Politikerna glömde svenska folket när de svängde om försvarspolitiken
Ja, det är ju regering och riksdag som beslutar om säkerhets- och försvarspolitiken. Försvarsmakten följer självklart statsmakternas beslut och direktiv. På senare tid tycks många svenskar yrvaket ha förstått att svenska soldater återkommande är inblandade i skarpa stridssituationer. Vår långa historia av fredsbevarande FN-insatser och fältsjukhus och gränsbevakning är väl förankrad i folkdjupet, men de senaste årens utveckling mot fredsframtvingande insatser i stridsintensiva konfliktområden har uppenbarligen varit okänd för många, vilket bidrar till att relativt många är negativa till vår närvaro i norra Afghanistan.
Häromdagen gick Svenska Dagbladet till förnyat angrepp på Försvarsmaktens informationsstab. Det är lite av en ritual att tidningens försvarsreporter Mikael Holmström riktar sin ilska mot informatörer, som han sin vana trogen anklagar för att mörka ”sanningen” om det som sker i Afghanistan. Ja, han drar sig inte ens för att påstå att min efterträdare, informationsdirektör Erik Lagersten, ljuger.
SvD påstår också att Försvarsmakten har underlåtit att informera politikerna i riksdagens försvarsutskott. De ”har inte fått någon information direkt från Försvaret om de hårda striderna i Afghanistan”, skriver tidningen. – Det känns jättejobbigt, säger en av ledamöterna i utskottet. Bilden blir att Försvarsmakten inte ens är villig att hålla landets försvarspolitiker informerade om det som sker 500 mil härifrån.
Men var det sant? Jag läser på Allan Widmans blogg att han inte har problem att få information när han vill. Han skriver att han gjorde klart för SvD:s reporter ”att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst”, skriver Widman.
Också här är alltså SvD ute och cyklar, i sin iver att kunna publicera rubriker om att Försvaret mörkade eller underlät att informera. Detta har jag utförligt kommenterat i en tidigare bloggpost.
De flesta medier har ett mönster att söka supportrar och gratulanter när de har publicerat ett scoop eller en serie artiklar som de tycker är särskilt märkvärdiga. De ringer upp några intressenter som de tror ska gilla det som tryckts.
Ibland redigeras reaktionerna så att det ska verka som om människor ställer sig bakom allt vad tidningen påstått, inklusive de vettlösa anklagelserna mot Informationsstaben om mörkning. Försvarsministern gick tidigt ut och var positiv till att SvD gav en ingående skildring av de intensiva striderna i Afghanistan. Det gillade han. Men han har inte med ett ord hållit med om att det sker en medveten mörkning. Ändå blev intryck att han ingick i jubelkören.
I kväll tar, som sagt, Svt Debatt upp Afghanistaninsatsen ur olika aspekter. Själv kommer jag huvudsakligen att ta till orda när anklagelserna om mörkning kommer upp. Som inte längre anställd i Försvarsmakten kan jag fritt uttrycka mitt hjärtas mening, och det kommer jag att göra också (om jag inte avbryts eller tystas).
Jag kommer att hävda att jag är övertygad om att Försvarsmaktens informatörer inte medvetet håller inne med information om viktiga händelser. Ledord för informationsstaben är öppenhet och proaktivitet.
Det betyder inte att informationen alltid är lättbegriplig eller fullständig. Det är i alltför hög grad militärt fikonspråk och för lite av skildringar med ett mänskligt perspektiv. Det är ett förbättringsområde.
Varför hävdar då SvD envist att informationsstaben ljuger och mörkar? Ja det har jag skrivit om tidigare. Det är EN person som påstår detta, och hans påståenden och upplevelser sprids sen med automatik i snart sagt hela Mediesverige. Det här handlar mer om en reporters lite speciella personlighet än om händelser i verkligheten.
Är detta så viktigt då? Jo reportern i fråga är en maktfaktor. Vi har så få kunniga försvarsreportrar i Sverige, så att när den kanske kunnigaste av dem alla häver ur sig våldsamma anklagelser mot Försvarsmaktens informationsstab så blir det ”en sanning” i den svenska debatten. Så stort inflytande har han, bl a till följd av att de flesta medier inte anser sig ha råd med egna, professionella försvarsjournalister.
Men i botten för den ostyriga och ryckiga svenska försvarsdebatten ligger riksdagens svek 1999 och 2004. Jag kallar det för ”svek”, eftersom jag anser att våra ledande politiker har ett ansvar att förankra sina beslut, särskilt de som kan sägas vara epokgörande. Att avskaffa invasionsförsvaret och lägga om det till ett internationellt inriktat insatsförsvar är att bryta med en era och starta en ny. Det var dumt att inte involvera svenska folket i den förändringen, och den underlåtelsen är nästan omöjlig att gottgöra i efterhand. Detta har varit mycket kostsamt för Försvarsmaktens varumärke.
