Minnestalet till Cornelis: “Det handlar om fylleri”
Den 12 november hölls den 29:e minneskonserten för Cornelis Vreeswijk i Katarina kyrka. I år hade jag äran att få hålla ett minnestal:
Han var i ett avseende påfallande effektiv, medborgare Cornelis Vreeswijk. Han skapade bilder och känslor – ja dofter och smaker – starkare än de flesta artister. Färgstarkare inte minst. Och samtidigt var hans visor socialreportage, snabba men knivskarpa skisser, lätt karikerade, av den ofta bistra verklighet som han kände så väl.
Men han behövde inte många ord. Jag är säker på att han var oerhört noga när han valde sina ord. Och när han strök och rensade. I sitt visknåpande måste han ha varit en petimäter. Och jag tänker zooma in på hans h
ögeffektiva användning av orden:
Personliga Person
satt en morgon vid frukostbordet
läste i morgonbladet
att det senaste lustmordet
bjöd på en mängd pikanta detaljer
mördar’n hade använt vissa attiraljer
dessa nämndes i bladet
och det var ju bra det
JAG SJUNGER EN VISA I BLÅSTEN
JAG SJUNGER EN VISA I STORM
MITT HJÄRTA ÄR SOM EN GRÅSTEN
MITT HJÄRTA HAR MIST SIN FORM
Sen spöar han sin fru med dunder och med brak
och somnar som ett svin
och vaknar som ett vrak
men se roligt de var det
Och det var ju bra det
När jag smakar på Cornelis texter, eller luktar på dem, så funderar jag på hur han egentligen gjorde för att komponera dessa ballader, grimascher och oförskämdheter. Som dels inte låter som nånting annat före honom, dels är historieberättande av högsta – eller ska vi säga – grövsta kaliber.
Vad är förklaringen till allt detta? Mitt svar är: fylleri. Den ena detaljen efter den andra målas upp på min inre scen. Cornelis sparkar i gång fantasin, och jag och ni fyller automatiskt i. Det är fylleri.
Förresten, ni har väl hört det där återkommande snacket om att svenska språket är fattigt? Ni har hört det? Cornelis Vreeswijk ensam utgör en obönhörlig falsifiering av den där hypotesen att svenskan skulle vara fattig på ord och uttryck.
Men min egen förkärlek för att vrida och vända på orden gör förstås att jag riskerar att missa det där magiska som sker när texterna framförs. Och det är väl klart att Cornelis röst och frasering, och gitarrspelet, ingår i det som gjorde honom enastående.
Dynamiken i hans röst, vad ska vi säga om den? Från ”Ett gammalt bergtroll” till ”Saskia”… från brutal granitstämma till det lenaste sammetsmjuka.
Saskia hade sovalkov
och hon var vacker när hon sov
Och vi var vakna mer än nog
Då hennes väckarklocka slog
Då hennes… väckar-… klocka slog
När Cornelis var nykläckt artist var den religiösa väckelserörelsen mycket aktiv i Sverige. Den fick sina fiskar varma i visan om tältet:
Jag gick mig ut i staden
och gissa vad jag såg?
Jomen, ett tält av stort format
som mitt i staden låg
Jag kände doft av sågspån
jag hörde orgelns brus.
Jag trodde det var cirkus
men det var Herrens hus.
Ni tror väl att jag drömde
men det var inte sant
ty jag steg in i tältet
där stod en predikant
och blickade i taket
och under mängdens stön
han knäppte sina händer
och vrålade en bön.
Cornelis var råstark som en oxe och känslig som en fjäril, för att citera Oscar Hedlund. Hans liv som professionell artist varade i 23 år; hans kropp gav upp för precis 29 år sedan idag. Och varje år firar vi Cornelis minne, både i augusti på Cornelisdagen på Mosebacke och på dödsdagen här i Katarina kyrka. Nästa år är det 30 år sedan han somnade in.
Cornelis behövde inte många ord för att på några sekunder placera oss i den där sängen där Ann-Katarin ligger utan blus och kjol, i det där brusande frikyrkotältet eller i Saskias pilsnerpang och sovalkov. Han tecknade en kristallklar, ofta burlesk – men lika gärna andlöst känslig och spröd – prickad linje.
Vi var med på noterna; vi följde den prickade linjen. Vi såg bilderna, vi förnam dofter och smaker – och vi fyllde i. Och det kommer vi alltid att göra. Det finns inget slut.