januari 2014

Jag önskar att vi ville se varandra

Nedanstående text skrev jag som en insändare till Nacka/Värmdöposten i december för några år sedan. Den handlar om att om vi människor såg varandra – och syntes – mer så skulle en del problem i samhället bli mindre. Insändaren blev inte publicerad. När jag rensade i gamla papper och pressklipp dök den upp, och jag fann att det kan passa på denna plats just nu.

När snöovädret tog sitt stenhårda grepp över landet blev landskapet äntligen vitt. Men kan vi tala om lysande utsikter?

Vintern, med snömodd och mörker, innebär ett antal särskilda svårigheter och hinder för oss alla. Det är farligare att köra bil, människor halkar och slår sig, snö och is blockerar normala passager för gående och barnvagnar, parkeringsplatser förvandlas till snötippar och ovanpå allt detta kommer julstressen. Ser vi människor varandra i denna vintervärld. Vill vi se varandra?

Vi kommer inte ifrån att vi behöver andra människor. Men i vårt svenska samhälle försöker de flesta undgå varandras blickar. Vi uppträder som extrema individualister även i situationer där samspel och hänsyn är nödvändigt. Vi tror kanske att vi huvudsakligen lever i en rationell tillvaro, men många beter sig som ouppfostrade bonddrängar. Själv tror jag att det är för att vi har vant oss vid att inte se.

Det här går igen i många vardagliga miljöer. Biltrafiken till exempel. De flesta bilar har stora fönster både bak och fram. Tack vare dem kan vi se andra trafikanter, både andra bilister och fotgängare, och kan agera smidigt, samspela och visa hänsyn. Det främjar trafiksäkerheten, men är dessutom något som bidrar till kontakt och en känsla av gemenskap.

Men se på trafikmiljön när det har snöat ymnigt. Massor av bilister skrapar fram ett litet titthål i vindrutan, men låter bakrutan vara täckt av snö och is. Ofta döljs strålkastarna också av ett tjockt lager snö och registreringsnumret likaså. Resultatet för samspel och umgänge i biltrafiken: icke-kontakt, anonymitet och minimalt med samarbete. Vi ser inte andra och vill helst inte synas själva.

På de stora centrumparkeringarna finns oftast fotgängarstråk markerade. Här ska gående och kunder med vagn eller barnvagn kunna ta sig fram säkert – kanske ska de till bilen som står en bra bit bort eller så är det busshållplatsen som är målet.

Men tyvärr – säkert som ett julkort på posten blockeras gång på gång fotgängarnas fredade zon av skyltblinda bilister, som bara har sin egen bekvämlighet för ögonen. De tycks inte se någon annans behov än sina egna, och vips har parkeringsområdet förvandlats till en hinderbana för alla som inte kör bil.

När vi köper ny bil är tonade rutor något som brukar beskrivas som en fördel. En mörkning av bilens rutor betraktas alltså som bättre än fönster där man ser både ut och in. Det är tragiskt, tycker jag, att människor betalar extra för att bli osynliga i det gigantiska samarbetssystem som trafiken borde vara.

Alla har vi behov, både du och jag. Ibland står de i konflikt med varandra (som fotgängarens behov av fredat stråk mellan alla bilarna på den stora centrumparkeringen). Om vi såg varandra blev det uppenbart att vi behöver ha någon form av samarbete för att inte mitt behov ska bli ditt hinder. Då är det bra med regler, anvisningar, streck på marken och skyltar.

Häromdagen var jag i Orminge Centrum och blev vittne till hur en bilist påpekade för en annan att hon hade ställt sin bil på gångstråket. Vederbörande bilist blev då otrevlig och snäste av den som förespråkade hänsyn och samarbete och sa något om att “komma här och bete sig som nån TRAFIKPOLIS”.

Individualismen och JAG JAG JAG-kulturen har i många fall lett till att det ligger nära till hands att håna och angripa dem av oss som har kurage att påpeka brott mot hänsyn och regler som har till syfte att underlätta för människor.

Jag önskar att fler människor ville se varandra. Alla gör vi fel ibland, men de flesta av felen blir vi nog aldrig medvetna om. När en medmänniska, som vi inte känner, tar kontakt med oss för att uppmärksamma oss på något som vi kan göra bättre – bör vi inte snarast vara tacksamma då?

Håller du med mig om att samarbete och sammanhållning mår bra av att vi syns och ser varandra? Vad ger de bästa utsikterna för framtiden? Tonade rutor eller ögon som är öppna?

Gott nytt år!

(Texten skrevs alltså vid jultid för några år sedan, troligen 2008 eller 2009. Nacka Värmdö-Posten valde att inte publicera den.)

Expressen drar en lans för passivitet och Guillou-doktrinen

I kölvattnet efter Norstedts indragning av boken om Jan Guillou, ”Höjd över varje misstanke”, skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattsson uppskattande om att Guillou uppträtt artigt och seriöst och förefaller ”respektera publiceringstider”. Mattsson höjer också ”ett varningens finger till alla PR-konsulter som tror på proaktivitet”.

Som jag uppfattar chefredaktörens bloggpost är det oseriöst och oetiskt av den som är föremål för en journalistisk undersökning att själv vara aktiv och ge uttryck för sin syn på fakta innan en tidning eller en bok är utgiven och finns till försäljning i kiosker och bokhandlar. Hans tes är att relativt många PR-konsulter (jag förstår faktiskt inte varför han drar in PR-konsulter i Frigyes’ Guillou-bok) ger sina kunder råd att ”vara proaktiva” i syfte att motarbeta god journalistik, för att sabotera. Och inte nog med att Mattsson – förstås – ogillar sådant som försvårar för hans tidning, han anser sig också veta att dessa råd många gånger inte är till gagn för kunden.

I fallet med Guillou-boken är ju den allmänt spridda bilden (i alla fall i dag, onsdag) att den innehåller ett eller två grova faktafel om Jan Guillou och hans familj. Men såvitt jag förstår tycker Mattsson att inte ens när osakligheter kan vara på väg att publiceras ska en person eller ett företag eller en organisation gå ut och vara ”proaktiv”. Nej, man ska vara storsint, och ”publiceringstider” ska respekteras. Man ska snällt sitta still på sin gren och vänta tills falsarierna har nått den stora publiken (det är både artigt och korrekt och ingen publiceringstid har blivit nesligt ignorerad). Sen, när den felaktiga informationen väl har fått spridning – då är det dags att lämna passiviteten och tystnaden och börja kommentera och dementera. Så att publiken inte får den rätta informationen från början. Ja det låter inte riktigt klokt, men så här uppfattar jag Mattsson i dag.

I det här fallet är exemplet en bok där den (av medierna, inklusive Expressen) spridda bilden är att det finns allvarliga felaktigheter. Så vikten av att respektera publiceringstider tycks i Mattssons ögon vara lika stark när en författare eller en journalist står i begrepp att publicera sanningar som osanningar. Märkligt.

Själv står jag fast vid grunduppfattningen att alla som spelar en roll i samhället har anledning att vara proaktiva, det vill säga att självmant i olika kanaler berätta om sin verksamhet och om sin världsbild. Det gäller verkligen inte bara när man riskerar att skadas av publicitet, utan generellt. Information och kunskap är en alldeles för viktig sak för att skötas enbart av journalister.

Yttrandefriheten gäller alla. Det är en princip som till och med har större tyngd än frågan om ”publiceringstider”.