Det är Pridefestival, det är schlagerkväll om ett par timmar. Och Pride håller färgen.
Det är ett par år sedan jag var här senast. Men det är bara en månad sedan jag var i Visby och Almedalsveckan, och likheterna är slående. Särskilt med hur Almedalsveckan var under “storhetstiden”, runt 2004-2008: generöst, djärvt, brokigt. Och glatt.
Här i Pride Park har Arla ställt upp en jätteko i pridefärgerna, och det finns knappt en paviljong eller en cafévagn på Östermalms idrottsplats som inte är dekorerad i rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Och det är – ursäkta det slitna uttrycket – folkfest.
Jag passerade nyss Stora scenen, där Sveriges Radio och P2 har livekonsert under Rikard Söderberghs ciceronskap. För en stund sedan sjöng Ann-Sofie von Otter “Snurra min jord” för en hänförd men solsvettig publik.
Min första Pride-upplevelse var 2005; jag hade just utnämnts till informationsdirektör i Försvarsmakten och jag inbjöds av föreningen Hof (Homosexuella och bisexuella i Försvarsmakten) att besöka Pride, som då arrangerades i Tantolunden. Att få omslutas av all denna vänlighet och bejakandet av allas rätt att älska som de vill gick rakt in i hjärtat på mig. Att Försvarsmakten hade en roll att spela i detta var också en källa till glädje, och jag kan konstatera att den stämning som jag minns från 2005 finns kvar på Östermalms idrottsplats 2018. Och Försvarsmaktens annons i programtidningen är typisk, vilket ska tolkas som beröm.
Här är både regeringskansliet och Sveriges domstolar, liksom Arbetsförmedlingen, Polisen och Agria Djurförsäkring. Det är karaoke, quiz, rådgivning och utställningar med mer eller mindre lekfulla “event” i de olika tälten. Det finns många uppfattningar om att Pride skulle ha tagits över av människor som beter sig och klär sig extremt. Jag kan bara vittna om att människorna här ser VÄLDIGT olika ut.
I Liberalernas tält stod riksdagsledamoten Barbro Westerholm och talade med besökare. Jag såg att kulturministern rör sig här också. Men det som jag direkt slås av är hur mycket Almedalen som finns i Pride Park. Men det Almedalen som var som gladast och mest frimodigt. (Jag tror inte heller att några nazister har smugit in i parken.)
För det ska påpekas att det är en rätt noggrann säkerhetskontroll inom man kommer in i parken. Den känner jag inte igen från Visby. Jag har inte heller sett några stora scener som finansieras av de stora mediehusens marknadsavdelningar. Här finns bara en stor scen, och på den står det mest operasångare.
Jag hoppas att schlagerkvällen, som är uppdelad i två akter med en lång paus i mitten, blir den inkluderande eruption som den har potential att vara. Pride är en samhällsfestival. Jag hoppas att någon från Region Gotland och de som bestämmer över Almedalen är här och samlar intryck och idéer.
