Inte ens Almedalsveckan är fullkomlig

Den här texten var tänkt som en debattartikel inför Almedalsveckan 2013. Jag riktade den till SvD:s debattsida, men som jag minns det blev den inte publicerad.

Så var det dags igen. Ett drygt tusental politiker, journalister, organisationsföreträdare och PR-proffs och har sin årliga ”förena nytta med nöje-vecka” i medeltidsljuva Visby och betydligt fler har ett väldigt sjå att placera in sig på Almedals-skalan. Dissa eller hissa?

Lagom till årets Almedalsvecka har statsvetaren Maria Wendt lanserat sin bok ”Politik som spektakel” och DN:s elitdissare Johan Croneman har än en gång sågat arrangemanget jäms med fotknölarna. Så nu får väl vi som är återfallsbesökare ordna anletsdragen och leta efter våra motiv för att åka dit ännu en gång.

Om man ställer upp extrema målsättningar för Almedalsveckan kommer den inte att kunna leva upp till kraven. För det finns givetvis brister med den.

• Den är inte den högsta formen av demokrati.
• Alla har inte råd att vara där.
• Många viktiga frågor hamnar i bakgrunden.
• Journalister riskerar att komma för nära makten.
• PR-människor som jag själv har ett inflytande på veckan.
• Medierapporteringen är ofta ytlig om inte rent tramsig.
• Sällan fattas viktiga politiska beslut under veckan.
• Människor på plats har ofta trevliga stunder på betald arbetstid.

Jo, jag är rätt bekant med invändningarna. De framförs ofta av personer som antingen sedan många år har valt att inte vara på plats i Visby eller av dem som anser sig tillhöra den grupp som är ”dåliga på att mingla”.

Men jag ska ändå villigt erkänna: allt under Almedalsveckan är inte perfekt. Den ständigt expanderande seminarie- och medieuppvisningsverksamheten går inte helt hand i hand med en ständigt fördjupad samhällsdebatt, men jag finner ändå den stenhårt nedsablande förhandskritiken något missledande. Eller möjligen meningslös.

Huvudstråken i den återkommande kritiken mot Almedalsveckan lider av två svagheter:

1. Man tycks inte vilja erkänna att evenemanget sedan många år har breddats till samhällsdebatt med en mångfald aktörer utan låtsas som om det fortfarande hette politikerveckan.
2. Almedalsveckans brister och förtjänster bedöms ofta baserat på hur den framställs genom medierna.

Okej, det kan förstås vara en smaksak om bara politiker ska anses vara legitima aktörer under veckan, men de politiska partierna på Gotland har i alla fall gemensamt bestämt att politikerveckan skulle övergå i en Almedalsvecka där intresseorganisationer, företag och myndigheter var lika välkomna som partier och ideella rörelser. Denna bredd gör numera evenemanget ännu mer exotiskt i omvärldens ögon.

Att medierna har svårt att förhålla sig till veckan hänger sannolikt ihop med att redaktionerna i många år mekaniskt har skickat politiska reportrar för att bevaka detta myller av samhällsdebatt. De politiska reportrarna själva har vanligen tittat åt ett annat håll och bara intresserat sig för den partiledare som i god ordning levererar ett utspel vid pressträffen på Wisby Hotell runt kl 15 och sedan broderar ut sina tankar på Almedalsscenen klockan 19. Partipolitik har varit allt för redaktionernas mäktigaste reportrar. Därför benämns Almedalsveckan än i dag ofta ”politikerveckan” på nyhetsplats. Jag kan inte bedöma om det är önsketänkande eller selektiv perception, men solklart är att större delen av Almedalsveckans seminarier och spretiga samhällsdebatt hamnar helt utanför de centrala mediernas sökarljus.

På senare år har emellertid mängden och tyngden av dem som ändå vallfärdar till Visby vecka 27 varje år blivit så markant att få redaktioner orkar hålla på som förut. Jag skulle tro att båda kvällstidningarnas marknadsavdelningar har en stor roll i att både Expressen och Aftonbladet bullrar fram allt ljudligare i sommarfagra Visby. Också etermediernas OB-busstunga Almedalssatsningar andas marknadsandelstänk och ”vi måste vara där”.

Det blir ofta rätt fånigt när stora delar av medierapporteringen om Almedalsveckan handlar om medierapporteringen om Almedalsveckan. Det är rätt pinsamt att journalister så lättvindigt lånar sig till ren trivialbevakning.

Men jag betvivlar att det är Almedalsveckans fel att medierna rapporterar så. I stället för att fördjupa sig i medielogik kan man välja att gå på ett eller två eller tre av de i år 1 814 seminarier som anordnas i mötesrum, restauranger, på torg och i trädgårdar. Upptäcka att där sitter livs levande människor som är besjälade av att ta sin del i en livlig samhällsdiskussion och som inte surar för att det bara sitter femton personer i publiken.

De är så glada att det alls pågår en offentlig debatt som är öppen för alla som vill och har möjlighet. Ingen förhandsanmälan, ingen utsortering, ingen entréavgift. Det som händer under det seminariet är ett litet stycke demokrati.

Inte fullkomligt. Inte lysande. Och på en plats och tidpunkt som innebär både besvär och höga kostnader.

Almedalsveckan är, som sagt, inte den högsta formen av demokrati. Men den innehåller ändå (om man orkar lyfta blicken från själva parken Almedalen) mer än tusen exempel på riktig samhällsdebatt. Att det sedan är för trist eller irrelevant för de flesta journalisterna på plats, det är en annan historia.

STAFFAN DOPPING

medborgare, kommunikatör, ex-journalist, seniorkonsult på K-Street Advisors