februari 2015

Det känns inte riktigt så längre, som att de är mina vänner. För vänner snackar man ju med. Håller kanske en viss koll på, och man svarar när någon upphöjer sin stämma. Men ändå har jag själv haft den inställningen att vi är vänner – ända sedan jag slutade på Studio Ett för nästan precis tio år sedan.

Det är oerhört tyst när jag uttalar mig om Sveriges Radio och dess program, vilket jag som bekant gör med viss regelbundenhet. Och om jag skriver något mer uppmärksammat på en högprofilerad plattform, som nu i veckan på SVT Opinion, då är det dödstyst (med ett undantag).

Jag är verkligen före detta. F d medarbetare i SR. Jag ställer ibland frågan till mig själv: var det rätt att sluta som journalist 2005? Jag saknar ju direktsändningar och inte minst att intervjua. Men även om vägvalet var svårt och det inte alltid känns självklart än idag så lutar jag åt att det var rätt. Att jag inte passade för att vara anställd i Sveriges Radio är inte samma sak som att jag har tappat intresset för verksamheten eller public service. Snarare tvärtom. Skillnaden är att jag i dag inte känner mig förhindrad att tala fritt och även gå in i debatter.

Sveriges Radios senaste ”affär” är Studio Etts #skuldfrågegate. Den och tidigare affärer illustrerar en mångårig oförmåga från Sveriges Radio att driva en aktiv (och förändrande) kvalitetsdiskussion internt och att öppna fönstret mot omvärlden och medverka i en rak och lyhörd dialog med lyssnare och andra målgrupper i samhället.

Själv tillhör jag dem som lägger ner en del tid och engagemang på att diskutera vad Sveriges Radio gör och hur medarbetarna tolkar och tillämpar de stolta principerna om oberoende, saklighet, opartiskhet mm. Jag gör det i blogg, på Twitter och Facebook och i fåtaliga intervjuer.

Men det är här det kinkiga kommer. Jag finner nämligen att mina inlägg och resonemang väcker tämligen stort intresse och inte så lite bifall från ”människor i allmänhet”, men från dem som faktiskt arbetar i public serviceföretagen är benägenheten att samtala med mig nära noll. Det är helt enkelt tyst i etern när jag har publicerat en kommentar på FB eller påpekat något märkligt på Twitter eller skrivit ett längre inlägg på någon debattsajt.

Visst, det kan ju ifrågasättas om mina åsikter och tankar är så viktiga att Sveriges Radios hårt arbetande journalister och chefer ska avbryta det som de håller på med och bevärdiga en enskild lyssnare med ett svar eller någon form av respons. Men jag har ändå hypotesen att det skulle kunna vara rimligt att ett stort public serviceföretag, som säger sig värna om öppenhet och tät lyssnarkontakt, tar del av och reagerar på ett och annat av mina inlägg som handlar om företaget. Jag ser i alla fall att medarbetarna har tid och lust att upphäva sina röster för alla möjliga andra företeelser och ämnen på Twitter, Facebook, Instagram och allehanda andra plattformar.

Jag slutade inte i vredesmod på Studio Ett. Det var en fin avtackning, och jag har ännu kvar den fina mikrofonen som minne, den är fastsatt på en bit av en trädstam med en skylt som säger ”Från vännerna på Studio Ett”.

Visst har jag träffat mina tidigare kolleger (och senare anställda medarbetare) vid några tillfällen under dessa tio år (men sällan i Radiohuset utan av en slump i mer eller mindre privata sammanhang). Och två gånger har jag fått ”gästföreläsa” på ”Stora Ekot” för att berätta om de två områden där jag tycker att radion brister mest: saklighet och muntlighet. Men på det stora hela ser jag tystnad och icke-kontakt. Det är tyst från Ekot, Studio Ett, P1-morgon. Jag har omnämnt Ekot och de andra redaktionerna hundratals gånger på Twitter, men får i 95 procent av fallen inget svar.

Inte ens mina många Facebookvänner, som jobbar på Sveriges Radio, reagerar. När jag diskuterar SR i offentligheten är det många som vill vara med och samtala eller tillägga saker – men inte de som finns på programföretaget.

Det här har fått mig att fundera (för tystnaden från SR gör ju att jag får gissa och spekulera, vilket jag normalt avskyr). Vad kan det bero på att mina kommentarer (och det förekommer positiva inspel också) bemöts med tystnad? Kan det bero på att

• de som tar del av det jag skrivit inte förstår vad jag menar
• medarbetare känner att de riskerar att kränka kolleger
• SR-anställda tror eller anser att jag har en skum agenda
• mina tankar och texter är meningslösa eller korkade
• eftersom jag är PR-konsult i dag så är mina synpunkter på SR per definition irrelevanta

Eller kan tystnaden bero på att

• Sveriges Radio sedan länge präglas av en tystnadens kultur?

En och annan kanske tolkar mina rader som att jag är bitter för att jag ”inte får vara med” längre eller att jag ångrar att jag lämnade journalistiken för tio år sedan och gick in i PR-branschen. Men jag kan försäkra er att det inte är på det viset (även om jag saknar direktsändningarna). Nej, så här är det:

• Jag är tacksam för att jag fick vara med om en oerhörd utveckling inom radion och att jag hann sätta en del avtryck i både lokal och nationell radio

• Jag är glad för att jag har sluppit ut ur den ”bur av tystnad” som jag tyckte hade ett hårt grepp om hela Radiohuset (ända sedan jag började på Studio Ett i januari 1993)

• Jag har nu i ett antal år försökt stimulera till en livligare diskussion om public servicebolagens program och rapportering, jag har inte lyckats åstadkomma någon påtaglig islossning men jag har i varje fall försökt

• Jag är lika intresserad av medier och journalistik i dag som när jag själv var journalist. I dag kan jag skriva vad jag tycker utan att känna skeptiska blickar från chefer eller arbetskolleger, och jag vet att jag har gjort det i akt och mening att bidra till ett samtal som kunde leda till att Sveriges Radio ännu bättre än i dag lever upp till sitt uppdrag

• Visst hade det varit roligare om kulturen i Radiohuset hade varit öppnare och mindre åt det lättkränkta hållet, men jag har i alla fall upphöjt min röst och tagit min del av ansvaret för att möjliggöra en dialog

Jag inser att de senaste dagarna har varit plågsamma för många på Studio Ett, som en följd av #skuldfrågegate. Jag förstår att några kan ha mått mycket dåligt och kanske till och med varit rädda – för det är obehagligt att hamna i något som liknar ett drev. Men det är knappast ett recept för framtiden att stänga dörren och bestämma sig för att omvärlden är ond och destruktiv. Det kan ju hända att vi som lyssnar på programmen kan ha något vettigt att bidra med, ja även en sån som jag som en gång var kollega till dagens programmedarbetare.

Så jag upprepar det som jag sagt och skrivit förr; det är dags för ett ärligt och kraftfullt värdegrundsarbete på Sveriges Radio.

• Om man påstår sig vilja vara öppen och lyssnande så kan det krävas förändringar för att bli det på riktigt.

• Om man säger att man ska vara opartisk så kan det vara klokt att genomföra utbildningar och egen-granskningar så att personalen så småningom får en gemensam bild av vad det innebär

• Om man påstår att man är bättre än andra på faktakontroll och verifiering så är det klokt att reflektera över sina arbetsmetoder och undersöka om man lever som man lär

Visst finns det en risk att jag tröttnar. Jag är inte monologtypen. Men jag kommer förmodligen att fortsätta ha offentliga synpunkter på Studio Ett och andra program från public serviceföretagen. Inte bara för att det ligger i min natur att vilja uttrycka mina åsikter. Inte bara till följd av mitt eget behov av att synas och ta en plats i offentligheten. Utan för att jag tror att det vore bra om fler tog till orda och bidrog till en konstruktiv, saklig och livlig debatt om SR och SVT.

Den som uttrycker kritik och föreslår förändringar kanske visar sig vara en vän när allt kommer omkring.