Socialdemokraternas självmål fällde Juholt

 

När nu Håkan Juholt blev historisk, som partiledaren som aldrig blev prövad i ett val, florerar tolkningarna om de elaka medierna http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab som inte gav sig förrän bytet gav upp. Om den uppfattningen blir den gängse riskerar Socialdemokraterna att göra om misstagen från hösten/våren 2010-11.

Utan motstycke

Visserligen har mediestormen och negativa artiklar om Håkan Juholts person och gärningar varit utan motstycke om man ackumulerar det som publicerats under hela hans tid som partiordförande. Men mediedrev skapas, som jag bloggade om i oktober, inte i ett vakuum. Det är samspelet (oavsett om det är harmoniskt eller polemiskt) mellan politiker och medieindustri som skapar bilden som får fäste. Och när det parti som har varit ledande i Sverige i mer än 60 år hamnar i sin svåraste kris på nästan ett sekel – och den färske partiledaren återkommande förvärrar läget – då vore det ju närmast märkligt om inte också medierapporteringen blev exceptionell.

Så här fungerar pressen

Har inte pressen på Håkan Juholt varit omänsklig? Jo. Det är oerhört hårt i politikens högsta division. Så här hårt granskas och pressas ledarna på toppen, och så här illa går det om man inte har resurser, smarthet och erfarenhet för att hantera det. Och så här fungerar pressen (oavsett om man gillar det eller inte) när en makthavare hamnar i trubbel. Därför undrar jag hur länge Göran Greider och Marita Ulvskog och andra ska hänga upp sig på journalisternas agerande (båda är själva journalister, förresten) och förstå att krisens kärna sitter i den egna rörelsen.

Var han rätt person för jobbet? Skulle inte tro det, och själv erkände han i Ekots lördagsintervju i höstas att han inte insåg vad det innebär att vara ordförande i det socialdemokratiska partiet. Att sedan sparka ut erfarna rävar, som Thomas Östros, ur den innersta cirkeln var mer än lovligt riskabelt.

Struntade i riskinventeringen

Och apropå riskabelt så är det ju själva f-n att ett stort parti ännu en gång gjorde en strategisk rekrytering utan kvalificerad riskinventering. Vad har denne person varit med om i sitt professionella och privata liv, hur ser den närmaste omgivningen ut (inkl fästmö och exfru), vilka svaga sidor kan vålla kriser om de inte förebyggs osv? Om detta hade skötts föredömligt hade inte Aftonbladet avslöjat den tvivelaktiga hyresersättningen och Dagens Industri hade inte dragit fram fästmöns bedrägeridom.

En ledare måste agera så att auktoriteten stärks, och det sker bl a genom att man säger det man menar och menar det man säger. Då kan man inte till pressen säga att man är kulbo och inte bor ihop, men till riksdagsförvaltningen betona att man visst lever ihop. Man kan inte säga att man är säker på att sitta kvar om man strax därefter vidgår att man sedan flera dygn umgåtts med planer på att avgå och man kan inte förneka det uppenbara: att inte bara partiet befann sig i en svår situation, utan också han själv.

Valberedningens ansvar

Det främsta ansvaret för det dåliga förarbetet när Håkan Juholt valdes i mars förra året lägger jag på valberedningens ordförande Berit Andnor (som för övrigt är närmast legendarisk i mediekretsar för sina usla relationer med journalister). Igår blev jag så inspirerad att jag författade en ny text till Michael B. Tretows rytmiska dänga ”Den makalösa manicken” med Berit Andnor i professorns roll.

Som sagt, de elaka medierna må ha gjort ont värre, men de har lugnt kunna haka på de krokar som Håkan Juholt själv har lagt ut. Jag säger bara: Libyen. Pensionsförhandlingar med TCO. Kulbo. Hyresersättning. A-kassa. Regeringens försvarspolitik. Dagordningen för VU-mötet.

Och om nu VU skulle ha ett historiskt känsligt tvådagarsmöte – ett ”internat” enligt Juholt själv – varför la man det inte i en konferensstuga inne i skogen utan på S-högkvarteret på Sveavägen 68? Det är ju som om Säpo-ledningen skulle lägga en teambuilding på Oscars-Teaterns scen!

Kölhalad, jagad och hånad

Håkan Juholt är, såvitt jag kan bedöma, en charmerande och ansvarsfull person med höga ideal. Från en mänsklig synpunkt har han inte förtjänat att kölhalas, jagas och hånas i ett halvår.

Men så här går det till ”på den här nivån”, som han själv sa i oktober. (Han lät väldigt lik Carl Bildt i det sammanhanget.) Mona Sahlin har inte behandlats mildare, vågar jag påstå.

Mediedrevet

Medierna är som de är. Jag är inte imponerad av sakligheten kring riksdagens hyresregler, exempelvis. Men att vara besviken på medierna, när en statsministerkandidat bluddrar och trampar snett, är ungefär lika konstruktivt som att klaga på vädret.

Visst kan man kalla bevakningen av Håkan Juholt för ett drev. Men jag hörde att Carin Jämtin själv uttalade att partiet befinner sig i sin svåraste kris i modern tid. Jag tror att det är få, som är insatta i det politiska livet, som skyller den krisen på krafter utanför det socialdemokratiska partiet.