Ska ett landstings informationsenhet vara opolitisk?
Flera debattörer och redaktioner har ansett att tidningarna i Södermanland har gått för långt och har piskat upp den stämning som har lett till hotfulla attityder mot förtroendevalda. Medan de berörda tidningarna har förstärkt sin kritik och bl a krävt att landstingets informationschef avgår.
Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov tillhör dem som står fast vid att medierna i Södermanland har varit rätt ute. Bland andra som kritiserat landstinget är många upprörda över att landstingets informationschef har tagit PR-konsulten Paul Ronge till hjälp.
Både Alex Voronov och andra som har deltagit i debatten har hävdat att landstingets information har politiserats. Han hävdar att landstingets ledning driver en kampanj mot Södermanlands Nyheters rapportering. “I kampanjen används landstingets formellt opolitiska informationsavdelning.”
Nja. Beskriver Voronov korrekt rollen för ett landstings informationsavdelning? Nej, det tycker jag inte. Ett landsting är både en arbetsgivare med omfattande verksamheter som når medborgarna och en myndighet och politisk församling. Det är självklart att de valda politikerna fattar beslut om landstingets verksamheter och om principerna för ledning och styrning. Och vad gör då tjänstemännen i landstinget? Ja, de har ju inget annat uppdrag än det som landstingsfullmäktige och den politiska ledningen ger dem. Hur skulle det annars se ut?
Så här går det fel i redaktörernas funderingar kring “motparten”. Informationsarbetet i landstinget Sörmland ska vara ett instrument “för att nå verksamhetens mål”, framgår det av landstingets informationspolicy. “All kommunikation ska bidra till att stärka förtroendet för Landstingets verksamhet”, heter det vidare.
Landstinget styrs av politiker, som ibland växlar efter val. Landstingets informationschef kan knappast vara “neutral” till valutslagen, utan ska givetvis ansvara för en kommunikation som blir ett stöd för den verksamhet som för tillfället är beslutad. Att hävda något annat betraktar jag som antingen illvilligt eller okunnigt. Ja till och med odemokratiskt.
Vad gäller innehållet i Sörmlandstidningarnas arvodesgranskning i övrigt får jag avvakta lite, för jag har inte haft möjlighet att tränga in i hela materialet. Men så mycket kan jag säga att jag befarar att rapporteringen har gjort många läsare felinformerade. I demonstranternas vokabulär florerar uttryck som “rofferi”, “betala tillbaka det dom har tagit” och “plockat ut olagliga arvoden”. Det tycks som om en stor mängd läsare har tolkat artiklarna som att politiker har stulit pengar till följd av girighet. Men vad jag har kunnat se finns det inte stöd för en sådan berättelse. Ändå tycks det vara den bilden som har etsat sig fast hos dem som bor i länet och som har SN eller Ekuriren som huvudsaklig källa.
Nu rasar en kampanj mot informationschefen och också mot PR-konsulten Paul Ronge. Det är intressant att notera att de “granskande tidningarna” tycks ha gått över till att skjuta på budbärare.
För övrigt så tror jag att aktiva journalister i allmänhet brukar ha mycket svårt att bedöma och analysera professionella kommunikationsinsatser. För att man är en driven journalist är man inte automatiskt en kompetent och handlingskraftig informatör. Det har jag i alla fall själv erfarit.
