februari 2011

“Hyresrätt dålig idé i city” löd DN-rubriken och statsministerns stab gick i taket. Men Dagens Nyheters tidningschef Gunilla Herlitz gick till motangrepp och hävdade dels att statsministern var “rätt citerad” dels var det anmärkningsvärt att statsrådsberedningen sedan publicerade sin ljudinspelning av DN-intervjun.

I dagens Medierna i P1 har saken diskuterats, och jag och min konsultkollega Paul Ronge hade intervjuats. Eftersom det var så korthugget inslag i programmet ger jag min syn på saken här på bloggen.

Intervjun tolkas av DN:s rubriksättare som att Reinfeldt dömer ut hyresrätten som idé i City. Och rubrik och ingress ger onekligen intrycket att statsministern uttrycker en åsikt om hyresrätten som princip, i alla fall i Stockholms innerstad.

Men är det vad han menar när han svarar på reporterns frågor? Eller råkar han prata bredvid mun, alltså han tycker egentligen så trots att det inte är moderaternas officiella politik?

Nej, det är helt osannolikt. Det vore ju politiskt självmord att som princip såga hyresrätten i Stockholm, när moderaterna tydligt sagt att det är BRA med hyresrätter, att det är önskvärt med blandade boendeformer.

Så då har moderaterna alltså rätt i att Reinfeldt har tolkats fel, att han tillskrivits en åsikt som han inte har? Ja, allt tyder på det.

Varför strider då DN så intensivt för att tidningens bild är korrekt? Jo, de har gjort det som många medier gör varje dag: De faller offer för suget att kunna avslöja något sensationellt. De faller offer för frestelsen att göra fräcka eller halvfräcka tolkningar av ett par korta fraser i en medellång intervju.

Det intressanta är att den här tolkningen – att Reinfeldt skulle tycka att hyresrätter är en dålig idé i City – inte återfinns som en tydlig berättarlinje i brödtexten. Visserligen skriver reportern Lasse Granestrand att statsministern är skeptisk till hyresrätten i city. Men att han skulle döma ut den, nej så skulle han aldrig uttrycka sig, medgav han i lördagens Medierna.

Rimligen är det nattredaktionens redigerargäng som har spetsat och omtolkat Reinfeldts svar så att resultatet ska bli intressant nog för att kunna försvara ett helt uppslag i tidningen. Och rubriker i tidningar är ett ämne som mediefolket och läsarna ser helt olika på.

Nästan alla läsare kräver – eller föredrar – att rubriken har täckning i texten. Den får förstås vara en förenkling av ett mer abstrakt resonemang, men den får inte leda till att läsaren blir fel informerad.

Men det här är inte lika viktigt för alla journalister. En hel del har nämligen inte fokus på läsaren/medborgaren. Det viktigaste för dem är att inte bli mästrade av ”makten”. De vill få skriva sina rubriker som de alltid har gjort och gillar inte den som är omskriven det så… tough shit. Det har du inte med att göra.

DN:s publisher Gunilla Herlitz var ytterligt förnärmad över att statsministern hade synpunkter på en tidnings rubrik. Så fräckt! En tidnings rubrik är en fråga för tidningens anställda – inte för politiker och allmänhet, om jag förstår henne rätt.

Jag delar givetvis inte den åsikten. Och inte Journalistförbundet eller Publicistklubben heller, formellt. En av de etiska spelreglerna lyder: ”Rubrik och ingress ska ha täckning i texten”. Det är spelreglernas mest nonchalerade paragraf. Och DN och många andra har vant sig vid att dom sällan fälls för en ojuste rubrik, om brödtexten är okej.

Men rubriken är avgörande för helheten. Den styr min föreställning om verkligheten under hela artikelläsningen. Och särskilt om jag inte orkar läsa hela texten är risken överhängande att jag tror att rubriken var en någorlunda rättvis sammanfattning av artikeln.

Reinfeldt gör därmed rätt i att bry sig om hur hans budskap skildras av Dagens Nyheter.

Och han gör rätt i att formulera och sprida sin egen version på vilken hemsida han vill.

Och inget hindrar att hans kansli lägger ut sin egen inspelning av intervjun för att göra det möjligt för allmänheten att bilda sig sin egen uppfattning.

Det är nya tider. Tidningarna blir en av många aktörer som ger oss bilden av verkligheten. Är det automatiskt dåligt? Blir medborgarens möjlighet att bli allsidigt informerad sämre av det? Nej, knappast.

Förresten, varför har vi medier som har till uppgift att informera allmänheten? Jo, för att på deras vägnar hålla koll på mäktiga kretsar och ge medborgaren möjlighet att självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Vem har visat starkast intresse för just den aspekten i den här affären? Ja inte Dagens Nyheter i alla fall.

En vänsterpartist har KU-anmält statsministern för att hans egenbeskrivna syn på Stockholms hyresmarknad, i kontrast mot DN:s, har publicerats på www.regeringen.se. Regeringens hemsida ska inte vara en propagandamegafon, säger anmälaren.

Ursäkta? Ska regeringen hemsida inte vara ett språkrör för regeringen? Regeringen styr riket men ska vara förhindrad att säga att den inte tycker som en morgontidning påstår? Ska det vara förbjudet? Eller bara tillåtet på en viss hemsidesadress? Vem ska ingripa om regeringen är olydig och skriver något kritiskt på sin hemsida?

Det finns inga faktafel i intervjun, säger Dagens Nyheters tidningschef. Det är väl bra om det är så. Men är bra journalistik enbart fakta? Och är det som inte är fakta fiktion? Eller osant? Eller finns det nyanser i denna flod av berättelser och tolkningar?

Modern nyhetsjournalistik innehåller berättelser, med gestaltningar, premisser, förenklingar och känsloskapande element. Och texterna påverkar oss som läser, vi blir påverkade i synen på verkligheten och våra åsikter påverkas. En intressant nyhetstext är laddad med både fakta, känslor, identifikation, konflikter, skurkar och hjältar. När en sådan berättelse av huvudpersonen avvisas med motivet att ”jag tycker inte så” kommer tidningschefen och säger ”det finns inga faktafel i intervjun”.

Godag Yxskaft. Läsarna fick fel uppfattning om vad statsministern anser – men tidningen gjorde tydligen ändå ett suveränt jobb.

Det är då och då anledning att påminna för vem tidningar görs. Det är inte för tidningarna själva och deras personal. Det är för medborgarna.