon är satt att övervaka. Dock är det sorgligt att så många nu anser att en avgång med buller och bång är det som bäst skulle gynna medierna och pressfriheten.
I PK:s årsbok finns det uppenbarligen en del texter som kopplar ihop snaskig och förljugen journalistik med internet, och det har retat många (unga) journalister och andra som publicerar sig på nätet. En del låter så arga på budskapen i årsboken att de tycks mixa denna känsla med sin ilska över Yrsa Stenius, som nyligen rekommenderade Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressen för deras publicering om Jan Guillous “agentskap” för KGB.
Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om – nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra. Å ena sidan allmänintresset, det vill säga folkets berättigade intresse av att få del av berättelser om verkligheten. Å andra sidan värdet av att skydda enskilda människor mot publicitetsskada – det är bevisligen så att viss publicitet skadar och ibland är det ändå rätt att trycka uppgifter, ibland inte. Avgörandet sker från fall till fall och kallas för att ta pressetiskt ansvar.
Ofta hör man företrädare för medierna motivera att det finns ett uppenbart allmänintresse för en viss nyhet. Det kan vara att en person har haft så hög profil i en generellt viktig fråga och det är därför mer “allmänintressant” än om personen varit en annan. Gott så, men de glömmer ofta att publicitetsskadan kan vara större än vanligt för just denna person, och därför måste det ske en avvägning mellan allmänintresse och publicitetsskada. Oftast väger de ansvariga utgivarna bara allmänintresset och “glömmer” att värdera nivån på den presumtiva publicitetsskadan.
Sånt här kan Yrsa Stenius utan och innan, men många journalister har en lättsinnig syn på pressetikens gnetiga vardag. Det är möjligt att Stenius inte är den bästa personen på posten som Pressombudsman. Men att hon drog en viss pressetisk slutsats om Expressens rapportering om Jan Guillous KGB-kontakter är inte ett bra skäl för att sparka henne.
Risken är dessutom att hela förtroendet för det pressetiska självsaneringssystemet far ut med badbaljan. Det var länge sedan som vi stod så nära en inskränkt tryckfrihet som just nu!
