Karin Hübinettes sorti är bara symbolik
Ja, inte är det problemfritt med public service-profiler som har band till höga politiker och andra makthavare i samhället, som statsvetaren Ulf Bjereld skriver om på Aftonbladet Debatt i dag. Men standardlösningen, både på Svt och Sveriges Radio, är att fatta ledningsbeslut med symbolisk kraft, inte att ägna sig åt de faktiska riskerna för snedvriden samhällsbevakning.
Det här leder till att företagsledningarna fokuserar på personer som syns och hörs i programmen, inte på de egentliga radio- och TV-makthavarna. Allt bygger på tesen om att Caesars hustru inte ens får misstänkas, det vill säga man stämmer i bäcken, tar det säkra för det osäkra och letar efter en mekanisk princip som kan tillämpas om det börjar osa hett. Eftersom Karin Hübinette är programledare tillhör hon den lilla grupp i publicservice-företagen som inte får ha nära släktingar på mäktiga poster i samhället.
I diskussionen efter Svt-ledningens snabba bortplockande av Karin Hübinette undrar en del över fallet Cecilia Bodström, sedan många år chef på Sveriges Radio på olika nivåer – alla med koppling till nyhets- och samhällsprogram. Hon är numera kanalansvarig på P1 och, som bekant, syster till förre justitieministern Thomas Bodström. Varför har hon fått vara kvar? Min gissning är att hon sällan hörs i radion, eftersom hon inte är programledare utan har haft formellt höga poster på radion. Alltså var det inte ett så stort problem för “förtroendet utåt”.
Några år tidigare steg socialdemokraten Hans Dahlgren i graderna inom regeringskansliet, och han är gift med reportern Eva Stenström som då var på Ekot. Den relationen ledde till en del krumbukter inom Sveriges Radio – just för att det var en person som hördes “utåt” som hade relation till en hög politiker.
I dag skriver alltså Ulf Bjereld i Aftonbladet att TV-ledningen gömmer sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (risken att tvingas intervju sin egen syster). Det giltiga skälet att plocka bort Hübinette från programledarrollen skulle ju vara om man verkligen inte trodde att hon skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt, skriver Bjereld.
Även Svt-kollegan K-G Bergström (ta inte ifrån honom hans bindestreck mellan K och G, då blir han småsur) är enligt Aftonbladet kritisk mot beslutet. “Det är ett alldeles för hårt straff”, säger han enligt tidningen. “Grymt och obarmhärtigt, säger han till Expressen. Han anser att Karin Hübinette åtminstone skulle kunna vara kvar som programledare för Agenda, som planeras längre i förväg än Aktuellt. Jag är inte säker på att K-G hade resonerat på samma sätt under den tid han var redaktör på Rapport, men i dag (när han är pensionär och gör inhopp som frilansande programledare) ställer han alltså inte upp på Caesars hustru-doktrinen.
Men historiskt är det alltså den doktrinen som har gällt. Public service-chefer gillar principer och regler som är lätta att tillämpa, för de vill till ganska högt pris undvika angrepp för att inte hålla opartiskhetens fana högt.
Själv tror allt mindre på det möjliga i att verkligen iaktta opartiskhet – och detta av två skäl. Det ena är att det är så svårt i etermedier att vara opartisk eftersom så mycket av budskapet sker med röst, blickar och andra element i kroppsspråket. Det andra skälet är att de gånger som medarbetare agerar partiskt (enligt min personliga mening) så brukar sällan någon reagera. Begreppet partiskhet/opartiskhet är helt enkelt föremål för så många olika tolkningar att det i slutändan blir mest – symbolik.
Dessutom: ju längre karriär inom stora medieföretag, desto fler kontakter får du med människor som antingen är vid makten nu eller som hamnar där efter några år. Alltså: ju mer kompetent du är som programledare, desto fler kompisar får du som du måste visa “oberoende” gentemot.
Svårt? Jepp.
UPPDATERING KL 15.23: Marianne Rundström tar Karin Hübinettes plats i Agenda. Det kommer hon att göra utmärkt. Jag känner alla de nämnda programledarna i denna bloggpost och har bra relationer till alla.
Och ett antal mediechefer sällar sig till kören av kritiker i en artikel i Expressen.
