I bästa fall har en progressiv och utrensande rörelse startat på allvar. Även om #metoo-kampanjen sannolikt på marginalen kan ha triggat svagt grundade anklagelser i något fall så kvarstår helhetsintrycket att övergrepp och förtryckande kulturer har fått härska i decennier och med hundratals offer, kanske tusentals. Det gäller radio- och tv-branschen, tidningar, partipolitiken och film och teater.
Sorgligt och smärtsamt
De senaste dagarna har vittnesmålen från kvinnliga skådespelare och andra med konstnärliga uppdrag lags till de tidigare berättelserna från stora medieföretag. Uppropet är fyndigt taggat med #tystnadtagning. Ett citat ur dagens röster i Svenska Dagbladet:
Det är för sorgligt och smärtsamt att öppet erkänna hur det faktiskt ligger till: att jag aldrig kommer att arbeta med, eller ens få ett respektfullt bemötande av geniregissören för att jag inte tillät honom att tvinga sig ner i min säng. För att jag sa nej. Det vore ju att erkänna ett övergrepp.
När mer än 500 skådespelare och andra medarbetare inom film och teater samfällt protesterar mot sexuella övergrepp och sinnrika sätt att få kvinnor att tolerera de manliga “geniernas” kladdande och underförstådda sexuella krav kan vi hoppas att uppmärksamheten har nått en kritisk nivå som bör bli en vändpunkt. Även om strukturer brukar ha långa rötter är förhoppningsvis mullret från #metoo och #tystnadtagning så överväldigande och mäktigt att det påverkar i grunden. Om inte annat så måste detta ta slut.
Svingruppen är tämligen stor
En av kvalitéerna i #tystnadtagning är att uppropet inte fokuserar på att plocka ut en, två eller tre superkända alfahannar och låter dem symbolisera alla övergreppsmän. I stället är de enskilda berättelserna anonyma, och ingen pekas ut för en viss händelse eller motbjudande avskyvärdhet. Och även om jag inte tror att samtliga etablerade manliga regissörer och skådespelare har betett sig som svin är jag rätt övertygad om att svingruppen är tämligen stor.
Sluta för helvete!
Och till de svinaktiga männen som i åratal har stått för jävligheterna som kvinnorna i #tystnadtagning berättar om vill jag säga:
Sluta för helvete! Gör ett försök att avstå från att härma beteenden som ni har sett era mentorer och förebilder uppvisa mot kvinnor på och utanför scenen! Jodå, ert arbete är inte i alla avseenden möjligt att likställa med verksamheterna på kontor, reklambyråer eller metallindustrin. Men kvinnorna på era arbetsplatser är likväl kolleger, arbetskamrater. Och teater – om man ska vara lite högtidlig – handlar om att belysa och avslöja maktstrukturer, inte att befästa dem. Och det handlar om att vara professionell.
Ta ansvar för din del
Ni som tror att ni är “manliga genier” eller åtminstone har en position som skapats därför att ni är “bankable”, 
som det står i artikeln i Svd: Visa genom förmågan att tänka själv och att leva efter en moralisk kompass att ni faktiskt är något speciellt. Sluta att trakassera kvinnor!
Alla medarbetare på alla arbetsplatser utgör en del av arbetsmiljön. Ta ansvar för din del.
Budet om Rikard Wolffs död kom strax innan vi spelade in podden. Associationerna är många, bland annat om Jacques Brel.
