april 2011 - Staffan Dopping

april 2011

Menar vi samma sak med ordet politik?

I dagarna presenterar statsvetarna och mina samtalspartner på Twitter Ulf Bjereld och Marie Demker sin bok ”Den nödvändiga politiken” och jag är på plats på torsdag när den diskuteras vid ett seminarium i ABF-huset. De fäster uppmärksamheten på något som jag tycker är ytterst viktigt, nämligen förutsättningarna för alla medborgare att vara med och forma sina liv. Jag är gärna med i denna debatt.

I artikeln som publiceras i dag på DN Debatt får KD-ledaren Göran Hägglund och hans egenutropade roll som politikens ”gränspolis” företräda synen att mindre beslutsmakt ska finnas hos politikerna. Jag ifrågasätter inte att det finns verkliga och betydelsefulla ideologiska skillnader mellan Bjereld/Demker och Hägglund, men rent allmänt tror jag att vi ofta talar förbi varandra när vi strider om politikens räckvidd. Ordet politik är lite grann som rättvisa, det vill säga det har uppenbara likheter med den välkända bofinken.

Ulf Bjereld och Marie Demker vill ingjuta nytt liv i en gemensam medborgerlig offentlighet – ett ”möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå”. Den önskan kan jag helhjärtat dela. I så måtto vill jag också förstärka politiken om bättre kommunikation mellan medborgare och politikens institutioner innebär det.

Men mycket av författarnas resonemang tycks handla om VAD som ska få bestämmas på politisk nivå. Jag uppfattar att de tycker att Göran Hägglunds resonemang bara kan vara relevanta i ett samhälle där jämlikhet och jämställdhet nått mycket längre än i dag. De lägger sedan ut texten om ekonomisk ojämlikhet, om könsmaktsordning, den traditionella kärnfamiljen och tendensen att låta diskussionen bortse från missbrukare, sjuka och marginaliserade människor.

De skriver vidare i debattartikeln om att det kitt som håller samman ett samhälle håller på att luckras upp av ”individualiseringens negativa sidor”. Jag är inte säker på att jag förstår rätt, men för egen del tror jag att det svenska samhället vilar på en ytterst tunn eller svag värdegrund. Det finns alltför få ”så här bör det gå till när vi människor handlar”-principer som har en stark ställning i hela befolkningen. Om det är sådant som Ulf och Marie menar med individualiseringens negativa sidor så håller jag med.

Politik är enligt en klassisk definition som Bjereld/Demker citerar ”den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle”. Den är nog klassisk bland många statsvetare.

Men jag undrar om inte Wikipedias definition omfattas av betydligt fler. ”Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en stats offentliga makt ska fördelas och utövas.”

Och det är väl just detta med vad som inryms i ”offentlig makt” som det råder olika uppfattningar om. Eller kanske först och främst olika önskemål om. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i diskussioner, både med journalister och politiker, där någon har slagit fast att ”all makt i Sverige utgår från folket”. Vilket då ofta har använts som argument för att det som beslutas i ett politiskt organ per definition är sunt och gott och i enlighet med vår konstitution.

Men så står det inte i vår regeringsform. Det står att all OFFENTLIG makt i Sverige utgår från folket. Det är inte riktigt samma sak som all makt över huvud taget. I dessa felcitat avslöjas, enligt min mening, glidningar i synen på vad som är politikens arena och vad som faller utanför.

Detta gör diskussionen om politikens inflytande och ställning i dag oerhört viktig. Därför ser jag fram emot en intensifierad diskussion när ”Den nödvändiga politiken” har nått bokhandelsdiskarna, politikerna, grindvakterna i det medieindustriella komplexet – och oss medborgare.

TV4 leker med ordet krig

I det senaste exemplet på TV4:s långvariga misstro mot Försvarsmakten och dess internationella insatser hette det på söndagskvällen att det som Sverige genomför i Afghanistan egentligen är sådant som “ingen vill tala om”. Kanalens samhällskommentator Lena Sundström har gjort en anrättning som egentligen borde ha blivit två olika rätter, men nu har Fredsbaskrarnas legitima arbete för höjda ambitioner i veteranomhändertagandet bakats ihop med beskrivningen av de insatser som riksdagen har beslutat att Försvarsmakten ska genomföra. Att en soldat intervjuas i silhuett med rösten förvrängd till Kalle Anka-röst bidrar till att det hela framstår som ytterst dubiöst och ljusskyggt.

“Nu skickar Sverige ut män och kvinnor i krig”, säger Lena Sundström. “En formulering man hittills inte har velat använda om Afghanistan”. Och sedan får vi se en intervjusnutt med statsministern där han kallar Libyen för en krigszon men i fallet Afghanistan vidgår att det “delvis” är en krigszon.

Detta föranleder senare Lena Sundström att säga att Sverige officiellt säger sig “gå in i krig” i Libyen medan det som sker i Afghanistan påstås få beteckningen “närvaro” men bara delvis. Om jag förstår saken rätt är dessa statsministerord den huvudsakliga grunden för TV4-nyheternas utsagor om “kriget som inte finns”. Och medieretoriken handlar ännu en gång om hur det “mörkas”.

Jag har länge störts av att svenska journalister har för vana att kalla Försvarsmaktens internationella insatser för krig. Ja, Sverige “är i krig” brukar det heta, särskilt om Afghanistan. Reportrar använder identiska beskrivningar för stater vars reguljära armé befinner sig i årslånga strider med rebellrörelser eller milis och för utländska förband som på FN:s uppdrag verkar på främmande mark i syfte att skapa säkerhet, skydda humanitär verksamhet och medverka i nationsbyggande.

Det framstår i mina ögon som ytterst FN-fientligt att stämpla fredssyftande operationer som att de utländska förbanden “för krig”. Den legitimitet, som resolutioner av FN:s säkerhetsråd måste anses ha, blir osynlig, utraderad när insatserna beskrivs i termer av anfallskrig.

Ibland har jag trott att det är slarv, avsaknad av relevanta begrepp som är grunden till sådana mediala skildringar. Men i TV4-nyheternas reportage igår framgick det att varenda ord tycks ha varit vägt på guldvåg. För inte nog med att Lena Sundström gång på gång fick in att Sverige är i krig, hon valde också att kritisera andra begrepp som förekommer i både politiska beslut och i Försvarsmaktens kommunikation. Nyhetsankaret frågade i studion vad det är “för skillnad mellan fredsframtvingande styrkor och stridande styrkor”. En i mina öron obegriplig fråga, för jag har svårt att se att ÖB eller Försvarsmaktens hemsida eller någon annan skulle förneka att det förekommer strid i både fredsframtvingande och fredsbevarande insatser. “Det är ingen skillnad” svarade Sundström och dramaturgin antydde att det hela skulle betraktas som ett avslöjande.

Fast det finns nog ett slarvmoment också, för av allt att döma har många redaktioner inte begripit skillnaden mellan fredsbevarande och fredsframtvingande, och det är kanske därför som de tenderar att förlöjliga begreppen. Men vi är många som vet att tusentals Bosnienmuslimer vars anhöriga slaktades i Srebrenica aldrig glömmer skillnaden mellan peace keeping och peace enforcement.

“I Sverige vill vi helst inte prata om kriget, don’t mention the war, här föredrar vi att kalla det fredsframtvingande insatser – eller närvaro”, säger Lena Sundström med indignerat darr på stämman. Hon uppfattar att regeringen tar ordet krig i sin mun när det gäller Libyen, men inte vågar eller vill när det gäller Afghanistan. Trots att det bara handlar om “spaningsplan” i Libyen men 500 soldater på marken i Afghanistan. “Ett svek mot soldaterna”, anser hon.

Tja, en del av det här faller på otydlig kommunikation från regeringen. Den har beskrivit de områden där Sverige ska agera som krig eller krigszon. Men genom att själva insatsen inte har klätts i “FN-prosa” har krigstermerna smugit sig in på våra förbands verksamhet också. Politiskt kommunikationsslarv har i slutändan blivit mediala verklighetsförvrängningar.

Fast det är då märkligt att så många journalister inte anser sig behöva behärska begrepp som ta ansvar för säkerhetsläget, stabilisera, förhindra våld och att konflikter förvärras, agera militärt mot våldsverkare i enlighet med FN:s mandat, insatsregler enligt FN-stadgans kapitel 6 resp 7, fredsfrämjande insatser, väpnad strid osv. Alla dessa (relevanta) begrepp ignoreras till förmån för att “vi är i krig”.

Att Sverige talar om fredsveteraner blir i TV4 ytterligare ett stöd för svek och mörkande. “Vi har inte ens något begrepp för krigsveteraner i Sverige, vi har fredsveteraner”. Själv tänker jag som så att om Danmark använder begreppet krigsveteraner kan det ju hänga samman med att landet faktiskt var inblandat i Andra världskriget. Men om det kommer starka politiska krav på att Fredsbaskrarna ska byta namn till Krigsbaskrarna så får väl de som leder organisationen ta en diskussion om det.

Det finns många sätt att missuppfatta Sveriges militära verksamhet internationellt, och en del av de värsta kan säkert ha fått näring från officiella uttalanden. Men den reella bakgrunden till det som påstods vara mörkande av ett verkligt krig i TV4-nyheterna var till största delen uttryck för en redaktionell attityd snarare än ett journalistiskt dagsverke.