Har det blivit dålig stil att gilla god ton?
Stegade rakt in i tigerburen (Twitter) för att, lugnt och sansat, framföra min djupt kända övertygelse att det här med god ton i den allmänna debatten är någonting bra. Och med bra menar jag bra för samhället som helhet, för det offentliga samtalet, för allt det som vi har gemensamt.
Egentligen kan det ju låta som en truism. Ingen är väl egentligen emot att samtal bör föras i god ton? Men där hade jag nog tagit miste. I alla fall finns det inte så få (på Twitter, framför allt) som tar illa upp om någon säger offentligt att god ton bör eftersträvas. För min egen del försöker jag själv leva som jag lär (andra får bedöma om jag är framgångsrik). Men det händer att jag går i svaromål när jag ser inlägg som antingen går ut på att god ton är fel eller onödigt eller som i sig är konkreta exempel på motsatsen till god ton.
Och även då försöker jag förstås undvika att själv utöva det som jag tycker är antitesen till god ton. Jag försöker exempelvis att undvika:
- att kalla någon för idiot
- att ha en aggressiv attityd
- att visa förakt för en person
- att visa förståelse för hot eller våld mot meningsmotståndare
- att förlöjliga personer med andra åsikter
- att direkt eller indirekt stödja nedlåtande eller kränkande uttryck
När jag yttrade mig på Twitter skrev jag bland annat: Hjälp mig att tolka dig! Är god ton inte önskvärt? Är god ton associerat med fascism? (Det senare skrev jag som reaktion på en tweet med följande innehåll: ”God ton-fascister. Tonprivilegierade. God-ton-krävare. Tonväktare. Tonelitister * spånar från @XX_tweet)
Svaret som jag fick var att det är privilegierade som kräver god ton. (Övriga befolkningen önskar inte god ton, får man förmoda. Att jag inte ”krävt” god ton lämnar jag därhän just nu.)
Jag skrev då att jag inte höll med. Att jag trodde att personer som inte är privilegierade har allra mest att vinna på att debatter hålls i god ton. Det utspelet renderade reaktioner som:
“Jaha? Kul för dig att du kan uttala dig på vår bekostnad.”
“Du får gärna läsa på innan du börjar diskutera med mig. Kräver högre nivå än detta om jag ska svara.”
Senare kom en anklagelse om härskarteknik, och som ett brev på posten formuleringar om rasistiska och elitistiska strukturer som används för att utesluta icke-vita ur debatten.
– Efter ett antal turer drog jag mig ur vidare diskussion (utan att idiotförklara en enda människa). Men också min sorti från tråden föranledde tweetar som skuldbelade mig. Det insinuerades att jag tillhör dem som utesluter icke-vita och det gjordes genuskopplingar också.
Tja. Det händer att jag känner mig som en passerad urtidsödla, en av manschauvinism marinerad geront som inte fattar någonting. Men, jag har också stunder av självrespekt och harmoni, jag har trots allt blivit klar över en hel del om mig själv under de drygt fem decennier som jag har trampat denna jord. Jag tror inte att jag är den minst progressiva 57-åringen i detta land.
Men vad handlar detta med ”god ton” om? Hur blev det ett trigger-ord som markerar att man ställer sig på förtryckarnas sida mot marginaliserade och diskriminerade människor?
Jag läste också en krönika i Aftonbladet efter höjdhopparen Emma Green Tregaros regnbågsprotest i friidrotts-VM. Jag tillhör dem som gillar hennes hbtq-vänliga nagellacksaktion. Men slutpoängen i krönikan var att Emma under höjdhoppsfinalen bör vända sig mot läktaren med Rysslands högsta idrottspotentater. Och hon får av krönikören uppmaningen att hon ska räta på ”det längsta långfinger hon har”.
Idiotförklaringar. “Fingret” Nedlåtande tillmälen i den allmänna debatten. Jag tror instinktivt att det här är ett viktigt skäl till att många människor aldrig skulle vilja gå in i en offentlig diskussion, i alla fall inte under sitt riktiga namn. Och eftersom jag själv är övertygad om att en livaktig och bred diskussion är en nödvändig grund för en vital demokrati blir jag djupt orolig över trenderna för dagen.
Givetvis är det inte enbart tonen som är problematisk. Också självrättfärdigheten, uppfattningen att mina åsikter är de enda rätta och den som inte är med mig därmed är på fiendesidan, förgiftar samhällsatmosfären.
Och den här bilden att alla som förespråkar god ton egentligen bara vill upprätthålla pågående förtryck och är nyttiga idioter som företräder en rasistisk agenda… ja jag delar den inte – så mycket kan jag säga.
Men jag fortsätter att avstå från att idiotförklara mina medmänniskor. Och långfingret sitter bra där det sitter. Jag känner ingen impuls att räta på det. Och jag tror att god ton inte är ett verktyg för förtryck, snarare är god ton ett nödvändigt smörjmedel för att alla – precis alla – ska kunna ta plats i samhällsgemenskapen.
