Har ni lyssnat på min nya podd, som tar orden på så blodigt allvar att det känns i magen? Jag är ju en person som har ägnat mig mycket åt muntlig kommunikation genom åren, och jag kraftsamlar sedan 2015 lite extra på det talade ordet.
Om du inte har lyssnat på Marie Carlsson och min podd ”Ta mig på orden!” än så hoppas jag att du gör det snarast. Förhoppningsvis går den snart att ladda ner också på ett bekvämt sätt.
Jag är såld på ord. Det började tidigt, för båda mina föräldrar dolde dåligt sin besatthet vid ord och språk och det har gått i arv ”genom muntlig tragedi”, som min far nog skulle ha sagt.
Faktum är att det nog är min fascination för orden som var grunden till att jag blev journalist på 70-talet. Men jag är verkligen inte bara intresserad av ord och ordformer, utan lika viktigt är hur ord och fraser framförs. Betoningar, inte minst.
Jag har i mer än tio år på olika sätt försökt opinionsbilda för en bättre språkvård från myndigheter och publicservicebolagen. Det har inte haft någon som helst effekt på radio- och tv-bolagen, men det är något för tidigt att ge upp helt. Men jag intresserar mig inte bara för språket för att jag är besviken på SR och Svt, för jag tycker att det är en viktig sak i samhället rent allmänt och jag finner också ett nöje i att dryfta språkfrågor. Det finns ett lustmoment!
Nå. Det kan finnas poänger i att kommunicera muntligt om ord och språk. Och för inte så länge sedan berättade jag på Facebook att jag tänkte starta en podd på temat, och jag bad om förslag till en person som jag skulle kunna slå mig i slang med. Och då dök Marie Carlsson upp – en språkligt aktiv medborgare som var lika engagerad som jag i språk och ord, men kanske med delvis andra käpphästar och perspektiv än jag själv. Vi drog i gång den 5 november, och till dags dato har vi åstadkommit tre poddar med ord och språk i fokus.
Jag skulle gärna se och höra att ännu fler lyssnade på vår podd, och ev synpunkter är välkomna på staffan@dopping.se. Mycket talar för att vår podd blir långlivad, för det vi ägnar podden åt är vår passion. Varken mer eller sämre.
När jag ser och hör hur unga och medelålders språkpoliser kämpar för att göra språket mer – och inte mindre – könsbestämmande än det har varit de senaste 50 åren tar jag mig för pannan. Förstår de vad de gör?
Vi kommer ur ett tämligen könssegregerat samhälle, även om Sverige i dag sannolikt är världens mest jämställda land. Men på 50-talet, när jag föddes, var det normala att män förvärvsarbetade och att kvinnor – om de var gifta – blev hemmafruar.
På den tiden var professorskan och doktorinnan den kvinna som var gift med en professor respektive doktor. Man skilde noga på lärare och lärarinnor. Det fanns författarinnor, maskinskriverskor och poetissor. Alla sjuksköterskor var kvinnor, och inga kvinnor kunde bli generaler.
I takt med att jämställdheten vann terräng har många av dessa könskopplade yrkesbeteckningar försvunnit. Sedan flera decennier kan en kvinna vara polisman eller ombudsman och en man kan vara sjuksköterska, ja även barnmorska. Beteckningen polisman beskriver ett yrke, en kompetens – inte könet på den som utför jobbet.
Men sedan flera år breder en ängslig könsblick ut sig, oron för att inte inkludera alla människor blir ibland så stor att den som talar nästan slår knut på sig själv.
Ett färskt exempel var när TV4:s programledare Peter Jihde i måndagens Nyhetsmorgon av allt att döma blev orolig för att han hade använt ett uttryck som av könsbalanskänsliga kunde tolkas som kvinnoexkluderande. Så här uttryckte han sig i ett samtal med en ung afghansk man som var exempel på framgångsrik integration:
“Men om man pratar om gemene man eller om gemene kvinna som kommer till Sverige… hur ska Sverige jobba? Hur ska den som har flytt och kommit hit jobba för att ordet integration i ditt tycke ska funka?”
I hela mitt liv har ”gemene man” varit ett uttryck som betyder folk i allmänhet, ”den vanliga människan”. Det har verkligen inte varit en termexklusivt för personer av manligt kön, och för en mycket stor del av befolkningen torde det vara könsneutralt också 2015.
Så jag uppfattade Jihdes harang om ”gemene kvinna” som ett utslag av det könsbalanssuperkänsliga Sverige och skrev på min Facebooksida och på Linkedin om hur fånigt detta är. Jag nämnde också andra exempel på denna överdrivna språkkänslighet och nämnde vissas iver att både tala om ”vetenskapsmän och vetenskapskvinnor”.
Jag fick över 160 gillanden för min statusuppdatering, men jag fick också klart mer ris än jag hade trott. Alla ord med ”man” på slutet kan tydligen anses vara uttryck för en unken norm som grundlades när män besatte alla väsentliga positioner i samhället.
Jag fick mothugg med innebörden att uttryck som polisman och gemene man kan göra att ”kvinnor och icke-män” inte känner sig inkluderade.
Andra skrev allmänt om att ”språket förändras” och förväntar sig tydligen att just den förändring som de själva bidrar till och föredrar ska efterföljas av alla andra. Temat är att ord som somliga människor kan tänkas uppfatta som kopplade till det manliga könet ska rensas bort ur allmänspråket.
Men det tråkiga med den strategin är att det till slut inte återstår så många könsneutrala allmänord för oss människor. Suck. Förstår de vad de gör?
Det ironiska är att många av dem som förespråkar utraderande av ”man-ord” sannolikt är progressiva i hbtq-frågor, men den här utvecklingen leder ju till att tvåkönsnormen cementeras ännu hårdare. Det finns ingen plats för transpersoner om befolkningen skildras som ”gemene man och gemene kvinna”.
Den här genderöverspända språkpoliskampanjen är verkligen tröttsam. Snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Eller förlåt. Snacka om att kasta ut pojk- eller flickebarnet med badvattnet.
Staffan Dopping
Kommunikationsexpert
Driver språkpodden ”Ta mig på orden” tillsammans med Marie Carlsson
Mottagare av Sveriges Radios språkpris 2002
ovanstående text publicerades av Expressen Debatt den 1 december 2015