Det handlar inte om brottet, det handlar om förtroende

Jag har på Twitter givit åtskilliga kommentarer om mediebevakningen av Ola Lindholm och misstankarna om att han har begått ringa narkotikabrott. Jag är inte lika kritisk mot Expressen som jag var vid den första publiceringen, och igår beskrev jag med sorg i hjärtat hur Ola Lindholms krishantering för honom allt längre bort från den position som han haft och som han sannolikt skulle vilja behålla.

Inte så få tror att huvudfrågan här är huruvida han är skyldig eller ej, vilket än en gång visar att det är vanligt att juridiska frågor förväxlas med publicistiska. Ungefär som att om Ola är skyldig till brott, då var det rätt av Expressen att skriva om polisens test. Om han i domstol befinns oskyldig var samma publicering fel. Men så enkelt är det inte.

Det är klart att det är djupt obehagligt att misstänkliggöras som Ola Lindholm nu blir. Expressens första publicering den 12 april blev starkt kritiserad på sociala medier och också av mig. Det var ju uppenbart att publicitetsskadan var mycket stor (”Ola Lindholm tagen för knark” som den språkligt något udda rubriken lydde) och grunden för att identifiera honom var då enbart att han hade tvingats att ge ett urinprov på Råsunda. Trodde vi som bara visste det som stod i artikeln då.

Jag var kritisk mot den publiceringen, men angav samtidigt att det möjligen kunde finnas fog för publiceringen om det var så att Expressen hade betydelsefulla kunskaper om den folkkäre programledaren som andra inte hade. Jag tolkade också chefredaktör Thomas Mattssons lätt kryptiska kommentarer som att tidningen visste mer än den skrev.

Och eftersom pressetik handlar om att väga publicitetsskada mot allmänintresse så blir ju avvägningen annorlunda om allmänintresset stärks. Om en person bara är misstänkt för ett brott är allmänintresset betydligt svagare än om vederbörande har fällts för brott i hovrätten, till exempel. Om en person fälls för ett grovt brott och döms till fängelse är allmänintresset högre än om brottet är ringa och ger böter.

För en person, som lever på en ”justa kompisen”-image, är allmänintresseskalan förskjuten. Om en sådan person med idolstatus i verkligheten har brukat narkotika vid flera tillfällen är allmänintresset högre än för andra. Förutsatt att uppgifterna är sanna, förstås.

Här föreligger ett dilemma i pressetiska diskussioner som förs på tidigt stadium. Jag har givetvis ingen kunskap i skuldfrågan, jag har ingen aning om huruvida Ola Lindholm kommer att frias eller fällas. Eller om åtalet till och med läggs ned. Och det vet inte Expressen heller. Nyhetsjournalistik handlar inte (bör i alla fall inte handla) om att bedöma bevisning i brottmål, utan om vad som skett i verkligheten som har betydelse för allmänheten och som är sant och relevant.

Att en etablerad person som är en förebild för 100 000-tals barn och unga misstänks för narkotikainnehav kan vara rimligt att skildra i en nyhetstidning. Men då måste misstanken vara oerhört stark, för annars är det pressetiska haveriet nära. Jag visste inte den 12 april hur stark misstanken var men igår, den 7 maj, fick vi veta att inte mindre än två prov från OL visat positivt resultat. I det läget, med två liktydiga resultat från rättsmaskineriet, får man väl säga att misstanken om narkotikainnehav har stärkts betydligt?

Ja , det tror jag att få skulle förneka. Men juste journalistik ska väl innebära att man får höra båda sidornas versioner? Ja, så bör det vara. Men Ola Lindholm har kategoriskt vägrat att svara på några som helst frågor, vilket framgår tydligt av hans första och enda blogginlägg (jag är inte hundra procent säker på att det är autentiskt, men jag utgår just nu från att det är hans egna ord). Att rapporteringen hittills varit fattig på Olas egen berättelse faller alltså på honom själv.

Ja men är det verkligen rätt att publicera hans namn innan dom har fallit? Många skickar ut den invändningen, och jag förstår den samtidigt som jag menar att praxis här är på väg att förskjutas. Nya medier, bloggar och skvallersajter ökar farten och minskar filtren för all sorts information, vilket gör det nästan omöjligt för de traditionella medierna att hålla på 70- och 80-talens publiceringspraxis. Jag är faktiskt glad över att antalet sensationslöpsedlar om ”känd artist” som gjort det och det hemska har minskat. Falska nyhetsanonymiseringar är en styggelse. Om en nyhet har ett högt allmänintresse (ja just det, OM den har det) – då är det i mina ögon osannolikt att det är lågt intresse för vem huvudpersonen är.

Så om det varit något allvarligt fel på publiceringarna runt Ola Lindholm och Råsunda-urinprovet så är det inte publiceringen av hans namn, för det skulle bli omöjligt att skriva en meningsfull nyhetsartikel om en ”känd barnförebild i 40-årsåldern”. Om allmänintresset skulle vara för lågt i relation till publicitetsskadan så vore rätt slutsats att inte skriva alls, anser jag.

Men nu anser sig Expressen ha väldigt starkt på fötterna, och efter provsvaren igår så är jag benägen att tro att tidningen baserar sina artiklar på research, läckor och vittnesmål. Det som den 12 april såg ut som en klockrent publicistiskt övergrepp från tidningen framstår den 8 maj som rimlig journalistik, om än nära gränsen. Men…

Men – alla de andra medier i Sverige som redan den 12 april rirajtade Expressens nyhet och namngav Ola Lindholm och skrev om knarkmisstankarna begick ett hiskligt pressetiskt övertramp. De utgjorde typiska inslag i den förödande rundgång, som präglar mycket av medievärlden på 00-talet. Dessa medier hade den 12 april rimligtvis inte en aning om Ola Lindholms föregivna knarkbruk. De hade rimligtvis inte en aning om resultatet av det första urinprovet. De hade rimligtvis inte en tiondel av den research som Expressen sannolikt satt inne med då och som låg till grund för deras egen publicering. Ändå tapetserade de hela Sverige med en djupt integritetskränkande nyhet som måste ha chockat Ola Lindholm. Trots att dessa medier inte kunde veta vad som i verkligheten hade hänt (de hade ju bara läst Expressen) och därmed inte kunde bedöma hur starkt allmänintresset var. Det här är den stora presskandalen, och det är beklagligt att all Twitter-galla spys på Expressen, medan 30-40 andra medier som ”hängde på” slipper tuffa frågor.

Ola Lindholms krishantering då? Ja det är självklart att han är i affekt och inte tänker och kalkylerar lika klart som när han är lugn och ostressad. Att vara i hans situation nu måste vara bland det jävligaste som en framgångsrik människa i ett i-land kan utsättas för. Och just därför är krishanteringen så viktig, för han önskar ju säkert att mediehetsen ska avta och att han och hans familj snart kan röra sig på offentlig plats utan att känna sig jagade. Då är hans hittillsvarande handlande kontraproduktivt.

Han har hållit sig undan det medium som från början hållit i pennan. Om hans egen (sanna) version hade funnits med redan den 12 april så skulle hans trovärdighet sannolikt inte ha sjunkit lika mycket som den nu har gjort.

Han kommunicerar med omvärlden genom pressmeddelanden och blogginlägg och vill eller vågar inte möta en enda journalist öga mot öga. Det blir monologer, försvarstal och mer eller mindre underförstådda angrepp mot hans kolleger i mediebranschen.

Till polisen vägrar han att svara på frågor om tidigare eventuell narkotikaanvändning. Än mindre får någon nyhetsreporter ställa den frågan, vilket innebär att inte heller hans läsare av Kamratposten får veta om Ola varit i närheten av knark eller inte.

Jag förstår att han mår dåligt av denna svåra situation, men han gör den värre på detta sätt. Öppenhet är det inte. Och eftersom han kategoriskt utropar sig som oskyldig (till vad kan man ju undra) skulle en fällande dom i ett slag dra ner hans trovärdighet till nära noll.

Många kända personer som misstänks för brott klänger sig fast vid sin advokat, och låter denne styra också kontakterna med medierna. Sigvard Marjasin tillhör de medborgare som friats i domstol, men som långt före friandet var rökta i medborgarnas ögon för att de förstörde sitt varumärke genom att hata och undvika journalister. Anlita gärna en advokat för den juridiska processen, men tro inte att den som kan Svea Rikes lag på sina fem fingrar förstår hur förtroende byggs upp och bryts ner på den mediala scenen!

Polisen hanterar nu misstankar om ringa narkotikabrott, och det kan som mest ge några tiotal dagsböter om han fälls för det. Men det som är skälet till att Ola Lindholms namn och bild finns på löpsedlar, förstasidor och till och med i Svt:s Rapport är att han har åtnjutit ett mycket stort förtroende som profilerad barnidol i TV under många år. Den positionen kröntes sedan med chefredaktörsskap för Kamratposten.

Ola Lindholm har en unik ställning inom barn- och ungdomskultur. Medielogiken innebär, oavsett om du gillar det eller inte, att en sådan person får strängare behandling när moraliskt associerad brottslighet kan misstänkas. Det viktigaste för honom nu är inte att undgå en fällande dom utan att rädda sitt varumärke, sitt förtroende. Det går bara genom öppenhet. Och ärlighet.

Det är lite sent att börja att bli öppen nu. Men det blir ännu värre om han väntar till rättegången.