Public service och opartiskheten – blanda inte ihop korten!

Det är många kort som kastas upp på bordet i ”debatten” om Soran Ismail och överenskommelsen om att han ska vara i karantän fram till riksdagsvalet. Dessa kort blandas sedan ihop, så att Sveriges Radio framstår som ängsligt, korkat och nästan omoraliskt. Men en del av förklaringen är också den generella åsiktifieringen av medievärlden.

Jag gör här ett försök att bena upp frågan och lägga några aspekter på debatten som rasar just nu, men jag kan inte påstå att jag sitter inne med en lösning.

I många år har det funnits en generell klausul inom public serviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television. ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion” (ur Sveriges Radios sändningstillstånd). Vad gäller programledares roll står det så här: ”I program eller inslag om kontroversiella ämnen ligger ett särskilt ansvar på programledaren. Opartiskhetskravet innebär att programledaren inte får styras av eller låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram.”

Dessa regler gäller alltid, men Sveriges Radio har i många år haft en särskilt strikt tolkning av dem i samband med allmänna val. Och eftersom det stundar Europaval i maj är det om ett par veckor dags för den strängare tolkningen. Fallet Soran Ismail har blivit symbolen för detta, sannolikt för att han är en mycket känd och respekterad person, men också för att kommunikationen runt hans ”karantän” var uppseendeväckande bristfällig. Samtidigt tycks Soran Ismail ha gjort ett val för att kunna agitera inför valet, även om han i en egen debattartikel tycks ha invändningar mot Sveriges Radios tolkning av programreglerna.

Men hur är det med Sveriges Radios hållning till sina programledare på senare år? Håller man verkligen på att programledarnas personliga uppfattning eller värdering (i kontroversiella ämnen) inte ska komma fram i program eller i andra offentliga sammanhang? Nej, jag hävdar att också Sveriges Radio i sitt utbud har blivit betydligt mer åsiktifierat och vi har också sett hur program som kan vara blandformer mellan journalistik och satir (främst i P3) dykt upp, och det är inte sällan ganska lätt för lyssnaren att förstå vilken åsikt eller sympati som programledaren har. När jag själv var programledare i radio tolkade jag dessa bestämmelser betydligt mer strikt än de flesta radioröster gör i dag. Radioledningen har alltså ”släppt iväg” sin sändande personal och den har vant sig vid att det är fritt fram att kommentera, bedöma och betygsätta personer, organisationer och uttalanden i programmen. Det tycks allt mer i radion.

En del program, särskilt i P3, har flera programledare samtidigt och karaktären på programmen är inte sällan sådan att dessa personer snarare utgör en panel eller en diskussionsklubb. Denna programutveckling har nog på flera sätt inneburit att en del av programreglerna om opartiskhet (och dessvärre nog också om saklighet) kan uppfattas som obsoleta.

En annan aspekt på den nu aktuella diskussionen har med Sverigedemokraterna att göra. Det är vanligt bland journalister att stämpla hela detta parti som rasistiskt eller i alla fall främlingsfientligt. (Det faktum att Granskningsnämnden för radio och tv för en tid sedan inte fällde ett inslag där partiet benämndes främlingsfientligt har av många tagits till intäkt för att det alltid är rätt att förse SD med denna stämpel.) Och om många journalister anser att Sverigedemokraterna är ekvivalent med rasism, då måste det väl vara i linje med programreglerna att vara tydligt emot partiet, eller hur? För det står ju också i bestämmelserna att ”den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Detta preciseras sedan till att paragrafen bl a innebär att man ska ”verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi skall också ta avstånd från rasism, våld och brutalitet. I dessa sammanhang skall vi alltså vara partiska.”

Pudelns kärna här är förstås hur det här ska tolkas och tillämpas i enskilda fall i programmen. Ska dessa regler tolkas så att det är fritt fram, eller t o m en instruktion, för programledarna att kategoriskt vara emot Sverigedemokraterna därför att partiet skulle stå för rasism (och kanske också våld och brutalitet, med tanke på ”järnrörsfilmen”)? Nej, jag anser att de inte ska tolkas så. Men jag noterar att detta är en rätt vanlig argumentationslinje i debatten. ”Eftersom vi ska vara emot rasism ska väl inte Soran Ismail stängas av för att han har tagit ställning emot rasismen och därmed Sverigedemokraterna?”

Min egen uppfattning är att programledare ska aktivt markera mot rasism, våld och brutalitet om någon person i ett program gör uttalanden som är klart uttalat stöd för rasism, våld eller brutalitet. Inte att programledaren ”opåkallat” luftar dessa värden i ett slags polemik mot gäster och intervjuade.

Men vi har flera saker här som försvårar förståelsen av dessa viktiga frågor, och därmed också bidrar till att debatten blir så snårig och delvis okunnig:

• Vad får man (konkret) som programledare säga om ett parti eller en person utan att man går över gränsen (i fråga om att låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram)?

• Ingår tonfall och röstläge i det som ska bedömas eller är det bara ordvalet som avgör om en programledare förhåller sig opartisk?

• Kan man få ta tydlig ställning emot ett parti på sociala medier om man i själva programverksamheten är återhållsam med sådant och framstår som opartisk där?

• Innebär paragrafen om att vara partisk i fråga om rasism och våld att en programledare har sanktion att särbehandla Sverigedemokraterna och regelmässigt beskriva partiet som främlingsfientligt och/eller rasistiskt?

Jag anser att de flesta chefer på Sveriges Radio har varit otydliga med dessa frågor i många år. Alla kan fraserna i högtidstalen, men när det ska uttryckas på detaljnivå är det både diffust och osäkert. När mediernas allmänna åsiktifiering har fortgått (accelererat sedan ungefär tio år) har public service inte riktigt haft sin kurs klar, och den bristande interna diskussionen har sannolikt lett till att det finns hundratals olika tolkningar bland personalen om vad reglerna innebär i praktiken.

Sammantaget: opartiskheten är en fråga där det tycks vara ett stort avstånd mellan teori och praktik. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har aktualiserat behovet av att tydliggöra vad reglerna om opartiskhet och programledares roll innebär. De tolkningar som visat sig vara rimliga måste givetvis tillämpas också, public service-bolagen måste leva som de lär och både anställda och publik måste se att det finns en koppling mellan högtidstalen och det som faktiskt kommer ut i programmen. Det är en bit kvar.